Dags för nåt nytt under solen

Det slår aldrig fel. Varenda gång jag ser Colin Nutleys film ”Under solen” rycker det i regissörsnerven. Och berättelsen liksom bara kommer till mig som Marianne Fredriksson brukade säga. Får jag lov att presentera mitt manus:
En okysst, överviktig kvinna i 40-årsåldern lever ensam i ett snuskigt hus på landet. Hon har inte städat sedan modern dog för 8 år sedan. Det sägs inte rakt ut, men man antar att hon stinker. Nu vill kvinnan ha förändring, nystart, uppryckning: Hon annonserar efter en gårdskarl. Han ska vara ung och svara med foto. Det är minsann inte vem som helst som ska få ynnesten att dela hus med henne.
Karln kommer och är skitsnygg. Ett ungt modelejon. Inte heller är han rädd att ta i. När han ska klä av sig till natten eller får lust att bada i det sällsynt använda karet, gnisslar dörren upp och den fläskiga husfrun dreglar i öppningen.
Utmanande och fräck går den unge mannen kvar på gården. Kvinnan skvätter pottkiss omkring honom och lägger av en brakfis när det vill sig så. Men den snygge ynglingen tar inte illa upp, han är större än så. Han ser till hennes inre. Han blir kär.
Ibland kommer en ung, sexig brud på besök till gården. Hon viker ut sig för mannen, men vad har hon för det? Han vill bara ha den gamla, tjocka, inpissade. För hon är en finare och snällare människa - och det är ju trots allt det viktigaste.

Jag tror det blir en riktigt bra film faktiskt. Och medan jag ändå är i farten, tänkte jag stuva om lite i Skönheten och Odjuret också.

En ljusdrottnings dag

På Luciadagen för 40 år sedan föddes ett flickebarn i mörkaste Norrland.
Kölden var den strängaste på hundra år, röken stod rakt upp ur skorstenarna, hon fick resa hem i babypäls och stanna inomhus sina första månader.
Detta har jag fått berättat för mig, för jag var inte med. Jag visste inte ens att hon fanns förrän en smällkall jul för si så där fyra år sedan. Jag var utarmad och hade tagit extrajobb som garderobsslusk på restaurang Flustret i Uppsala. Plötsligt slogs dörren upp och chefens fru kom på inspektion. Jag var fylld av vördnad. Om jag minns rätt så neg jag.
Jag vet inte om hon såg mig.
Men jag fortsatte att flina upp mig och i dag är jag bjuden på kalas. Det känns stort. Det är stort. Jag har tagit fram min gröna sidenblåsa och tittar på klockan stup i kvarten. Tiden går alldeles för sakta, jag vill gå på fest nu.
Kom ihåg detta gott folk: Extrajobb kan ge rikedom för livet.

Grannar kan.

Alla borde ha en egen granne. Om man fick ge bort lite grannar till folk i julklapp skulle jorden bli en ljus plats att hänga på. Mina egna behåller jag dock själv. I morse vandrade de ut ur sina lägenheter och marscherade in i min hall. I nävarna höll de tunga verktygslådor. En stunds överläggning och jag hör dem tala vattenpass, millimeterskruv, sticksåg, reglar och plåtsax.
Bara så där en söndag i advent kan feminina grannar genomgå en metamorfos och plötsligt ställa sig bredbent och borra aggressivt i massiv plåt.
Som jag förut nämnt gillar jag devisen att alla gör det de är bäst på. Jag är bra på att titta på. Sedan lade jag mig i sängen och löste DN:s söndagskryss. Det var inte heller så enkelt.
Jag återkommer med bild när de byggt klart väggarna, det kommer kanske ta någon vecka. Den ena har fått semester för att hinna med. Hepp.

Skåpmat

En gång i tiden var min farfar döende. Jag tog hem honom från långvården och pysslade om honom en sista helg. Jag var i Göteborg och våren hade kommit. Paradoxalt nog blev allt till liv utanför hans fönster. När han sov tungt, hittade jag en bok i hans hylla och gick ut och satte mig vid rabatten nära sovrumsfönstret. Boken hette "Bevingade ord" och efteråt skrev jag ett kåseri i DN som jag nu repricerar i brist på nutida kreativitet:

"Ärans och hjältarnas."
Arma utlänningar som ska lära sig vårt svenska språk. Hur förvirrade ska de inte bli av att lära sig våra vardagsfraser? Försök visualisera följande:
- Pelle måste ju vara FÖDD I FARSTUN som inte märker hur LÄTTFOTAD Ulla är.
- Ja, totalt BAKOM FLÖTET, så som hon HOPPAR ÖVER SKACKLARNA och sedan kommer hem och LÅTSAS SOM DET REGNAR.
Har du någonsin funderat över hur en sådan oborstad typ som BORSTBINDAREN fick behålla sitt arbete med sin taskiga arbetsmoral? Som han ljög, svor, rökte och söp mellan knutarna.
Den stackaren är dessvärre oskyldigt anklagad. Uttrycket härstammar från en tysk ordlek: ”Wie ein bürstenbinder”. Bürsten betyder ju supa på tyska och detta har helt vårdslöst översatts till borstbindare och sedan har rökningen, svärandet och lögnanklagelserna lagts till av bara farten. Så den som utbildar sig till borstbindare i tron att ostört få utöva sina dåliga vanor, den har allt hoppat i GALEN TUNNA. Precis som mannen som badade bastu och ville svalka sig med att hoppa i en tunna med kallt vatten. Dessvärre tog han fel och hamnade i en med tjära.
Om någon säger till dig att du är en LYCKOST, ler du kanske förnöjt. Lyckligt ovetandes om att ost i själva verket är synonymt med dumbom, och när man säger lyckost menar man i själva verket att lyckan fallit orättvist på någon som inte förtjänar den.
Kanske någon latmask eller SJUSOVARE?
Sjusovare… Vittnar det verkligen om någon överdriven lättja att sova ända till klockan sju?
Nej, ordet sjusovare härstammar från en gammal berättelse om sju fromma män från staden Efesos som undvek förföljelserna mot de kristna år 251. De blev inmurade i en grotta där de tog sig en tupplur på 200 år.
Kanske lämnade de sju männen efter sig en och annan GRÄSÄNKA under sin långa utflykt? Gräsänka betyder nu inte att man tar sig en pipa som tröst. Nej, gräsänka är från början en flicka som blivit förförd ute i det fria och sedan blir övergiven på en grönskande äng. Där fick hon ligga stackarn, med sin TVÄTTADE HALS. Minns du historien om pojken som tvättade sig för att han trodde att han skulle få gå på kalas? Och så blev han inte bjuden och fick stå där med sin tvättade hals helt i onödan.
Förhoppningsvis gick det FLER TÅG. Den gamla frasen från tidningen Söndagsnisse har blivit väl använd genom åren. Historien om den gamle bondgubben som inte lyckas pruta när han skulle köpa tågbiljett och därför utbrast som slutkläm: ”Åh, var så lagom morsk, det går la fler tåg.”
Han pratade GALLIMATIAS den bonden. Kanske skulle han förlora en intelligenstävling mot en tupp? Gallius betyder tupp på latin och mathia betyder vetande. Vi får väl ändå hoppas att biljettförsäljaren inte upplyste bonngubben om det, för i så fall gjorde han honom en BJÖRNTJÄNST. Som björnen i fabeln som skulle jaga bort en fluga från sin husses näsa och drämde till med alla sina björnkrafter.
Olyckligtvis blev herren ihjälslagen på kuppen. Hur det gick med flugan förtäljer inte historien?

Bland blommiga madrasser, blodsmak och bloggmörker.

Vad hette den nu igen, den där manicken som dog om den inte fick käk? Tamaguchi? Min blogg känns just nu som en sådan. Den måste ju få lite bokstäver ibland och kanske en bild. Så jag tar mitt ansvar trots att jag i ärlighetens namn inte har lust. Jag vill endast ägna mig åt ohämmad desillusion.
Nåväl , vad har jag då sysslat med under senare tid? Låtit riva vägg och kastat blytunga cementklumpar i en stor orange behållare som kallas Big-bag och som lättsamt placeras på trottoaren. När den är färdigpackad kommer det gubbar och hämtar den. Grejen med detta är att det kostar väldigt mycket mer om materialet i den är blandat. Således fick där bara vistas väggbitar. Ett oanat problem seglade upp: Det började vittras blodsmak bland folket i stan. Kastare från när och fjärran vallfärdade till min port och stoppade ner bråte. Den mest överraskande slängningen var ett julbrev från 1995. Ett mysterium utan dess like. Har någon tänkt: ”Titta en Big-bag, äntligen störta hem och kasta Yngves gamla julbrev sedan 13 år tillbaka?” eller har personen gått omkring med brevet i väskan i alla år och bara väntat in lämplig Big-bag? Allt är och förblir höljt i dunkel.
Väggen jag rev gick till en klädkammare och därför måste prylarna därinne kraftigt reduceras. Och nu måste jag komma med ett sorgebud: Blommiga madrassen finns inte längre bland oss.
För er som aldrig fick träffa Blommiga madrassen kan jag berätta att den flyttade in till mig och en pojkvän på 80-talet. Vi var så glada över den, vår alldeles första egenköpta madrass, bäddade om den och slumrade in var kväll. Men tiden gick och madrassen byttes ut mot yngre förmågor. Föredettingen förpassades in i mörkret och fick endast delta vid festliga tillfällen, det vill säga i slutet av dem. Då kunde hon brutalt slitas ut av någon överförfriskad drulle som släpade henne i snusk och aska till köket. Klämde henne i köksdörren och glömde mestadels bädda om henne. Inte sällan var de fler om att golva henne. Dagen efter kunde hon få ligga kvar ända tills kvällen, sparkades hit och dit och blev nerspilld av treo, avslagen öl och kattmat. Ibland fick hon inte ens komma undan innan nya gästers salivsträngar blötte hennes glada röda blommor.
I slutet av livet fick hon inte komma ut alls. Övergiven av alla framhärdade hon i mörkret med sin taskiga hygien. Sviken av forna vänner. Det anstår inte en blommig madrass att bo hos medelålders. Festerna antar en alltmer prydlig karaktär och även en blommig madrass kan vissna i brist på näring och närhet, likt en tamaguchi, eller vad det nu heter. Nu har hon knoppat in för gott i en container på Årsta partihallar. Men jag tror det är få madrasser som är så omtalade som just denna. Hon blev ett begrepp, alla kände henne och hon kände alla. Faktum är att hon vet mer om mina vänner än vad jag gör. Och om bloggandet hade funnits i madrassens ungdom hade hon fått en egen blogg, där hon kunde blomma ut och berätta om alla människor hon träffade och allt hon såg och hörde.
Om karmalagen gäller blommiga madrasser, tror jag hon blir ett champagneglas av kristall i sitt nästa liv.
Framtagen i kvällens allra första stund av förväntan.

Luther jobbar på förskola

Häromdagen pratade jag med en kvinna som var barnskötare på ett personalkooperativ. Om personalen hade varit tillräckligt ekonomiska under året, fick de bonus till jul - några tusen extra på lönen. Men se det gick inte hem hos alla. Vissa av kollegorna tackade nej med motiveringen: ”Man ska inte tjäna pengar på barn”.
Eh... så klart man ska. Vad ska man annars tjäna pengar på om man jobbar som barnskötare? De stoiska menade alltså: ”Jag är inte värd en semesterresa/nya kläder/restaurangbesök när jag är ledig, jag jobbar med människor och bör därför ha en torftig fritid”. Följden blev att de övriga kände girig skam och allt blev infekterat och pinsamt.
Men varför i fridens namn är det så här? Är kvinnor per automatik masochister? Varför sätter vi oss själva i sista hand - till och med när ingen kräver det? Vem är mer förtjänt av en bonus än den som jobbat in den?
Ibland kan man faktiskt fråga sig om kvinnor har självsvält i generna. Efter årtusenden av förtryck har vi väl gosat in oss i offerrollen. Och dessvärre barkar det åt fanders med jämställdheten, personligen tycker jag kvinnoföraktet verkar värre i dag än på 60-talet. Männen kan vi glömma, de kommer inte hjälpa till, ska det bli ändring får vi göra jobbet själva.
Fast jag börjar misströsta. Allt tyder på att vi kommer fortsätta så här. Antagligen blir det ännu värre.

Att hugga i sten

I själva verket har jag aldrig gillat klädkammaren, den var för dammig för min smak. Trång och mörk var den också, egentligen var det bara pälsängrarna som trivdes där. Nu föll deras värld samman. I går morse steg en ung man med kofot in i mitt hem och började svinga. Det flög småsten och dunsade storflak och vips var den forna garderoben ett med vardagsrummet. Jag hade skaffat bärhjälp och den ena tunga IKEA-kassen efter den andra bars ner till några Bigbag på trottoaren. Själv är jag inte så duktig på att bära, däremot kan jag koka kaffe som få. Det var ju kanelbullens dag i går – det är stort. Jag rusade och köpte bullar och ovetandes om detta, hade systerdottern dykt upp under tiden med bullpåse. Jag gillar devisen att alla ska göra det de är bra på, vi är bra på att prata och satte oss därför på balkongen och hade kanelbullsprovning medan de andra gick in i väggen.
I skrivande stund håller min granne på att finslipa det nya utrymmet i vardagsrummet, jag ligger i sängen med katten och tittar på Nyhetsmorgon. Min tv har anlänt och den är så där modernt bred. Jag tycker alla liksom fläbbar ut, Tilde de Paula ser ut som en hjulbent dvärg som när som helst ska falla ihop av trillingfödsel. Kan någon förklara varför tv-bilden inte görs fyrkantig längre?

Inge bra å tjuva känslor

Barnpsykologer talar ofta om det: Säg inte till ett gråtande barn om kvällen, ”Du är trött och behöver sova ”. Säg istället: ”Vi orkar inte med ditt skrikande, nu får du lägga dig”.
I journalistiken tar man också upp det: Intervjuar du en människa som gråter, så skriv inte att hon är ledsen. Skriv istället att ögonen tåras. Rapportera endast det du ser, något annat vet du de facto inte. Skriv inte att en utsikt är vacker, utan beskriv istället hur den ser ut. Det som behagar ditt öga, behöver inte behaga din läsare.
Häromdagen talade jag med Anna. Hon brukar vara bjuden på kräftskiva varje år ute i skärgården, en tradition hon gärna vill fortsätta med. Men det fick hon inte nu, hon var inte bjuden. Hennes mamma hade dött under sommaren och hennes ”närmaste vän” sa till värden att det inte var någon idé att fråga Anna, eftersom hon var i sorg och absolut inte kunde komma. Anna blev jätteledsen – ja, hon uttryckte sig åtminstone så :-) - för att hon var utesluten.
Inte vet jag, kanske vill man bara väl när man snor andras känslor, fast i själva verket anser jag det vara direkt ohövligt. Ett stort jävla fett bevis på att man inte respekterar en annan människa.
Jag försöker, men ibland halkar jag dit. När Liza blev ensamstående mamma bjöd hon hem oss kompisar för att hälsa på bebisen och efter nattning, hade hon planerat att umgås. Men trots att hon köpt hem allsköns godsaker, så gick vi efter en liten stund. ”Du är trött och behöver sova”, sa vi. Hon protesterade, ”Nej, jag vill att ni ska vara kvar”. Fast vi bestämde att hon bara var artig och gick därifrån. Efteråt har hon berättat hur tråkigt det var att vi bara drog. Hon hade sett fram mot en kväll med vuxna människor och undrade om vi hon inte var värd att tillbringa en lördagskväll med längre.
Är det något man har rätt till, så är det sina egna känslor. Och har man inte vett att säga ifrån när man känner så, får man lära sig det. Det blir mycket enklare så.
Tycker jag.

En sista önskan

- Det finns egentligen bara en sak jag önskar mig mer av livet, sa min snart 83-årige far. Det är att få resa till Capri och bo på San Michele en gång till.
Nu är han inte vidare frisk och sund, rätt skruttig faktiskt och intagen på hem med all tänkbar service och omsorg. Han kan omöjligt ta sig någonstans på egen hand. Så efter en stunds funderande och överläggande med systerdottern, tog vi beslutet: ”Vi gört”. Vi är två stycken psykiskt kompetenta kvinnor och hon dessutom apotekare. Vi kom fram till att fem dagar var lagom och när jag ringde upp honom för att meddela vårt sällskap var jag upplivad av inre godhet.
- Ja, ni får följa med, sa han. Men… minst två veckor får det bli.
- Fast det blir svårt för oss att få ledigt mer än en vecka.
- Lyssna nu på mig, ni kommer ångra er. Det tar minst en vecka att se Capri, sedan måste vi till Neapel också när vi ändå är där. (Sjukresan började andas tågluff…)
- Men alltså…
- Jag vet hur det är på Capri, man hittar nya vänner med en gång där och när det är som roligast, så kan man helt enkelt inte packa sin väska och lämna alla, förkunnade han.
- Det är väl ändå bättre att stanna en vecka än att inte åka alls?
- Tråkigt om ni måste resa hem, men jag stannar ett tag till.
- Du kan ju inte vara där ensam…
- Det skulle inte falla mig in, vid det laget har jag hittat en massa trevliga människor att umgås med.
Herregud, jag visste att man kunde regrediera till småbarnsstadiet på ålderns höst, men finns det en tonåringsplatå där man kan stanna till på vägen?

Vacker tass

Jag har länge varit en grubblande typ. Under många år funderade jag lite extra på varför folk bytte ut badkar mot dusch? Under tiden studerade jag nogsamt folk i bekantskapskretsen och kom fram till att de mer skyndsamma gärna duschar. Det effektiva folket. Snabbt ren, i stående ställning och sen pinna iväg. Vi andra kan ligga i timmar, filosofera, bli visa och förhoppningsvis lite rena. Det är meditationen vi vill åt. Hur mycket djupsinne kan födas ur en snabb tvagning? Ibland när det är brått, brukar folk fråga mig om det verkligen är tvunget med ett bad. Då säger jag som det är, jag KAN helt enkelt inte duscha. Jag stoppar i mig och går upp illa kvickt om det är nödvändigt. Och dränker därmed jag alla skitpräktiga miljötankar som jag annars har för vana att tråkas med. Nu har jag unnat mig ett nytt badkar. Det gamla var för fult och om ni vill ha det, så skänks det bort på blocket just nu. Snälla ta det, då. Mina grannar orkar inte forsla det till sopen. De har nog med att bära upp det nya. Du får hjärtans gärna hjälpa till med det också.

Själv ser jag fram mot en stund i stillhet.

En brudklännings öde

En av mina godare vanor är att sätta grannar i arbete. Medan en av dem höll på att spackla mitt sovrumstak, ryckte jag tag i en annan, nyinflyttad och enligt ryktet bilburen. Hon fick förmånen att köra min tv till en container där hon förut bodde. Tv:n var tjock och tung, hon fick ta i ordentligt, men som hon var frisk och sund klarade hon det galant. Det gladde mig.
Mitt bland all bråte skådades en brudklänning, inplastad av omsorg och i den finaste siden. Alltså, sådana kan vandra vidare bland brudar och säljas skitdyrt. Varför kastar man den i en container?
Jag misstänker att det kan vara känslor inblandade, sådana kan få det ekonomiska sinnet ur balans. Jag ser framför mig hur en rival störtar in i sängkammaren och ilar iväg med klänningen dagen innan bröllopet. Eller att paret blivit osams och kastar klänningen i affekt och jävulskap. Och sedan blir vänner igen, försonas och tar en romantisk vandring till containern. Men då finns ingen klänning där längre. För grannen tog den och ska sy kuddar av den.
Själv tiggde jag till mig hennes tv.

Ängrar finns, men hur är det med kvinnor?

Jag hade tankar på att avsluta semestern med 4:ans Nyhetsmorgon och kollade innehållet på nätet. Silvio Berlusconi, Åke Malm, Jesper Blomqvist, Fredrik Strage, Paolo Roberto, Jens Assur.Jag hade just dragit slutsatsen att vårt land blivit enkönat när jag såg att de slutligen hade klämt in en kvinna som skulle lätta upp med att prata örter. Hade könen varit omstuvade, hade programmet automatiskt beskrivits, ”med kvinnlig touche”.
Jag erkänner att jag var uppretad när jag satte på och sände väl dåliga energier. För nu tog de död på TV:n, vilket var lite väl overkill. Det kommer ju trots allt andra program. Tröstade mig med att städa garderoben. Som vanligt hade pälsängrarna käkat på kläderna och överlämnat sig som randiga lik på hyllorna. Alltså, så intelligenta kan de helt enkelt inte vara. Eller så är de det. De förstår att leka döda när man ska klå dem, de rullar ihop sig till små stilla prickar. Det har jag själv sett. Men nu undrar jag hur det kan komma sig att de alltid anfaller på bästa ställe, d.v.s. där de gör mest skada. Byxor - mitt på knäet. Tröjor – ovan bröstet. När det gäller tightsen skulle jag kunna bjuda på hela överdelen, men den duger inte. Hur är det möjligt att de alltid prickar rätt? Kan någon svara?

Utan Tv blev det radio, Pernilla August sommarpratade och en mening hänger sig kvar: ”Stäng inte ute något svårmod i ditt liv för du vet inte hur dessa tillstånd arbetar med dig.”

Irland

I mitt nästa liv ska jag bli metrolog på Irland. Det är bara att lära sig ”lite molnigt, lite soligt, lite regnigt” utantill och sen köra det var dag året om. Mitt under pågående regnbågsvecka for jag till Dublin för att uppleva den live. Regnbågen alltså. I övrigt gick det i grönt.
Vi slingrade upp i bergen och det kullade upp sig överallt i evighet. Får med stora lockar och långa svansar såsade mitt i vägen och det var på det hela taget ett herrans betande. Spinkiga bäckar rann omkring och vi ömslöts av tystnad. Och så plötsligt mitt i ödemarken: En pub i full blom. Trubadur och Guinness.Vidare bland små sjöar, vattenfall och vidder av ljung.
Säga vad man vill om Gud, men god smak hade han.

Utmaningen

Jag har blivit utmanad av Liza att skriva sex udda eller märkliga saker om mig själv. Varsågoda!

1. Jag minns namnet på alla personer jag träffat i mitt liv, hört talas om eller som på annat sätt flimrat förbi. En gång mötte jag en man som i inledningsskedet berättade om sin son. ”Hade ni en Grattisannons i Södermalmstidningen när han fyllde år i vintras?” undrade jag. ”Ja, eh… hur kan du veta det?” ”Jag såg den."
2. Jag har bott i samma lägenhet i 26 år.
3. När jag var tio år besökte jag en kycklingfabrik. Där beslutade jag mig för att sluta äta kött. Jag är utrustad med någon sorts inre övertygelse om att allt är besjälat och att ingen väljer sitt hölje. Därför kan jag omöjligt placera andras liv i någon sorts värdeskala. Under egentvång har jag lärt mig döda myggor och pälsängrar – fast jag ska erkänna att det tar emot.
4. Det var jag som skrev artikeln ”Hur mycket Kikki Danielsson är du?” för Aftonbladet 2002.
5. Jag svarar bara i telefon om jag har lust. Jag har betalt mina telefoner med egna pengar och brukar dem endast när jag själv vill.
6. Jag är ointresserad av musik.
7. Det är något vaj med mina energier. Apparater brakar samman när jag vandrar förbi dem. När jag jobbade med barnradio på 90-talet var jag förbjuden av teknikerna att visa mig i närheten av mixerbordet. Så fort jag öppnade dörren krackelerade sändningen.
8. I mitten av 90-talet härjade en aidsman i Stockholm, han var från Iran men hade tagit sig ett amerikanskt namn. Han bodde mitt över mig på gården och poserade naket och grovt för mig var dag. Men trots att han även toppade löpsedlarna, förstod jag aldrig att det var han förrän han försvunnit och en kriminalkommissarie ringde på dörren.
   
9. Jag är antingen on eller off. Antingen skriver jag ingenting eller så skriver jag 9 punkter när jag egentligen ska skriva 6. Förlåt.

Jag utmanar tre Annikor: Udda Annica, SundsvallsAnnika och SousseAnnika.

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren tre nya bloggare och gör en lista av deras namn... Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras blogg för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information

Upplevelser i Turkiet

Veckans uppfattning
All inclusive? Nej tack. Nya restauranger var dag ska det vara! Trodde jag. Att bo vid stranden och då och då släntra upp för att utfodras visade sig dock vara utmärkt avkoppling. Varför ge sig in i byn? Ett neontivoli med karaokebarer, hetsiga försäljare och pizzor med extra allt.

Veckans uppdukning
Folk kan gärna dö, bara det är gratis. Herregud, vad det lassades på! Förrätter och varmrätter blandades i sörja på tallrikarna, klafs, klafs och på med lite till. Under tiden sprang annan familjemedlem och hämtade efterrätter; hela tårtor, halva kakfat, spröda bullar med chokladsås … Inget fick gå dem förbi. Förvissade om detta pöste de slutligen ner och högg in lite hipp som happ, bland söta krämer och stekt korv. (Jag vill inte gärna peka ut någon specifik folkgrupp, men möjligen är ryssarnas kulturella mönster annorlunda än det vi är vana vid.)

Ve Veckans uppsträckning
Baddräkt har man på stranden, går man och äter - om så bara till strandcaféet - så sätter man på sig något. Det är min bestämda uppfattning. Därför var det med förvåning jag mottog klappen på axeln av hotellets hovmästare, följt av en diskret uppmaning att byta kläder mellan stranden och maten. Jag som precis skulle sätta ner min tallrik på linneduken… Stod jag verkligen i baddräkt i matsalen? Till mitt försvar kan jag säga att jag under sommaren ätit och druckit så gott att jag inte gärna vänder blicken nedåt. Det finns vackrare utsikter. Det tyckte tydligen hovmästaren också.

Ve Veckans uppsökning
- Skicka ett sms till Oktay vetja, föreslog jag över en kvällsdrink på balkongen. Oktay var kapten på en stor utflyktsbåt när vi var i Cesme för fyra år sedan. Annika tyckte han var tjusig och de svärmade ett par dagar.
- Ok, sa hon och plitade ner ungefär så här: ”Greetings from Icmeler. Annika from Sweden (Cesme -04)”

Veckans upptrappning
Svar från Oktay: “I am very happy to see you again. Are you coming to me or shall I come to you? I can only think of you. Lots of love.”

Veckans uppringning
Hetspip från Annikas mobil. Varför hade hon inte hört av sig innan hon åkte? Förstod hon inte att de behövde prata? Och inte bara en stund utan flera dagar! De måste planera framtiden, han ville resa en massa med henne! Annika fick något jagat i blicken och när han sedan började ringa, stängde hon darrande av telefonen.

Veckans uppbränning
Andra dagen började det spöregna och mullra, bara så där - out of the blue. Vi ryckte två starka drinkar från baren och kollade blixtar från balkongen. Plötsligt slog en ner i träden på berget intill och det började brinna alldeles förskräckligt. Herrans liv hela natten med helikoptrar och sirener. Vi blev lite rädda och hämtade en drink till.

Veckans uppgivna
Annkas söner, 14 och 16, höll sig på rummet hela veckan, sov helst till fyra på eftermiddagen och gjorde städerskan olycklig. Aldrig fick hon komma in. När de var vakna satt de på sina sängar och spelade vändtia. Vid tilltal kunde de ibland ge ifrån sig ett läte, typ ”Öh?”

Veckans uppvaknande
Jag erkänner, först misstänkte jag ryskorna som kom ut från olika rum hela veckan. Men sedan… Nej, det måste finnas gränser på professionalism. Hela rummet skakade, möblerna tog små skutt och de väggfasta garderoberna bankade brutalt mot väggen. Det var fan jordbävning.
Icmeler ligger 45 minuter från Rhodos och där utanför hade just skett ett jordskalv på 6.3 på Richterskalan.

Veckans uppseendeväckande
En tjock skyltdocka? Jojomensan. Och varför inte? Under denna vecka såg jag fler feta personer än i hela mitt sammanlagda liv och de måste förstås också kunna identifiera sig.

Veckans upp i tok
Hotellets paroll: Har ni beställt all inklusive, får ni faktiskt utnyttja det. Det var förbjudet att dricka egen sprit på rummet, istället skulle man hämta upp från baren. Och varför inte? Den smakade alldeles utmärkt. Men jag är av naturen nyfiken och skulle vilja veta varför…

Veckans uppskörtning
Fyra bitar melon och fyra bitar ost. Pris 150 kronor på strandhak. Meddelades efter måltidens slut.

Veckans upprepning.
Annika och jag har rest utomlands ett tiotal gånger och varje gång tappar jag bort något. När vi var i Goa, tog jag fel på dollar och rupier och gav 800 kronor i dricks på en sylta. (Tre månaders lön för en indisk restauranggosse). Denna gång visade det sig bli en väska. Jag hade hittat en fin utan blaffigt märke och prutat ner den till 300 kronor. Efter en stund slog vi oss ner på en mur vid strandpromenaden för att titta på feta som åt glass. Där glömde jag väskan och när jag upptäckte det och vände om efter fem minuter, var den puts väck.

Veckans uppdykande
Vem var steward på planet hem om inte min gamla gode vän Kjell? Snåla gamla vänner får andra ha, här vankades det båd rödvin och Baileys!

Veckans upplösning
Klockan 04.30, på väg till väskbandet, upptäckte jag att min Cointreau var försvunnen! Vilket elände. Fick tag på Kjell, som föste mig till Sas-disken. En hjälpsam dam satte fart på städarna, men icke. Någon hade stulit min flaska i förvaringsboxen ovan sätet.
Möjligen i samarbete med mina skyddsänglar… Nu väntar ett nyktert och magert liv, sanna mina ord.

Sopigt

När jag var ute och strosade i spöregnet fann jag en soffa på Kocksgatan. 10 kronor meddelades på ett melittafilter. Ville man slå till på den regnpiskade soffan fick man ringa och komma överens om lämpligt ställe för business. Kan inte låta bli att fundera över om detta är på fullaste allvar eller om någon har tagit sin fiendes telefonnummer? Kanske söker ägaren desperat efter kontakt i julirusket? Inser den forne soffägaren att han inom kort kommer att åka dit för nedskräpning av huvudstad? Vet han att det svåraste med att vara stockholmare är att hitta en sophög?
Jag talar av erfarenhet. Min lägenhet har varit fylld av bråte i åratal. Allra jävligast är det att bli av med saker med sladd. För några år sedan fick jag skjuts långt utanför staden till en Galne-Gunnar-look-alike-affär. Vi fyllde bilen med elprylar, samtliga hade ett års garanti och samtliga började hosta, skaka och tystna efter precis ett år.
I vårt hus finns inget grovsoprum för el, men det händer ibland att någon stryker ner i natten och smugglar in en dator bland tidningarna. Alla i styrelsen är jättearga och jag är en av ledamöterna, därför vore det genant om jag själv blev påkommen med kastning. Så vad göra? En mobil elstation kommer till Söder lite då och då. Hurra vad bra. Men när jag låter mig informeras, märker jag att den nobbar allt över en micros storlek.
Meningen är alltså att jag som bilfri människa ska slå mig ner på tunnelbanan till Östberga som om det vore den naturligaste sak i världen att göra en utflykt med sin dammsugare. Väl framme, får jag ta taxi sista biten till sopstationen. Sedan är det bara att vända hem och hämta nästa pryl.
De bilägare jag känner klagar över hur svårt det är med bil i stan, de miljörapporter jag läser är stränga i frågan. Ändå verkar kommunen utgå från att alla har bil.
En vänlig väninna lät mig kasta allt i hennes soprum för källsortering.
Själv inhandlar jag numer endast saker med mycket hög kvalitet.
I avsaknad av sophögar, tvingas man tydligen bli snobb.

Du gode tid

Det är här jag bor nu, i Bruna villan på Ljugarn. Friden är här också, det var länge sedan sist. Här finns vidder av tid till korsord, flanering och slummer, för lokalt ystad ost, grillat och cheesecake med jordgubbar.

I går, under en vandring längs kusten, fick vi en insikt: Tur att det finns så många olika sorters hjärnor. Om alla skulle ha identiska hjärnor med Annika och mig skulle allt bli till ett spektakel. Bara det här med vatten. Vi skulle aldrig kommit på att det fanns sötvatten under marken och börja borra. Det skulle inte finnas några borrar heller för den delen. Vi skulle inte ens fatta hur man gjorde upp eld och hjulet vore bara att glömma. Erik och Micke tröstade oss med att vi nog skulle lyckas om vi var tvungna. Vi vet att de har fel.

Hädanefter lovar jag att bli ödmjuk inför andra hjärnsorter. Tycker ändå att det var en djärv satsning av gud, eller vem som nu var ansvarig, att sätta in människor här. Eller gick de grundkursen i ett varmare land och flyttade hit på ett senare stadium? Var bodde stenåldersfolket egentligen?

Själv är jag glad över att komma sent och sätta mig vid dukat bord.

Gammal kvinna söker gammalt dasslock

Vad trött man kan bli på toalettlock.
Jag är på jakt efter ett sådant där gammalt, tungt, matt, kolsvart som fanns när man var barn - åtminstone jag. Hade man alltför bråttom att stänga igen efter sig kunde det bli en spricka rakt över.
Sådana görs inte längre, men kanske kan man hitta ett gammalt? Går säkert bra om man känner till vad materialet heter. Jag googlar omkring med de få ledtrådar jag har, men det lyckas inte. Är det någon som kan namnet på detta material?
I dag har jag födelsedag, men där lägger jag locket på. Vill inte gärna grotta omkring i den. Men nu har jag suttit fem minuter och undrat om jag ska istället ska länka er vidare till Torgnysdotter Kanske tycker folk att jag är väl självgod, tänkte jag först. Men sen kom jag på att det är jag värd!

Varför finns det?

Jag har köpt en ny dammsugare och man vill ju ha det fint omkring sig så i går bestämde jag mig för en liten städstund. Men spruttet uteblev. Man fick liksom ta bort borsten (heter det borste, det där rektangulära längst ner?) och trycka stålröret exakt över dammtussen för att den stillsamt skulle singla in. Jag blev ledsen förstås och tänkte kånka tillbaka åbäket till affären, men just då såg jag en liten rundad sak på maskinen och snurrade man där sög det av bara fan.
Slutsats: Man kan välja mellan slö och effektiv sugning. Varför det liksom? När föredrar man den slöa?
Ytterligare en frågeställning har seglat upp under senare tid. På min dator står det: Ladda html för långsamma uppkopplingar.
Är det någon som vill ha långsam uppkoppling? Finns det folk som föredrar att sitta och stirra koncentrerat när den gröna randen långsamt växer till i rektangeln och ordet Klar kommer upp på skärmen?

Den är här nu.

Tre dagar skulle det ta, sa balkongfirman när jag först kontaktade den. Det har gått tre månader. Med slipdamm i öron och hals, spännpapp längs hela våningen och mot slutet en konstruktion där man som sömngångare snart skulle få vila vågrätt för all framtid.
Dörrarna kom först och golvet för 10 dagar sedan, men inget räcke dök upp. Räckena räckte inte till mig. Grannar fick, men inte jag. Det uppdagades att gubbarna hade tappat mina nycklar, fick ringa låssmed och byta lås. Under tiden försvann på oklart sätt mitt räcke. Tar låssmeder betalt i staket?
I går skickade jag ett mail till balkongfirman. Jag vill inte direkt kalla mig hotfull, men jag var tydlig. I dag stod balkongen för dörren. Vilken fröjd!
Folk har inte sagt något rakt ut, men jag har sett deras blickar. De drömmer sig liksom bort när jag så frimodigt och glatt babblar pelargonfärger och fällstolsben. Jag vet vad de tänker; att jag borde skaffa mig ett liv. Nu har jag skaffat ett balkongliv. Och jag lovar att inte tjata mer.
Iallafall inte om balkonger.

Ett oläsligt problem

Det finns en sak som gör mig extra modstulen: Jag läser så förtvivlat långsamt. Alla jag känner läser fort. ”Den här boken läser du ut på en kväll”, säger de och lånar ut en roman. ”Ja det gör jag säkert, så tunn som den är”, ljuger jag. För jag har aldrig läst ut en bok på en kväll.
Det är lite skämmigt att läsa långsamt, som om man avslöjar andlig ynkedom och intellektuell slöhet. Det har florerat ett rykte sedan jag föddes: Den som läser mycket, övar upp sig och blir en snabbläsare. Jag kan tala om att så är det inte.
Som sexåring höll jag i sagostunden på lekis och sedan dess har jag läst så fort jag kommit åt – och jag har ofta kommit åt. Men inte fan går det fort för det. Min pappa har ägnat hela sitt liv åt litteratur och han läser också sakta. Går lästekniker i arv?
Liza läser med en hastighet som kan göra vem som helst fartblind. Hon läser om alla sina böcker gång efter annan, eftersom hon inte minns dem. Jag läser aldrig om en bok, det vore meningslöst eftersom jag i stort sett kan dem utantill. Häromdagen upptäckte jag – milt förfärad – att jag mindes tre karaktärers namn i romanen ”Ur kackerlackors levnad” . Jag har läst boken en gång och det var 1985. Under de senaste 23 åren har jag inte funderat över berättelsen något vidare, förrän den nu dök upp i ett samtal. Antingen är man som Liza eller så är man som jag och i båda dragen finns för och nackdelar. Så har jag tänkt.
Men det finns raska läsare som också minns, förstod jag lite deppigt i går när jag kom ut som långsamhetsläsare inför snabbläsaren Sari. Hon trodde att jag hade lärt mig fel teknik från början och det kan så vara, för jag är autodidakt. Hon rådde mig att inte läsa ett ord i taget utan en sätta blicken på en hel mening. Jag har försökt hela förmiddagen, tar sats och sticker blicken i en rad. Men det går inte bra för mig. Ögonen skelar hit och dit och budskapet faller bort helt och hållet.
Jag tycker det talas för lite om långsamhetsläsare, vi kommer helt bort i debatten. Ingen tänker på hur mycket jobbigare vi har det i studiesammanhang. Vi är säkert en massa begåvade människor som inte hinner läsa 300 sidor på ett par dagar och som därför utesluts från yrken vi skulle klara galant.
Är detta någon sorts lightvariant av dyslexi? Detta sega lyte gör mig stressad, för det finns en massa klassiker jag ännu inte hunnit med och samtidigt kommer det nya romaner hela tiden.
Är det någon som har ett tips? Kan man lära in ny teknik på ålderns höst?

Igenbommat

Bloggen stängd mellan hägg och syren!

Kanske blev det lite för mycket i går...

Valborg var vårlik.
Skönsång, babbel och bubbel. Punchen kom ren och sval och alla mådde prima.
Trillade in genom dörren i gryningen, men vaknade ändå under flitens lampa. Grejen är den att jag ska renovera badrummet och gick därför in på Tradera för att kolla badkar med lejontass.
Hittade ett badrum som visserligen var fult, men ändå besynnerligt billigt. 10 kronor. Jag stirrade länge, tog en stark klunk kaffe och funderade över varför man över huvud taget orkar annonsera ut något för 10 kronor. Någon hade bjudit 11. För ett komplett badrum.
Men så såg jag att samma Anna även sålde soffor, dubbelsäng och köksmöbler för en spottstyver. Ett par rokokostolar kostade tre kronor.
Jag utmanar er, kära läsare, vad är haken?

Själv är jag rädd för Försäkringskassan

Vad händer egentligen med välfärdsfolket, vilka vanor unnar sig folk i mättnad? Så vitt jag kan bedöma är det rädsla, paranoja och bacillskräck.
Rädslan har blivit en jätteindustri, folk är försäkrade med extra allt mot allt, antibakteriella medel är högvilt, medelmåttor skaffar gallergrind, bilarnas sirener tjuter så fort en blindkäpp kommer åt plåten och vi är tvångsanslutna till koderna.
I denna valfrihetens högborg vill jag kunna välja en ”skylla mig själv-knapp”. Jag orkar inte hitta på olika koder överallt, beroende på hur många bokstäver och siffror det krävs just för den här grejen. Låt mig ha ett och samma ord, eller inget alls om jag så föredrar, jag skyller mig själv om någon självdestruktiv jävel går in på mitt konto.
Så fort jag får chansen lever jag vidlyftigt. Jag vägrar konsekvent att ha skåp på jobb. En gång blev det inbrott på en arbetsplats, alla skåp bröts upp och folk lipade över sina försvunna plånböcker. Själv var jag förnöjsam, hade kastat väskan på golvet och ingen hade tittat i den.
Min cykel låste jag inte på åtta år och till sist blev den faktiskt stulen på min innergård tillsammans med en massa andra låsta cyklar. Även om någon hade snott den tidigare hade det ändå varit värt friheten. Jag lämnar ofta min ytterdörr öppen och så länge jag hade hyresrätt levde jag utan hemförsäkring.
Jag tycker helt enkelt att det är direkt osunt att gå omkring och vara skraj och dessutom anser jag att det är ohyfsat att vara misstänksam mot sin nästa.
Men visst, jag är också rädd, men mot min oro finns inget skydd. Jag är rädd för uppdragsgivare, arbetsgivare och försäkringskassan. Just nu har kommunen strulat med min lön, en tidning betalar inte min faktura och från försäkringskassan får jag sju veckor efter sjukhusvistelsen ett brev där de upplyser mig om att det kommer ta ytterligare en månad innan de vet hur mycket pengar jag ska få. Försäkringskassan hinner inte med mig, de har fullt upp med att terrorisera dagispersonal med telefonsamtal för att kolla att föräldrar inte fuskar med vaben. Vips blev personalen angivare av obetald karaktär. Svårare blev det för kassan att betala den som verkligen är sjuk.
Som det måndagsexemplar jag är, fick jag en gång lunginflammation. Tror ni jag fick pengar? Icke. De lyfte inte ett finger på tre månader. Till sist fick jag ta till egna åtgärder, tur att man har kompisar på lokal-tv. Colette kom farandes med kamerakille, jag lade mig till med ynkrösten och tittade beklämt och utarmat in i kameran.
Jag toppade tre sändningar med: ”Hon har inte fått pengar från försäkringskassan!”Det blev till och med debatt i studion med ansvarig chef.
Dagen efter ringde chefen, bad om ursäkt och betalade på studs.
Ska man bli tvungen att sitta i tv varenda gång man blir snuvad på pengar?

Skräck Shui

En dag fick jag för mig att bli harmonisk. Således köpte jag en bok om feng shui och baksidan lovade ett långt och hälsosamt liv och det lät trevligt, tyckte jag.
Men snart insåg jag hur det kan gå när man bara möblerar i godan ro. Företag går omkull om en dörr är felplacerad och små barn kan få betala med livet om de har föräldrar med bristande feng shuikunskaper. En man snickrade ihop en utbyggnad i fel vädersträck och inom kort var hela familjen död i olyckor och sjukdomar.
Plötsligt gick det upp för mig att jag kan bli överkörd om min bror går omkring i sitt hem och flyttar prylar. Det känns faktiskt jävligt tjabbigt. Sidorna fylls av diagram, onda cirklar, gröna drakar och väderstreck och själva andemeningen är komplicerad.
Några krökta floder har jag i alla fall inte utanför fönstret, vilket plötsligt glädjer mig. Inte heller några träd utanför dörren, som kan hindra yangandarna från att komma in. (Och jag som trodde att själva vitsen med andar var just deras fenomenala framkomlighet.)
Sovrummet är viktigt. Sängen bör stå på hjul, aldrig direkt på golvet för då hindras luftcirkulationen. Om man sover under en takbjälke blir man sinnesförvirrad. Prylar under sängen gör mig sjuk. Den får heller inte stå så man bara ser fotändan när dörren är öppen. Men vänta ett tag… Sängen får heller inte placeras mittemot dörren eftersom detta tömmer mig på energi. Vid fönstret? Inte om jag vill undvika leverskador. Den får inte heller stå mitt emot en spegel, eftersom jag kan vakna på natten, få syn på min spegelbild och drabbas av skräck, så stark att jag kan få bestående nervösa besvär. (Tack, för den…)
Under dov förstämning läste jag vidare och nu började det bli riktigt otäckt. En dörr placerad i vänster hörn och hela ekonomin går åt fanders. Här finns massa dörrar i vänsterhörn.
Jag ska elda upp den där boken. Vad fan, jag var ju bara ute efter lite sinnesfrid!

Min kamera dog i Rågsved

Det kanske inte var så smart egentligen.
Att resa till Rågsved på söndagsutflykt när man redan känner sig sur och trist.
Jag vete fan hur det gick till. Antar att det var någon sorts PK-infall, tyckte väl att jag hade bott i Stockholm länge nog, att det var dags att se något annat än innerstan i allmänhet och Söder i synnerhet.
Såg framför mig kulturella danser, stepp, skratt, stora kjolar, färglada fruktstånd och frejdigt folkliv.
Men... där var snöpligt tyst. De många höga husen vittnade om att många bodde där och kanske trivdes de hemma, för ingen var ute. Anna-Sara och jag strök omkring på tomma stigar av asfalt, såväl lekpark och fotbollsplan låg öde, det enda som rörde sig var en och annan plastpåse i träden.
Jag tog en del bilder, men plötsligt fick kameran nog och dog. Försökte ett upplivningsförsök med nya batterier, men det var för sent.
Så jag får skicka er vidare till Torgnysdotter för bildmaterial och mer utförlig och inspirerande text. Hädanefter finner ni mig på Södermalm tjugofyrasju.

Inga fula fiskar

I brist på nya idéer håller jag bloggen ljummen med gammal skåpmat. Dagens meny: Torsk.
Tidigare intagen för 100 år sedan på DN:s kultursida:

Norstedts synonymordbok "Ord för ord" är en ovärderlig vän till många skribenter. Men nu har jag blivit förbryllad. Förutom de vanliga synonymerna till kvinna hittar jag följande: Argbigga, våp, kossa, slampa och glädjeflicka.
Jag slår upp man. Här hittar jag bland annat Skapelsernas herre och karlakarl. Den enda synonymen med negativ klang är karlslok. Inte ens snuskgubbe elller skitstövel har lyckats kvala in.
Om nu glädjeflicka är synonymt till kvinna, varför hittar jag i så fall inte torsk som synonym till man?

Oinspirerad och sur

Jaha, och så insjuknade jag igen. Hög feber och elak hosta, ont överallt. Låg stilla ett par dagar innan jag packade en liten väska och stapplade till Vårdcentralen. Tänkte att nu blir det en resa till Sös, ospec som vanligt. Men jag fick packa upp boken och tandborsten - hemma. Jag hade fått en helt vanlig pöbelinfluensa. En Svenssonsjukdom hade haft fräckheten att nästla sig in bland de mer dramatiska och mystiska. Så jävla förnedrande.
Efter all denna tid av konvalecens har sängen antagit formen av en hängmatta, om jag hade fått lön de senaste månaderna hade jag köpt en ny. Dessutom känns det som om jag placerats på en brottsplats, de har tejpat upp sådan där randig tejp överallt som de använder vid kallblodiga mord.
De ska bygga en balkong och då ska man tydligen tejpa. När den är klar ska jag sätta mig där, nosa upp mig och gnaga på en lakritspuck. Vilket kärt återseende, vårens godaste nyhet alla bonör.
För övrigt känner jag mig som dålig VD för den här bloggen. Jag har tappat gnistan och blir pressad när jag vet att jag borde sköta leveransen. Har funderat på att lägga ner den, men beslutar mig istället för att bara skriva när jag har lust. Det kan dröja ett tag mellan gångerna, men jag vill att det ska kännas kul. Vi får se när vi hörs igen!

Jesus dog på posten

Hmmm, möjligen är detta lite fusk, eller åtminstone något lättjefullt: Att ta en gammal text och peta in i sin blogg, men jag tycker man får vara både lat och fuskig i påsktider, så jag bjuder nu på ett kåseri som jag skrev för DN, Namn och Nytt en skärtorsdag för 100 år sedan.

Jesus dog på posten.
För ett par år sedan följde jag med en förskolegrupp till kyrkan. På morgonsamlingen förbereddes barnen med en dos bibelkunskap. Fröken Ingela tog upp ett litet krucifix ur fickan, ett konfirmationsminne som vandrade runt i ringen så alla fick titta. Jesus på korset var en rafflande historia som stod sig väl i dagens konkurrens. Alla lyssnade storögt utom Petter, som hellre ville visa upp sin senaste grimas. Ingela spände ögonen i honom:
- Vad berättade jag nyss Petter?
- Att Jesus dog på posten, replikerade han tveklöst.

Stina, 5, stirrade på honom och rättade:

- Nej, han dog på PÅSKEN och föddes på julen. Han fick inte leva länge precis, det var inte länge sedan det var jul. Ändå hann han få skägg.
Så gav vi oss iväg till den mäktiga kyrkan. Vi hade avtalat tid med prästen som skulle komma och prata endast för oss. Vi krympte ihop runt altaret under takmålningar och kristallkronor. Prästen trollband när han gick fram och tillbaka, viftade med armarna och höjde och sänkte rösten teatraliskt. Han uppehöll sig länge vid sekvensen när de spikade upp Jesus på korset, hur han blödde, led och avled.
- Och ett par dagar senare, viskade prästen, var Jesus försvunnen! Och inte nog med det, det fanns de som påstod sig ha sett Jesus vandra omkring bland folket, livs levande!
Barnens ögon tindrade ikapp, munnarna gapade. Då ekade Petters röst:
- De hade säkert lyckats bättre om de hade SKRUVAT fast honom!
Väl tillbaka på förskolan, ritade barnen teckningar från besöket. Ingela tog åter upp krucifixet ur fickan och placerade det mitt på bordet för att barnen skulle få lite vägledning. Stina ritade Jesus på väg till himlen med en raket mellan benen och ett annat barn målade varsin fotboll på Maria och Jesus huvuden: ”De brukar ju ha fotbollar på huvudet.”
Det var en stor dag, barnen var inte vana vid att bli matade med våldsamheter på förskolan. Man ville ju inte gärna skrämma upp dem. Här läste man ”Linnea planterar” och sjöng ”Kan du vissla Johanna?”
En besynnerlig dag var till ända. De hade vältrat sig i tortyr från morgon till kväll, de var till och med tvungna att lyssna på alla detaljer om detta dödsstraff. Och det var inte ens någon saga, det var verklighet och det fanns bevis på det.
När Kalles mamma kom och hämtade, rusade han fram mot henne och skrek:

- Mamma, mamma vet du att Jesus är död!

- Eh, ja...

- Och Ingela har honom i fickan!

Repet svängde

Jag har fått komma ut en sväng.
Till Globen.
Min goda vän Annika, till vardags en strukturerad och seriös person, förbyts i schlagertider.
Nu var det genrep och hon hade samlat oss alla.
Fylld av förväntan tog hon emot med schlagerstövlarna på, de kommer fram en gång om året, är vita, i slimmad plast och sylvassa i klack och tå. Omsorgsfullt delade hon ut varsin schlagersjal till oss, en variant i paljett och pärlglans.
Väl på plats beordrade Luuk oss att göra vågen, alla armar upp, som Bedrups rullstolsgymnastik ungefär.
Sen började själva uppträdandena, det svängde riktigt bra om de flesta.
Vad jag tänkte mest på var att Perelli hade väldigt långa knän. Men Erik, som satt bredvid mig, trodde knäna var sminkade på något sätt.
Han undrade också om Amy Diamond var min förebild.
Och när Linda Bengtzing berättade att hon hade blivit så glad att gå vidare att hela huvudet blåstes ut, drog Erik en lättnadens suck: ”Det kunde ju ha varit en vital del som drabbades.”
Sedan var det jättekonstigt, för en vithårig studioman med sjörövarlook blev intervjuad under namnet Ola Salo och samma kvinna satt i både Norrköping, Kiruna och Stockholm för att meddela röstresultat.
Mest applåder fick Björn Gustafsson så gäspigt förutsägbart. Några av Annikas kompisar ylade och torkade tårar när han dök upp. De rusade ner med mobilkameror och tog närbilder på Björn och efteråt stångades de i autografkö. De var tio år och skörden blev mager, bara Bengtzings färdigskrivna som en betjänt gick och delade ut.
På genrepet vann Sanna Nielsen och tvåa kom Amy Diamond.
I kväll hejar jag på tvillingarna i rött. Annika och jag ska satsa 100 kronor var på dem.
Oddsen är 11.50.

Effektiv

en Jag har en massa vänner som inte läser min blogg. Men de gillar att prata i telefon. När de nu ringer upp och frågar hur jag mår, känner jag innerlig leda. Orkar inte rapa upp samma historia om och om igen. Vill liksom svara:
- Har du tillgång till en dator? Gå in på www. michanek...

Är det detta som kallas institutionsskadad?

Ameh!!

Vad är det som pågått medan jag legat på mitt yttersta? Min tidigare så obefläckade yta har intagits av Tourette-tanter i jämfotahopp, fniss och flabb. Med sådana vänner behöver man minsann inga ovänner, skaffa egen snuskblogg!
Vill ni veta vad som hände mig under tiden ni förlustade er? Jag sändes i ambulanstaxi till Sös med 245 i sänka. Man ska ha 8.
Sös kirurgakut är en mycket udda samlingsplats en fredagsafton. De flesta liknade hjonen i Lönneberga, många av dem skrek. Monotont och länge. Sedan fanns där några män i 50-årsåldern – utan inbördes relation - som stank sprit, blödde ymnigt och brölade på personalen. Några emoflickor hade skurit sig själva för hårt och grät svårt. Högröstade testosteronstinna krökarkillar hade varit vid något centrum och hamnat i tråkigheter.
För att överleva akuten måste man vara en spänstig sjukling med stabilt psyke. Samt gärna väntarvana. Jag kom dit 15.30 och var klar 05.00. Fastande hade jag bara min egen och andras smärta att ägna mig åt.
Nu gjorde Liza mig sällskap, vilket var tur, för annars hade jag hamnat på psykakuten. Jag ska erkänna en sak, vi skrattade en hel del, tidvis övergick det till regelrätta anfall. Vi har båda en stark böjelse för tjuvlyssning och hade nu hamnat rätt.
När jag väl rullades ut från akuten blev det bättre. Jag har ju tidigare recenserat 57:an med en död kalkon. 72:an höjer absolut snittet på Sös. Enkelrum med egen WC och dusch. Utsikt över Årstaviken. Snäll personal som gav mig allt jag bad om – utom en diagnos. Läkarna kliade sig i huvudet och kallade på expertis men jag är inte någon enkel människa. Folkliga förkylningar får andra dra på. Sänkan gick i alla fall ner och i går fick jag åka hem med en kasse medicin.
Sista morgonen grep jag tag i droppställningen per automatik på väg till frukostbuffen. Höll på att krångla med mackor och bricka med en hand, bad om hjälp och upplystes om att det inte fanns någon slang som band mig samman med ställningen.
Nästa gång blir det nog en recension från den geriatriska avdelningen.

På besök i pappas kök

Bokbål

Först av allt vill jag be Hans, Katarina, Lars och Kerstin om ursäkt. Detta är ingen personlig vendetta, era verk är säkert viktiga och bra, men sorry. Ändamålen helgar medlen.
Så här ligger det till. I 25 år har min kakelugn stått som en isdrottning, alldeles stympad i sin prakt. Och så vips, kom en murre hem och knackade lite, svingade sig upp på taket och öppnade kanalerna till liv och flöde. Det var magi. För 3 tusen kronor var den fruktbar.
Men inte fan fanns här träbitar. Gick runt och tittade i skåp och klädkammare, men inte en endaste liten pinne. Slog en lov runt bokhyllorna och valde ut några offer. Sådana jag inte visste att jag hade och än mindre att de existerade.
”Min upphovsrätt, handbok för journalister” från 1991. Kändes som den förlorat greppet om verkligheten – eller möjligen jag. Den ouppsprättade skildringen ”Henne fick jag aldrig möta”, från 1947. Motivering: Kommer nog aldrig att plocka fram pennkniven för att få veta vem han inte mötte. ”Lev gott utan alkohol” Själva titeln lockade föga. Och slutligen ”Lugn och harmonisk med psykisk träning” som jag förkastade av innerlig konceptisk leda. Samt inte minst för att mitt lugna psyke redan i dagsläget gränsar till letargi.
Och hej, vad det var kul när det brann! Jag kände mig riktigt slug när jag kom på att böcker på Myrorna är billigare än ved och planerade fet inhandling.
Men underbart är kort, allt slocknade inom någon minut och nu är min ugn fylld av litterära ruiner med svarta blad i spret.
Min granne har vedträn och jag ska få. Snart ska jag sticka in en riktig pinne i brasan.

Alltså, ursäkta mig...

Men vad har hänt med reklamen? När jag var yngre skulle man frestas, det var glamour och godsaker: En gubbe hetsåt fazerchoklad, filmstjärnor smekte in sig i luxtvål och snyggingar surfade och käkade bounty.
Och nu?
Analklåda, fotsvamp, sur mage, dålig andedräkt, illaluktande flytningar och inkontinens.
Hur har det blivit så här?

Kollektiv skuld

Sigge och Pelle har hamnat i luven på varandra. (Jag nämner inte deras efternamn, har nämligen lovat några vänner att tiga ihjäl Pelle.)
Nåväl, det hela handlar om kollektiv skuld.
Pelle är förbaskad. Mest på fi, som han anser öppet och ogenerat vräkte ur sig manshat under valrörelsen. Pelle tycker att tjejerna är tjabbiga och att män också är offer.
Sigge menar att sådant här får man stå ut med som man. Många som röstade på fi har jobbat på kvinnojourer och sett misshandlade och våldtagna kvinnor dagarna i ända. Man måste unna dem att hata.
Det är lite krångligt det där med kollektiv skuld, tycker jag. Själv kan jag drabbas lite av den gentemot judarna, trots att jag varken var påtänkt eller tysk under förintelsen. Direkt efter kriget kände så gott som alla dåligt samvete, inte för att de hade någon anledning, men för att det var svårt att värja sig, skulden bara infann sig. Och man lät judarna hata och låter dem fortfarande göra det, utan att försvara sig med att minsann inte alla vita var med på utrotningen. Man ger dem rätt till ilskan, nio miljoner berättigar en del hat.

I dag misshandlas och dödas fler kvinnor varje dag.
Det händer ibland att jag leker med ord, det innebär att jag byter ut kvinna mot svart eller jude.
Jag tänker mig ett samhälle där judar tjänar 5000 mindre i månaden, just för att de är judar och trots att de består av halva befolkningen finns väldigt få av dem representerade vid makten. Därför uppkommer diskussionen om kvotering lite då och då.
- Nej tack, säger judarna. Vi vill inte ha något jobb för att vi är judar, vi vill komma fram på egna meriter.
Och det vore ju inget märkligt med det, om det inte vore så att judar hade högre genomsnittsbetyg och var högre utbildade. Eftersom de ändå inte hade några chefsposter drogs slutsatsen: ”Judar verkar inte vara så intresserade av pengar” eller ”De måste faktiskt lära sig förhandla.” (På vårt vita medelklasssätt.)
I bibeln stod att svarta skulle hålla tyst i församlingen och detta citat låg till grund för många stora frågor inom kyrkan. Svarta var också förbjudna att gå in genom huvudingången på moskéerna och väl därinne fick de sitta bakom ett galler.
Varenda natt blev en svart person torterad för att han var just svart. Men varför skulle han nödvändigtvis vara ute och gå i mörkret? Han borde väl ändå veta hur provocerade människor blev av hans utseende? tyckte folk. Även de med svart hudfärg. På rättegångarna var de svarta tvungna att bevisa att de inte njöt av tortyr.
Eftersom det var både fattigt och farligt att vara svart, fick de en tid åka billigare taxi, såvida det bara var svarta personer i bilen. Men det togs bort sedan det anmälts till diskrimineringsombudsmannen.
De svarta själva? Jo, visst var det bra med rättvisa, det tyckte de allt. Men humanister? Nej, det ville de inte kalla sig. De fnissade lite generat, ”Man vill ju inte vara rabiat.” Många av dem tyckte inte att det fanns orättvisor i Sverige, de hade aldrig märkt av några i alla fall.

Ja kära någon, vilket rubbat samhälle. Jag kan trösta er med att det bara finns i mina fantasier.

På jakt efter den bittra sanningen

Vi har kört fast i bitterheten, Torgnysdotter och jag. För en tid sedan var hon inne och petade på ämnet i sin blogg och sedan dess har den förföljt oss båda på var sitt håll.
Våra hjärnor har kokat i sin vätska.
Grejen är att vi har full koll på bitterheten som tillstånd. Det som förbryllar oss är bristen på förbarmande den möter. Samt den bottenlösa skräck många känner inför att bli just bittra. En förbannad gamling är rätt ok, kanske till och med lite lätt uppfriskande emellanåt och en sorgsen gamling släpar man inte gärna i smutsen. Bitterhet är en blandning av dessa känslor, men här går det käpprätt åt helvete.
Under ett telefonsamtal försökte vi ringa in bitterheten. Den kräver sina modiga år, en bitter femåring faller på sin egen orimlighet. Torgnysdotter ser urtypen som en äldre man som ångrar de karriärkliv han gick miste om, eller inte antog för att han var feg. Nu sitter han där och knastrar omkring i det förflutna.
Jag ser en kvinna som skött familjen i alla år och när det är klart, drar gubben. Istället för att äntligen kasta sig ut i världen, går hon kvar i deras gråa tvåa, kedjeröker och ger sina barn skuld.
Torgnysdotter tror att bitterhetens låga status beror på att personen har sig själv att skylla. Han var feg, tog inte för sig när tid var och det straffar sig. Med viss rättvisa.
Jag är mer inne på att bitterheten saknar dynamik och därför provocerar. Eftersom den har stelnat är den meningslös att dra omkring på.
Men ingen bitter jävel blir ju bättre av att bli föraktad. Varför kliar vi istället inte den bittra under hakan och bjuder på prinsessbakelse? Jo, för att vi skiter i om den bittra blir bättre eller inte, den jäveln får klara sig bäst den kan. Fast helst inte. Inom oss alla finns tanken: Gå inte här och ta plats – dö!
Varför denna ovilja till förståelse? Det är väl ändå rätt naturligt att bli bitter om man är missnöjd med sitt liv? Vad är det för mörka sidor bitterheten väcker inom oss?
Det är där vi fastnar. Vi slår upp i ordböcker och letar svar. Långa stunder sitter vi i veckpannad tystnad.
Ingenting leder oss vidare. Allt känns gåtfullt.
Så förflöt vår fredagskväll. Man kanske borde skaffa sig ett liv. Nu när man vet vad man annars har att vänta.

Lurad

I en Seinfeld-episod så blev Jerry Seinfeld uppringd av en telefonförsäljare. Telefonsamtalet löd i stil med följande;
Seinfeld: Jag har inte tid just nu, men om jag får ditt telefonnummer så ringer jag upp dig i morgon.
Försäljaren: Men... jag sitter på mitt jobb...
Seinfeld: Det är OK, du kan ge mig ditt hemtelefonnummer så ringer jag dig i morgon kväll.
Försäljaren: Men... det vill jag ju inte...
Seinfeld: Nej, där ser du (och pang på med luren).

Bara massa lur

En del lögner avslöjade jag tidigt. Trodde aldrig på ”man blir sån” när man drog ner mungiporna med pekfingrarna för att göra fula grimaser. Men jag kan förstå pedagogiken bakom. Likaså att man fick svart tunga av att svära.
Men vem hittade på att man fick kramp av att bada efter matsäcken? Och framför allt varför? Hur många halvtimmar har man inte förspillt av sin korta barndom, stillasittandes med bullmage och ihärdig längtan att få ge sig hän med badankan? Det måste ha varit Luther som förbjöd oss från att stapla fröjder på varandra. Ungefär som Kerstin Thorvalls mormor som lade sina färska wienerbröd på vänt några dagar innan hon åt upp dem.
Forskningen har gått framåt, nu vet vi att duvor inte är skadedjur och att man kan äta snö utan att få mask i magen. Hår på benen växer inte snabbare om man rakar dem, stråna blir inte ens grövre. Det är nys att vi ska dricka åtta glas vatten om dagen, såvida vi inte är törstiga. Tvärtom kan det generera i inkontinens på äldre dar, hotar forskarna. Hår och naglar växer inte när vi är döda. Och det saknas bevis för att mobiler stör sjukhusutrustning och att människan bara använder tio procent av hjärnan.
Det är illa nog att jag levt i livslögn, det allra olyckligaste är dock att det känns så osynkat.
I dag skulle jag gärna sitta stilla med mätt mage och gott samvete på badplatsen, däremot är jag sällan sugen på snö. Trots att lite mask i magen skulle sitta fint så här inför beach-08. Den skulle bo flott därinne med gott utrymme och helpension. Under alla år har jag varit noga med att inte okynnesraka benen, utan istället lurvat iväg till gym och läkarhus i naturellt tillstånd. Så jävla onödigt.
Hängande mungipor? Jag blev sån ändå. Det jag numer har att se fram emot är inkontinens och ofarliga duvmatningar. Långa naglar kommer jag aldrig att få.
Men forskarna till trots, min övertygelse säger att många människor endast använder tio procent av hjärnan.

Vid sina sunda vätskor (Upplösningen)

Gott folk. Jag är på lekhumör och tänkte utmana er i frågesport.
Frågan är: Vad dricker Ewa på personalfestens julbord?

5 poäng:
Denna snaps är ovanlig på julbord, utan vetenskaplig undersökning, skulle jag kunna säga att den aldrig har druckits på något julbord någonsin.

4 poäng:
Denna shot har med säkerhet aldrig intagits till fest över huvud taget, fast den har med huvudet att göra.

3 poäng:
Trots sin sällsynthet, äger vi den alla.

2 poäng:
Jag vet att den finns, men jag har aldrig sett den.

1 poäng:
Den första delen av ordet finns inbakat i Miss A:s senaste inlägg, den andra delen i Sousseannikas.

And the winner is…
Herregud, nu är det jag som har huvudbry! I går kväll vid 19-tiden var jag övertygad om att Miss A hade vunnit för sitt svar; hjärnvätska. Samt att Sousseannika hamnade som god tvåa med sin spinalvätska. Var lite tveksam där, slog upp och hade mig så fort jag fått budet om spinalvätskan. Den finns i ryggmärgen, fick jag veta och var därför inte helt rätt. Trodde jag först. Men efter en sista kontroll i går visade det sig att spinalvätska finns både i hjärnan och ryggmärgen. Möjligen är hjärnvätska och spinalvätska samma sak? Känner mig som en okunnig domare på farligt vatten. En sak är dock klar: Priset gick till Norrland. Vad önskar ni er?
Dags att leverera historien:
Ewas arbetskamrat hade en tid gått omkring med rinnig näsa för att inte säga kran, för nu talar vi inte om droppar, utan rännil. Det visade sig så småningom att hon hade hjärnhinneinflammation och då kan hjärnvätskan ta vägen ut via ena näsborren. På julmiddagen lutade sig kollegan över snapsglaset, fyllde upp det och bjöd storstilat. Detta lär vara bland det renaste vi kan dricka och smakar enligt uppgift som extrasaltade tårar.
Tack för god kämparanda!

Hårets rötter?

I dag har jag varit och snyggat till mig på frisörskola. Medan eleven höll på med mitt hår, hade jag fri utsikt över nybörjarna som fick hålla sig till försöksdockor.
- Är det riktigt hår? undrade jag.
- Jaja, det måste vi ha. Det går inte att köra med konstfiber om man ska lära sig ordentligt.
- Var kommer det ifrån?
- Ja du, vet faktiskt inte. Det importeras från något annat land.
När jag var si så där 11 år, gick det skräckhistorier om en hårtjuvliga som härjade i spöktunnlar och biosalonger. De satt bakom en i mörkret och lurade på svall. När det var som läskigast och alla vrålade som värst, kom saxen fram. För det var så ondskefullt uttänkt att om man upptäckte vad som hände, skulle ingen lägga märke till ens skrik.
Jag nojade på det där, spanade misstänksamt in raden bakom och höll mina elektriska testar i knuten näve när jag vistades bland okända i mörker.
Nu härjar inga ligor längre, svenskarna kan vara trygga på nöjesfälten.
Eleverna på frisörskolan klippte och rakade, stråna yrde och högade ihop sig. Kanske bättre ändå att sälja sitt hår än att sälja sin kropp, tänkte jag. Fast det ena behöver nog inte utesluta det andra? Man väljer kanske inte inriktning direkt.
Håret växer cirka 1 dm om året och här står 15 stycken och friserar varsin hårig skalle.
Varje dag.
Med lite matematik räknade jag ut att håret måste vara billigt i inköp. Kan någon hjälpa mig med det här? Varifrån kommer allt hår? Vems är det och hur går det till?
Svar mottages tacksamt.