Upplevelser i Turkiet

Veckans uppfattning
All inclusive? Nej tack. Nya restauranger var dag ska det vara! Trodde jag. Att bo vid stranden och då och då släntra upp för att utfodras visade sig dock vara utmärkt avkoppling. Varför ge sig in i byn? Ett neontivoli med karaokebarer, hetsiga försäljare och pizzor med extra allt.

Veckans uppdukning
Folk kan gärna dö, bara det är gratis. Herregud, vad det lassades på! Förrätter och varmrätter blandades i sörja på tallrikarna, klafs, klafs och på med lite till. Under tiden sprang annan familjemedlem och hämtade efterrätter; hela tårtor, halva kakfat, spröda bullar med chokladsås … Inget fick gå dem förbi. Förvissade om detta pöste de slutligen ner och högg in lite hipp som happ, bland söta krämer och stekt korv. (Jag vill inte gärna peka ut någon specifik folkgrupp, men möjligen är ryssarnas kulturella mönster annorlunda än det vi är vana vid.)

Ve Veckans uppsträckning
Baddräkt har man på stranden, går man och äter - om så bara till strandcaféet - så sätter man på sig något. Det är min bestämda uppfattning. Därför var det med förvåning jag mottog klappen på axeln av hotellets hovmästare, följt av en diskret uppmaning att byta kläder mellan stranden och maten. Jag som precis skulle sätta ner min tallrik på linneduken… Stod jag verkligen i baddräkt i matsalen? Till mitt försvar kan jag säga att jag under sommaren ätit och druckit så gott att jag inte gärna vänder blicken nedåt. Det finns vackrare utsikter. Det tyckte tydligen hovmästaren också.

Ve Veckans uppsökning
- Skicka ett sms till Oktay vetja, föreslog jag över en kvällsdrink på balkongen. Oktay var kapten på en stor utflyktsbåt när vi var i Cesme för fyra år sedan. Annika tyckte han var tjusig och de svärmade ett par dagar.
- Ok, sa hon och plitade ner ungefär så här: ”Greetings from Icmeler. Annika from Sweden (Cesme -04)”

Veckans upptrappning
Svar från Oktay: “I am very happy to see you again. Are you coming to me or shall I come to you? I can only think of you. Lots of love.”

Veckans uppringning
Hetspip från Annikas mobil. Varför hade hon inte hört av sig innan hon åkte? Förstod hon inte att de behövde prata? Och inte bara en stund utan flera dagar! De måste planera framtiden, han ville resa en massa med henne! Annika fick något jagat i blicken och när han sedan började ringa, stängde hon darrande av telefonen.

Veckans uppbränning
Andra dagen började det spöregna och mullra, bara så där - out of the blue. Vi ryckte två starka drinkar från baren och kollade blixtar från balkongen. Plötsligt slog en ner i träden på berget intill och det började brinna alldeles förskräckligt. Herrans liv hela natten med helikoptrar och sirener. Vi blev lite rädda och hämtade en drink till.

Veckans uppgivna
Annkas söner, 14 och 16, höll sig på rummet hela veckan, sov helst till fyra på eftermiddagen och gjorde städerskan olycklig. Aldrig fick hon komma in. När de var vakna satt de på sina sängar och spelade vändtia. Vid tilltal kunde de ibland ge ifrån sig ett läte, typ ”Öh?”

Veckans uppvaknande
Jag erkänner, först misstänkte jag ryskorna som kom ut från olika rum hela veckan. Men sedan… Nej, det måste finnas gränser på professionalism. Hela rummet skakade, möblerna tog små skutt och de väggfasta garderoberna bankade brutalt mot väggen. Det var fan jordbävning.
Icmeler ligger 45 minuter från Rhodos och där utanför hade just skett ett jordskalv på 6.3 på Richterskalan.

Veckans uppseendeväckande
En tjock skyltdocka? Jojomensan. Och varför inte? Under denna vecka såg jag fler feta personer än i hela mitt sammanlagda liv och de måste förstås också kunna identifiera sig.

Veckans upp i tok
Hotellets paroll: Har ni beställt all inklusive, får ni faktiskt utnyttja det. Det var förbjudet att dricka egen sprit på rummet, istället skulle man hämta upp från baren. Och varför inte? Den smakade alldeles utmärkt. Men jag är av naturen nyfiken och skulle vilja veta varför…

Veckans uppskörtning
Fyra bitar melon och fyra bitar ost. Pris 150 kronor på strandhak. Meddelades efter måltidens slut.

Veckans upprepning.
Annika och jag har rest utomlands ett tiotal gånger och varje gång tappar jag bort något. När vi var i Goa, tog jag fel på dollar och rupier och gav 800 kronor i dricks på en sylta. (Tre månaders lön för en indisk restauranggosse). Denna gång visade det sig bli en väska. Jag hade hittat en fin utan blaffigt märke och prutat ner den till 300 kronor. Efter en stund slog vi oss ner på en mur vid strandpromenaden för att titta på feta som åt glass. Där glömde jag väskan och när jag upptäckte det och vände om efter fem minuter, var den puts väck.

Veckans uppdykande
Vem var steward på planet hem om inte min gamla gode vän Kjell? Snåla gamla vänner får andra ha, här vankades det båd rödvin och Baileys!

Veckans upplösning
Klockan 04.30, på väg till väskbandet, upptäckte jag att min Cointreau var försvunnen! Vilket elände. Fick tag på Kjell, som föste mig till Sas-disken. En hjälpsam dam satte fart på städarna, men icke. Någon hade stulit min flaska i förvaringsboxen ovan sätet.
Möjligen i samarbete med mina skyddsänglar… Nu väntar ett nyktert och magert liv, sanna mina ord.

Sopigt

När jag var ute och strosade i spöregnet fann jag en soffa på Kocksgatan. 10 kronor meddelades på ett melittafilter. Ville man slå till på den regnpiskade soffan fick man ringa och komma överens om lämpligt ställe för business. Kan inte låta bli att fundera över om detta är på fullaste allvar eller om någon har tagit sin fiendes telefonnummer? Kanske söker ägaren desperat efter kontakt i julirusket? Inser den forne soffägaren att han inom kort kommer att åka dit för nedskräpning av huvudstad? Vet han att det svåraste med att vara stockholmare är att hitta en sophög?
Jag talar av erfarenhet. Min lägenhet har varit fylld av bråte i åratal. Allra jävligast är det att bli av med saker med sladd. För några år sedan fick jag skjuts långt utanför staden till en Galne-Gunnar-look-alike-affär. Vi fyllde bilen med elprylar, samtliga hade ett års garanti och samtliga började hosta, skaka och tystna efter precis ett år.
I vårt hus finns inget grovsoprum för el, men det händer ibland att någon stryker ner i natten och smugglar in en dator bland tidningarna. Alla i styrelsen är jättearga och jag är en av ledamöterna, därför vore det genant om jag själv blev påkommen med kastning. Så vad göra? En mobil elstation kommer till Söder lite då och då. Hurra vad bra. Men när jag låter mig informeras, märker jag att den nobbar allt över en micros storlek.
Meningen är alltså att jag som bilfri människa ska slå mig ner på tunnelbanan till Östberga som om det vore den naturligaste sak i världen att göra en utflykt med sin dammsugare. Väl framme, får jag ta taxi sista biten till sopstationen. Sedan är det bara att vända hem och hämta nästa pryl.
De bilägare jag känner klagar över hur svårt det är med bil i stan, de miljörapporter jag läser är stränga i frågan. Ändå verkar kommunen utgå från att alla har bil.
En vänlig väninna lät mig kasta allt i hennes soprum för källsortering.
Själv inhandlar jag numer endast saker med mycket hög kvalitet.
I avsaknad av sophögar, tvingas man tydligen bli snobb.