Brickan i spelet

Bokstaven mellan G o J gick på sparlåga en längre tid.
Nu finns den inte längre bland oss.
Svävar fridfullt bland bokstavsmolnen.
Under sin livstid fick den inte många glada tillrop.
Blev bara tilltryckt o nedsänkt.
Först nu inser jag vad den egentligen betydde.
Så liten på jorden, men så stor för orden.

Dagens sysslor

I dag har jag målat en gammal Husquarna cykel och köpt en kamera. Presenterar härmed samarbetet mellan de båda tu.

Muslim i porslin

Margareta har konverterat till islam.
Omvändningen skedde i går när Liza kom inklivandes i hallen.
- Varsågod, sa hon och viftade med ett grönt stycke tyg.
Först såg jag inte att det var en dock-burka.
- Mamma är hemma på semester från sitt jobb i Afghanistan, sa Liza
Hon köpte med sig lite gåvor.
Vi tittade båda på Margareta, så skyddslös i sin ålderstigna vagn.
- Stackars Margareta, ynkade Liza och såg plötsligt beklämd ut.
- Hon vänjer sig, sa jag. Snart kommer hon känna sig naken utan.

Utan storstrut – utan stor trut.

När jag var barn och for på utflykt med mina kompisars familjer,

förmanades jag av min far:
- OM de bjuder dig på glass, så FÅR du inte ta storstrut.
Med detta lärde jag mig att ligga lite lågt.
Få saker kan hänga med genom livet som en utebliven storstrut.
Kollade panelen på tv i fredags.
Debatt om varför kvinnor tjänar mindre och har lägre befattningar,
trots att deras betyg är högre och utbildningen längre.
En organisationskonsult tog till orda.
(Fråga mig inte vad en sådan gör, men enligt egen utsago är han en hejare på att anställa folk.)
Utbildning är inte så viktigt längre, berättade han.
Det är ”andra saker” man går på.
Sedan dess har jag funderat över vilka ”andra saker” män har.
Det kan knappast vara lumpen,
militärtjänst känns lika föråldrat som min fostran.
Panelen talade om vikten att kräva och vara socialt kompetent.
Såklart, tänkte jag.
Man ska inte be om ursäkt för sig och samspel med andra är ju väsentligt av bara den.
Men strax gick det upp för mig att jag missförstått alltihop.
Social kompetens handlade paradoxalt nog om egenkärlek.

Det var skrytet i sig man ville åt.

Det gällde att lära sig smickra och slingra sig undan obehag.

Samt nära en svullen självbild.
I känslosammanhang kallas det psykopati.
Det är sådana medarbetare företagen vill ha
och säkert vet de sitt eget bästa.
Men som medborgare tycker jag det känns oroväckande.
Det viktiga är inte att vi är duktiga,
Utan att vi kan säga att vi är duktiga.
Vi bör härmed uppmana unga flickor att strunta i mossig bildning,
och istället investera i kursen ”Nå framgång – Nu!”
Samt lära sig sina goda och dåliga sidor utantill i artikeln ”Så får du jobbet du vill ha”.
Sedan är det bara att sitta och rapa unisona slugheter på intervjuerna.
Kan man inte bli förlägen för mindre?
Själv känner jag mig hyfsat socialt kompetent med mina mått mätt,
åker fortfarande ofta på utflykt med folk.
Ingen har ännu fått bjuda mig på storstrut.
Särskilt framgångsrik har jag dock aldrig blivit.

Undringar

Skulle vilja dela med mig av några funderingar som blivit obesvarade genom åren:

1. Kineserna har ett tecken för varje ord. Hur stora är deras datorer?

2. Att trampa i hundbajs är förbannat äckligt. Men om det skulle gå upp för dig att det var människobajs vore det rent ut sagt outhärdligt. Varför är det värre?

3. Om kronprinsessan Victoria av någon anledning skulle gifta sig med brittiske prins William. Var skulle de bo? Vem skulle ge upp sitt jobb?

4. Varför har man monterat en stålskena mellan hjulen på herrcyklar?

Tacksam för svar.

Raskens

Jag minns Raskens som något stort.
Som man längtade till och pratade om.
Nu fattar jag ingenting.
Det är inte så att jag skyggar för det svåra.
Fattigdom i all ära,
men även armod kräver en viss variation för att funka.
Hur enahanda kan det bli?
Jämt sitter de till bords,
som en stor hålögd masochistfamilj.
För någon mat får de inte.
Förutom på julafton.
- I dag ska i få äta er mätta, bräker Ida med sitt fåriga grin.
- Nu ska i få doppa potäterna i salt, men i morgon blir det te o spara igen.
Hon sprutar ur sig ungar, lipar och ojar sig.
Sinar gör hon också.
Och ber till en gud som ger fan i henne.
Jag lackar ur på Raskens också.
Hellre får barnen svälta ihjäl än att han ska be om hjälp.
Men för helvete Raskens, ligg inte där under täcket och var ståndaktig,
ge dig ut, tigg och tjuva om det så ska vara. Dina barn dör.
Allt detta har fått mig att undra över mitt forna omdöme.
Tyckte jag detta var bra?
Hur trist hade jag det egentligen?
Snälla SvT, låt mina minnen förbli fredade.
Att väcka liv i dessa spektakel är ett brott mot griftefriden.
Farväl Raskens och Ida.
Ni har satt er sista potatis.

Grattis Manfred

Förskoleexamen juni 07.

Utan H-tak

En dag flög mitt H-tak av.
Alltså plastbrickan med tangenten H.
En pigg, stor som en atom,
som hakade fast H:et på undersidan,
hade gått itu.
Nu finns det bara en plopp kvar,
som man måste trycka benhårt på.
Stegade ner till en butik med
begagnat datamaterial.
Det skulle kosta 600 kronor för
montering av nytt H-tak.
Strök hem och fick en
sparsam idé.
Plockade fram min gamla dator, som är identisk med den nya.
Petade bort H-et med en pincett och försökte haka fast brickan på nya datorn.
Jag lyckades inte.
Nu har jag två datorer utan H-tak.
Samt ett ömt pekfinger.
Försöker undvika den bokstaven nu.
Snåleten ar bedragit viseten.