På besök i pappas kök

Bokbål

Först av allt vill jag be Hans, Katarina, Lars och Kerstin om ursäkt. Detta är ingen personlig vendetta, era verk är säkert viktiga och bra, men sorry. Ändamålen helgar medlen.
Så här ligger det till. I 25 år har min kakelugn stått som en isdrottning, alldeles stympad i sin prakt. Och så vips, kom en murre hem och knackade lite, svingade sig upp på taket och öppnade kanalerna till liv och flöde. Det var magi. För 3 tusen kronor var den fruktbar.
Men inte fan fanns här träbitar. Gick runt och tittade i skåp och klädkammare, men inte en endaste liten pinne. Slog en lov runt bokhyllorna och valde ut några offer. Sådana jag inte visste att jag hade och än mindre att de existerade.
”Min upphovsrätt, handbok för journalister” från 1991. Kändes som den förlorat greppet om verkligheten – eller möjligen jag. Den ouppsprättade skildringen ”Henne fick jag aldrig möta”, från 1947. Motivering: Kommer nog aldrig att plocka fram pennkniven för att få veta vem han inte mötte. ”Lev gott utan alkohol” Själva titeln lockade föga. Och slutligen ”Lugn och harmonisk med psykisk träning” som jag förkastade av innerlig konceptisk leda. Samt inte minst för att mitt lugna psyke redan i dagsläget gränsar till letargi.
Och hej, vad det var kul när det brann! Jag kände mig riktigt slug när jag kom på att böcker på Myrorna är billigare än ved och planerade fet inhandling.
Men underbart är kort, allt slocknade inom någon minut och nu är min ugn fylld av litterära ruiner med svarta blad i spret.
Min granne har vedträn och jag ska få. Snart ska jag sticka in en riktig pinne i brasan.

Alltså, ursäkta mig...

Men vad har hänt med reklamen? När jag var yngre skulle man frestas, det var glamour och godsaker: En gubbe hetsåt fazerchoklad, filmstjärnor smekte in sig i luxtvål och snyggingar surfade och käkade bounty.
Och nu?
Analklåda, fotsvamp, sur mage, dålig andedräkt, illaluktande flytningar och inkontinens.
Hur har det blivit så här?

Kollektiv skuld

Sigge och Pelle har hamnat i luven på varandra. (Jag nämner inte deras efternamn, har nämligen lovat några vänner att tiga ihjäl Pelle.)
Nåväl, det hela handlar om kollektiv skuld.
Pelle är förbaskad. Mest på fi, som han anser öppet och ogenerat vräkte ur sig manshat under valrörelsen. Pelle tycker att tjejerna är tjabbiga och att män också är offer.
Sigge menar att sådant här får man stå ut med som man. Många som röstade på fi har jobbat på kvinnojourer och sett misshandlade och våldtagna kvinnor dagarna i ända. Man måste unna dem att hata.
Det är lite krångligt det där med kollektiv skuld, tycker jag. Själv kan jag drabbas lite av den gentemot judarna, trots att jag varken var påtänkt eller tysk under förintelsen. Direkt efter kriget kände så gott som alla dåligt samvete, inte för att de hade någon anledning, men för att det var svårt att värja sig, skulden bara infann sig. Och man lät judarna hata och låter dem fortfarande göra det, utan att försvara sig med att minsann inte alla vita var med på utrotningen. Man ger dem rätt till ilskan, nio miljoner berättigar en del hat.

I dag misshandlas och dödas fler kvinnor varje dag.
Det händer ibland att jag leker med ord, det innebär att jag byter ut kvinna mot svart eller jude.
Jag tänker mig ett samhälle där judar tjänar 5000 mindre i månaden, just för att de är judar och trots att de består av halva befolkningen finns väldigt få av dem representerade vid makten. Därför uppkommer diskussionen om kvotering lite då och då.
- Nej tack, säger judarna. Vi vill inte ha något jobb för att vi är judar, vi vill komma fram på egna meriter.
Och det vore ju inget märkligt med det, om det inte vore så att judar hade högre genomsnittsbetyg och var högre utbildade. Eftersom de ändå inte hade några chefsposter drogs slutsatsen: ”Judar verkar inte vara så intresserade av pengar” eller ”De måste faktiskt lära sig förhandla.” (På vårt vita medelklasssätt.)
I bibeln stod att svarta skulle hålla tyst i församlingen och detta citat låg till grund för många stora frågor inom kyrkan. Svarta var också förbjudna att gå in genom huvudingången på moskéerna och väl därinne fick de sitta bakom ett galler.
Varenda natt blev en svart person torterad för att han var just svart. Men varför skulle han nödvändigtvis vara ute och gå i mörkret? Han borde väl ändå veta hur provocerade människor blev av hans utseende? tyckte folk. Även de med svart hudfärg. På rättegångarna var de svarta tvungna att bevisa att de inte njöt av tortyr.
Eftersom det var både fattigt och farligt att vara svart, fick de en tid åka billigare taxi, såvida det bara var svarta personer i bilen. Men det togs bort sedan det anmälts till diskrimineringsombudsmannen.
De svarta själva? Jo, visst var det bra med rättvisa, det tyckte de allt. Men humanister? Nej, det ville de inte kalla sig. De fnissade lite generat, ”Man vill ju inte vara rabiat.” Många av dem tyckte inte att det fanns orättvisor i Sverige, de hade aldrig märkt av några i alla fall.

Ja kära någon, vilket rubbat samhälle. Jag kan trösta er med att det bara finns i mina fantasier.