Här har man gått genom ett långt liv som en vanlig rödblodig nobody. Mina gener är en michmach från trötta tjecker och folkskollärare i Västsverige. Ändå har jag alltid haft en vag känsla av att något inte stämmer. Jag har så att säga ett gott ledarskap, får folk att göra ärenden åt mig, har svårt för grovjobb och är ofta lite klen. Mina vänner har kallat mig såväl ”Prinsessan på Ärten” som ”Grevinnan” – och det har kommit helt naturligt ur deras munnar. (Jag har även uppfattat att vissa väst "Härskarinnan" bakom min rygg, utan att på något sätt tagit illa vid mig.)
Så kom då detta med foten. Jag låg framför brasan och läste romaner, folk strömmade ut och in med mat och dryck och jag kände att jag äntligen kommit hem: Det är ju så här jag ska leva, det är detta jag är skapt för.
Mitt i mättnad och glöggharmoni befaller en underförfriskad läkare mig att arbeta. Jag blev kränkt förstås och modstulen så till den milda grad att jag sökte tröst på nätet. Håglöst googlade jag mig själv. Vem är jag egentligen? Vad är mitt värde?
Plötsligt uppdagades allting. Jag finns med i Svinhufvuds släktträd och ingen har någonsin berättat detta för mig. Har man inte rätt till sitt ursprung? Inom en kvart hade alla pusselbitar fallit på plats och alla frågetecken rätat ut sig. Så många gånger under de senaste veckorna har jag bara tänkt: ”Jasså, det är därför som…”)
Tänkte först att mina föräldrar avstått från att säga sanningen, för att de ville att jag skulle växa upp som ett vanligt barn. Det visade sig dock att även de var främmande inför mitt ursprung eftersom man bara släktforskat på manssidan. Man kan bli feminist för mindre. Har aldrig velat gifta mig, men ett bröllop på Riddarhuset kan få mig att överväga saken.
I så fall byter jag nog efternamn också.
