Observera att jag inte ens nämner Lyxfällan

Min fot är bruten och sedan två veckor tillbaka ligger jag och glor på TV. Alla program handlar om underklassen, det går upp för mig att de har blivit vår tids cirkusdvärgar. De bara är sig själva rakt av, utan stand-up kurser, mediaträning eller ens en önskan att roa. Alldeles omaskerat visar de upp sig och extra kul är det förstås att de inte ens fattar hur roliga de är.

Jag tänker på Ullared, där en tjock familj tar bilutflykter från campingen till köpcentret varenda semesterdag och mamman slår fast att så kommer det bli alla somrar framöver. Pappans äventyrliga drömmar om Gran Canaria kommer aldrig att förverkligas. En tjej i chockrosa tappar bort kundvagnen och gråter hjärtskärande till fin musik när en hjälte återfinner den. Morgan… ja herregud Morgan vad gör de med dig?

Ibland kollar jag Simon och Thomas när de piffar till Sveriges fulaste hem och råflabbar åt stentroll, träpanel och tavlor på solnedgångar. Hur i fridens namn kan människor ha det så fult omkring sig, ryar de. I ”Du blir vad du äter”, fläker de obildade ut sig bland pizzakartoner och colaburkar och i Paradise hotel försöker Svartenbrants dotter Jackie uttrycka sig efter bästa förmåga.

Om man jämför med ”I en annan del av Köping” och Ica-praktikanten med Downs syndrom är detta förstås helt okontroversiellt. Ingen tycker synd om underklassen och varför skulle man göra det? Det krävs heller inte så mycket av tv-teamet, ingen som helst styrning eller vinkling, trashet är självgående. Hur kommer det sig att ingen har kommit på den här iden förut, och då menar jag förr i världen, inte för tre år sen. Underklassen är ju guld värd.

Ps.

Spaning: När ett par ska benämna sin partner, säger de bara Han eller Hon. Aldrig namn. Som om det vore den enda hanen och honan i Världen.

Barnet som kallades det.

Det är mycket prat om Genus nu för tiden och det tröttar mig. Tycker vi kan vara tacksamma över att ha fått ett kön, vid närmare eftertanke är det riktigt förnämligt och dessutom naturligt och praktiskt. Alla har rätt till ett häftigt kön.

Jag tänker ibland på Pop, barnet som växer upp utan kön. Eller, rättare sagt, det har ett, men det vet det inte om. Pop ska inte bedömas utifrån sitt kön, tycker dets föräldrar.

- Pojke eller flicka?

- Människa.

Jag undrar lite hur det kan vara att tulta fram i världen som könlöst väsen och inse att det kryllar av pojkar och flickor. Man hör ord som "hennes" och "hans" och man inser att man själv inte hör dit.

Hur blir det när Pop själv börjar undra och blir nedhyschad vid köksbordet?

- Det finns saker man inte talar om i den här familjen.

Nu är jag själv utled på flickor i rosa och pojkar med fula monster på kläderna, reklamen som så tydligt delar upp leksaker i tufft och gulligt, filmer för barn - och vuxna - där flickor är söta och pojkar har kul. Egentligen helt ofattbart att det kan pågå år ut och år in.

Men lösningen kan väl knappast finnas i att plocka bort könen över huvud taget? Det måste väl ändå vara mer tillfredsställande att bli behandlad utifrån sitt kön än utifrån sitt det?

Här kan du läsa mer om Pop:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2559041.svd

Spiken i kistan

Såg på Kändisdjungeln i går, det slutade med att svenska folket röstade ner Jannicke Björling i en kista med ormar och spindlar. Efter alla år i skymundan vågade hon sig fram igen och spladash begravde vi henne levande. Vi har gott minne och när vi väl bestämt oss för att plåga livet ur någon så ger vi inte upp.

Det finns ett gäng kändisar som hela svenska folket kan häckla och tracka helt öppet. Man kan utsätta dem för folkligt hat, det är helt riskfritt, man har skrattarna på sin sida och det vet man innan man sätter in stöten.

Det kan räcka med att vara tjock som Anna Book, töntig som Runar, lite småfåniga som Lili och Sussie, alkoholiserad som Kikki Danielsson eller ordblind som kungen. Personligen hyser jag inga varmare känslor för någon av dem, fast jag känner inte för att sparka sönder dem. När det gäller monarkin är jag högst tveksam, värdet av den tål sannerligen att diskuteras. Men så gör det då, istället för att tjata om Knugen det ena decenniet efter det andra. Det är inte roligt längre, om det nu någonsin har varit det.

Att mobba någon för dess lyte, måste vara det optimala sättet att avslöja sina lägsta instinkter, och att bara lite ryggdunkigt hänga på är om möjligt ännu värre. I ”Stjärnorna på slottet” berättade Loffe hur det kändes att bli utflabbad av ett helt folk. Stackars jävel. Avsnittet borde visas i alla skolor som avskräckande exempel på pennalism, samtliga redaktioner borde också köpa in det förresten och varför inte varenda svensk familj?

I kväll ser vi Jannicke i kistan bland alla insekter - som en alldeles ny version av Flugornas herre.

Vaken

Jag har blivit brutalt väckt och snudd på utpressad att skriva om barnet Cecilia. Detta av Beatrix Vnunk. Trodde kanske att denna blogg fallit i glömska och att det börjat växa små blommor på dess grav.
Men som jag behöver Bea som vän, så vet jag att lyda:

Cecilia 10 år.
Tio saker jag gillade att göra:

1. Korpa praliner ur mammas gömmor.
2. Smyga upp på kvällen och tjuvlyssna på äldre familjemedlemmar.
3. Köra motorbåt mycket nära fritidsfiskare, som en räddningsauktion för fiskar med livslust.
4. Tälta - tända metakök, lukta fuktplast och berätta spökhistorier.
5. Gråta med kompisar. Metod: Lyssna på ”Gamle Svarten”, ”I en sal på lasarettet”, samt en visa om en flicka som plockade blommor åt sin blinda mamma.
6. Hoppa och tralla på gatan och låtsas att jag var med i en film.
7. Åka hiskeliga attraktioner på tivoli.
8. Framkalla dramatik - tänka att jag var adopterad och mamma egentligen var en trollpacka.
9. Sätta upp långsiktiga mål för ridlägret jag skulle starta som vuxen.
10. Tjuvringa till lärare.

Saker jag ogillade:

1. Den oro som följde när mamma upptäckte en tom chokladask bland linnedukarna och insikten att det inte fungerade att vända på plasten som då var formad efter chokladbitarna.
2. Tvestjärtarna i tältet och skräcken efter spökhistorierna som gjorde mig inkontinent.
3. Rädslan för hästar. Jag insåg ju så väl att jag var tvungen att bemästra den. Egentligen åkte jag bara på ridläger för att dricka varm choklad på kvällen och sjunga ”Dra dra, din gamle oxe”.
4. Geografi – lärde mig under alla år endast Nilen på blindkartan.
5. Mat – en olust jag kom över.
6. Surströmmingsdoften från föräldrars uppsluppna kalas.
7. Åka skidor på långfärd och tvingas äta apelsin med nariga händer.
8. Ärva min 12 år äldre systers skotskrutiga kjolar.
9. Att gena över en gård med en arg gubbe som skrek och hötte efter mig. Självdestruktivt genade jag fram och tillbaka i timmar.
10. Läraren som spårade samtalet och kallade in föräldrar, rektor och skolöverstyrelsen. (Fast då var jag nog ett par år äldre än tio)

Det var vad minnet hade att bjuda på. Nu utmanar jag Liza, Yttermyrskan och SousseAnnika!

Utmaning och utbloggning

Jag har blivit utmanad av Annica Udda Persson och presenterar härmed mina svar:

Michanek 1 feb-09
Första bästa kompis
Grannarna Storemats, Lillemats, Anna och Gunilla.
Första bil
En pensionerad polisbil med blåljuslyktan kvar
Första kärlek
Ytterligare en Mats som gick på lekis
Första husdjur
Hamstern Filippa
Första semester
Västkusten
Första jobb
Grovstäd på Veterinärhögskolan i Uppsala när den var färdigbyggd och skulle öppnas.
Första köpta skiva
Gullan Bornemark
Första piercing
Har inga.
Första konsert
Bruce Springsteen i Göteborg

8 senaste
Senaste alkoholdrycken
Öl
Senaste bilfärd
Taxi från Kungsgatan
Senaste filmen du såg
Den där de konstsimmar, inget vidare bra faktiskt
Senast ringda telefonsamtal
Födelsedagsgrattis till Liza
Senaste bubbelbadet
Klockan 13
Senast spelade CD-skiva
Feng shui insomningstoner
Senaste gången du grät
Nyss, när de visade hur de slet bort gässens fjädrar på TV. Adjöss duntäcken.
Senaste måltiden
Sushi, fem bitar med avokado, fem med lax.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar
Hur skulle vi annars göra för att ses?
Blivit arresterad
Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet
Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning
Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det
Ja
Busringt till någon
Ja.

7 saker du har på dig
1. T-shirt
2. Påslakan
3. Hårsnodd
4. Läsglasögon
5. Bondkatt (levande)
6. Dator
7.

6 saker du har gjort idag
1. Druckit många koppar kaffe
2. Letat efter frön att sätta i balkongkrukor
3. Köpt Brännhults hallon-blåbärs-smootie
4. Kollat resor på nätet
5. Löst DN:s söndagskryss (Nåja, inte riktigt klart än…)
6. Kollat Mia och Klara och Beck

5 favoritsaker utan rangordning
1.Grön keps från Dublin
2.Frödings dödsmask
3. Tarotkort
4. Balkong
5. Levaxin

4 personer du kan berätta allt för
Jag kan berätta allt vitt och brett, fast vem skulle vara intresserad?

3 val
Blått eller rött? Blått
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad

2 saker att göra innan du dör
1. Fylla i Vita arket
2.Dra ett sista andetag

1 sak du ångrar
När jag stal pengar ur Rädda barnens sparbössa. Den stod i köket, var av papp med ett svältande barn på framsidan. Jag var gottsugen och mycket ung. Godiset smakade sådär och jag skämdes i åratal.

Jaha, jag utmanar Göran, Liza och Mina Lyten!
Sedan måste jag ta farväl, jag känner mig utbloggad och uppbokad. Jag har ju bestämt mig för att lägga ner förr, men aldrig verkställt mitt hot. Så jag kommer kanske tillbaka så småningom, tills dess ser ni mig i andra bloggars kommentarsfält. När jag har något att säga vill säga.

?!

Jag har tidigare ställt några frågor av teknisk karaktär: http://michanek.blogspot.com/2008/06/varfr-finns-det.html

Nu har jag ett ytterligare spörsmål:
Jag har tagit en massa porträtt med digitalkamera. Riktigt proffsiga faktiskt, med undantag från att alla har fått röda ögon. Jag fick veta att man kunde trycka på en knapp om man inte ville ha röda ögon. Vore det inte enklare att trycka på knappen OM man ville ha röda ögon?

Kommunikationsproblem

Det blåser upp till storm i bekantskapskretsen, den har blivit infekterad, uppretad och delad i två läger: Samtal eller sms? Så här kan det låta:
- Jag har ringt en massa gånger och du svarar aldrig.
- Nä.
- Jag har talat in på svararen också och du ringer aldrig upp.
- Vaddå? Var det viktigt eller? Varför smsade du inte i så fall?
- Det är väl enklare att prata?!
- Jag hatar att bli störd i onödan! Smsa om du vill nåt!
Så där kan det fortskrida och hur viktig deras kontakt än må vara, kommer ingen av dem att ändra sig. Min diagnos: Ringaren är lite bekvämare av sig, en smula oteknisk, tafflig med mobilknapparna och vill bli tillfredställd NU. Smsaren vill sitta i godan ro och ser kommunikationen som en kreativ stund.
Personligen gillar jag sms bäst i snabbinfosammanhang och när jag talar i telefon är det för att umgås. Då använder jag hemtelefonen eftersom det kan vara störningar i mobilen. Jag blir mycket aggressiv av störningar, detsamma gäller om min medpratare tar axesamtal eller kastar sig över en annan telefon mitt i min berättarglädje. Till annat otyg hör musik, pockande barn och revirpissande man.
Sara har en vana som förbryllar mig. Varje gång hon passerar ett gäng peruanska hippies med säckpipor, tar hon tillfället i akt och ringer upp. Annika tycker det passar bäst när hon röker under fläkten och samtidigt hårdhänt skakar djupfrysta köttbullar i en stekpanna.
Det förnärmar mig. Jag kräver kvalitetstid. Har jag själv inget att ge, drar jag ur jack och stänger av mobil. Finns det någon mer överskattad klyscha än ”Många bollar i luften”? Jag söker fortfarande efter platsannonsen: ”Vi tror att du kan hålla en boll krampaktigt i handen, studera den ingående och sedan minnas dess repor i evighet.”
Om ni ser den annonsen, så hör av er till mig. Gärna på mail, jag läser av dem flera gånger om dagen.
Folk som inte gör det irriterar mig å det grövsta.