söndag 30 december 2007

Tja ba sjuan!


I år har jag förlorat:

Några uppdragsgivare (Varför inser inte alla min förträfflighet?)

En keps (Glömd på avskedsmiddag hos Camilla, som flyttade till Irland - tillsammans med kepsen)

Kontrollen - stundvis

En blindtarm (Ofrivilligt)

Två halva ögonlock (Frivilligt)

En 500-lapp (Tappad någonstans i Sjöstaden, troligen på Adidas outlet)

Hemmagym (Sålt på Blocket)

Några kilon (Det gör gott för knubbisar att vara lite sjuka)

En radio freestyle (Förbannat ledsen över detta, finns inga bra i handeln längre)

En tandflisa (Ska åtgärdas i januari)

Två idoler (Ingmar Bergman och Benazir Bhutto)

En ful vävtapet i badrummet

Ett H-tak till datorn

Alkonerv (En ny är under upparbetning)

Några kilo stenkakor (Bortgivna till Ewa)

En del tårar

Fast jag har fått en del också, lite mer förnuft, massa antibiotika, goda samtal, en ny dator, ett fult ärr på magen (ingen större fara, min mage har aldrig varit någon kassako) en ny freestyleradio av Yttermyrskan och sist, men inte minst - en blogg.

Gott nytt år alla läsare och bloggare, låt oss förgylla varandras tillvaro även under åttan!

fredag 28 december 2007

En mellandag i dietens tecken

I går träffades Putte och jag för att sambanta. Efter en månads sängliggande, led jag kraftigt av träningsvärk sedan jag tvingats stega upp för en trasig rulltrappa på juldagen. Putte hade helt magstarkt mätt sin midja och upptäckt att han överskridit sitt BMI under julen. Han var förskräckt.
Utrustad med stegräknare och knorrmagar fotvandrade vi Årstaviken fram. Jag hade med mig en mandarin som matsäck, som jag skalade under gång och frikostigt försökte dela med mig av.
- Nej tack, sa Putte och stirrade missmodigt på min utsträckta hand. Du kanske inte vet det, men jag har precis kommit ut som bacillskräckshavare.
- Jaha, sa jag och slök mandarinen.
Jag märkte att det var något som tryckte honom och blev snart varse:
- Jag blev arg när jag läste din blogg, sa han sammanbitet.
Hela mitt bloggliv passerade revy. Vad menade han? Putte, till vardags en huld varelse, hade blivit julilsk och detta var mitt fel.
Det visade sig handla om sjukhusvistelsen.
- Jag blir provocerad när du hackar på offentliga sektorn. Du spelar de privata initiativen i händerna och jag tycker att du är bortskämd.
- Men så menade jag inte, försökte jag.
- Det kan lätt uppfattas så, kontrade han obevekligt.
Jag kände mig stött och bestört. Nu har folk – inte minst jag själv – tyckt synd om mig en månad och det har känts helt i sin ordning. Och så kommer han och kallar mig bortskämd.
- Vi bor i ett förmöget land som borde ha råd med trivsamma sjukhus, muttrade jag.
Något skamsen ska erkännas, men icke desto mindre rustad till försvar.
- Och jag klagade faktiskt inte på personalen, de gjorde sitt bästa. (Nåja, med undantag för en ambulansman och kockarna) Men när man för en gångs skull inte har matlust, och detta så olyckligt sammanfaller med att man tvingas äta, då ska man väl inte behöva kväljas av lukten? Man kan göra billig mat som smakar förnämligt om man är professionell. Dessutom kan man på de flesta sjukhus, få en tv till sängen, mot betalning. Det kostar inte kommunen någonting. Men det fanns inte på Sös och i det allmänna tv-rummet hade folk inte vett att hålla käften, malde jag vidare.
- Tv och dålig mat, fnös Putte. De räddade faktiskt livet på dig.
- Titta vilka fina svanar!
- Du hade en jävla tur.
Jag gjorde en manöver ner till vattenbrynet och fotade svanarna. De var fräsiga och ville gå till attack, inte alls särskilt tacksamma, trots att de hade både flax och flyt, om man säger så.
Vi pratade inte mer om saken. Han fick så småningom en falafel, hungern avtog och han blev sitt forna goda jag. Uppläxningen sitter dock kvar och ger upphov till funderingar. Man måste väl ändå få unna sig missnöje även om man globalt sett är snuskigt prioriterad? Kvinnor i Sverige har en genomsnittlig månadslön på 5000 kronor mindre än män. Det gör mig förbannad. Ändå är jag naturligtvis tacksam över att slippa bli omskuren, stenad och våldtagen. (Om man nu över huvud taget ska behöva känna sig tacksam över detta...?) Det finns små och stora strider. Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska niga och tacka för det lilla?
Fast det är klart, jag känner mig kluven. Min ena kind rodnar lite fortfarande.

söndag 23 december 2007

Min grannes julfönster

"Det finns inget okristligt folk på hela jorden som firar högtider vars orsak de inte tror på lika intensivt som det svenska. Inte minst jag när det gäller julfirandet."
(Bodil Malmsten, Kom och hälsa på mig om tusen år.)
Personligen har jag gått ur kyrkan, men skulle ändå vilja komma iväg på julotta. Det verkar äkta på något vis och det känns som om jag längtar efter något sådant. Sådana här genuina tankar brukar dyka upp före jul och varje år ser jag mig själv sitta där på kyrkbänken med from blick och sjunga psalm bland kandelabrar av droppstearin.
Men sist jag kom iväg till julotta var 1970. Varför måste ottan nödvändigtvis vara så okristligt tidig?

onsdag 19 december 2007

Jag - en kvasisnobb

I morse var mjölken slut och kaffe kräva denna dryck. Således drog jag en klänning över huvudet och satte snabbt och sömnigt på mig ett par tights. Till detta valde jag högklackat och kortjackat och gick ner till speceriaffären nära mig. Det var de gamla vanliga som jobbade, vi hälsade och log.
Jag köpte min mjölk och vandrade hemåt. Alldeles intill porten blev jag omsprungen av en man, som sneglade på mig i lätt genans.
- Ursäkta mig, sa han.
- Jaha, svarade jag. Lite ogästvänligt ska bekännas.
- Du har liksom… ja det har blivit något fel med din klänning, den hänger inte ner där bak. Tänkte bara säga det ifall du kanske ville veta.
Så var det dags igen. Jag hade gått med hela bakre klänningen inknölad i tightsen, det hela blev till en jättestjärt ovan höga klackar och under midjejacka. Brukligt händer sådant här inte fullvuxna människor, med undantag från Bridget Jones och mig.
Dessvärre fyller jag kvoten, det finns otaliga historier som jag undviker att skylta med i detta forum. Fast en kan jag bjuda på eftersom det snart är jul:
Jag jobbade på Östermalm och skulle handla lunch på Konsum. Det var sommar och dörren stod öppen, jag hade bråttom och framför mig stod en tjej och sölade och krånglade med sitt kreditkort. Kassörskan och tjejen delade på en fiskmåsbegåvning. Personligen var jag otålig och i behov av att fostra. När det blev min tur, stack jag ögonen i kassörskan och framförde mitt missnöje, något överlägset, men icke desto mindre rättvist. Jag störtade till de små genomskinliga gratiskassarna som sitter uppsnurrade på en stålmojäng, kastade ner min mat och stolpade ut i högmod. Rakryggad och uppnäst älgade jag Storgatan fram. Men även där kom en människa och knackade mig på axeln.
- Ursäkta, vad är det fröken har efter sig?
Jag hade glömt att riva av påsen i perforeringen och istället snurrat upp hela rullen, efter mig fanns ett släp på cirka 50 meter.
Jag vill ju så gärna vara lite för mer, tycker jag har rätt till det. Jag vill sätta folk på plats när nöden kräver och åldras Margaretha Krookigt. Men min högfärd är inte riktigt vattentät. Jag har bara ett löfte inför 2008 – jag ska bli en snorka av börd.

lördag 15 december 2007

God bless her

Nyhetsmorgon lördag
Lasse Bengtsson:
- Och vad gör du för miljön Carola?
- Jo, jag är verkligen den som plockar skräp från marken, kolapapper och sånt.
- Men hur tänker du när du kör bil till exempel?
- Jaha så menar du ... hi hi, hur tänker jag då...? Jag har ju en stor amerikanare, den är svår att köra för fort med.
- Kan du tänka dig byta bil? Till en miljövänlig?
- Ja kanske, de verkar ju vara lätta att parkera. Och så är de söta, tycker jag.

tisdag 11 december 2007

Efterlyses! Alkonerv

När man nu ändå måste tråka sig fram inomhus i decembermörket, vore det på sin plats att klunka hejdlöst med glögg.
Men något har hänt. Jag är rädd att kirurgen kom åt alkonerven i sin iver att få bort blindtarmen.
Ut från Sös släpptes en icke ont anande människa med frikyrkokropp. Jag mår illa av alla tankar på alkohol och snus. Jag känner mig orolig.
Om detta håller i sig kommer jag stämma sjukhuset.

söndag 9 december 2007

Arma tarm

Jag inser, jag kommer inte undan. Folk mailar och vill veta vad jag har varit med om. Ok då.Det hela började förra onsdagen med ont i magen, värre ont i magen och värst ont i magen. Morgonen därpå kunde jag inte gå upp ur sängen. Ringde efter privatjour Torgnysdotter, som störtade hit och kallade på ambulans.Den ena ambulanskillen var tvär. På fem meters avstånd ställde han självsäkert diagnos: ”Det där är vinterkräksjuka och vi vill inte ha upp det på sjukhuset.”Torgnysdotter insisterade och kollegan tog tveksamt beslutet att ändå låta mig följa med. Efter åtta timmar fick jag opereras. Blindtarmen var sprucken och rutten. Buken fylld med var och fick sköljas med koksalt tre gånger.Vid midnatt rullades jag in på ett rum som skulle komma att delas med en äldre dam som mist förståndet.
Hon kastade sig upp och slet i draperiet.
- Det här blir trevligare så vi ser varandra!
Det är svårt att protestera när man är döende. Ingrid hade bråck på magmunnen, vet inte vad det är, men det är ingenting som går ut över talet i alla fall.I två dygn gick hennes käft nonstop. Att inte få sova är en gammal beprövad tortyrmetod, som tillsammans med fysisk smärta framkallar dödslängtan.
När jag inte kvidit på ett tag vrålade hon: ”Hör du mig?” Svarade jag inte, snubblade hon fram i mörkret bland droppställningarna, knackade mig på axeln och skrek i mitt öra: ”Sover du? Stör jag?” Jag viskade att jag mådde mycket dåligt och måste få sömn.
- Ja, kära någon skrek Ingrid. Jag pratar så mycket, det säger Anita också. Min dotter som är frisörska i Farsta och har inglasad balkong!
Ibland provade hon med Gud istället.
- Gud, det är jag. Ingrid! Hjälp mig bli frisk, jag är gammal, ensam och fattig, hjälp hjälp hjälp!
Men mot galenskap står gudarna maktlösa och jag bad sköterskorna om eget rum. Det fick jag inte, avdelningen var överbelagd.
Ingrid berättade att maken bara hade satt sig upp i sängen en natt 1999 och fallit död ner på hennes huvud. Jag förstår honom.
Det var som att hamna i ryskt fångläger. Jag trodde inte att något svenskt sjukhus av i dag kunde vara så slitet, fult och unket. Sköterskorna tvingade mig upp och gå för att undvika blodpropp. Jag hasade korridoren fram och tillbaka med stödstrumpor och droppställning. I vart rum låg gamlingar och vrålade, bleka och såriga. I tv-rummet satt folk i rutiga furusoffor och skrek på finska, med blodpåsar hängandes i fötterna.
Jag blev allt klenare.
Ibland skramlade det till i korridoren, då skulle vi utfordras. Kokboken hade de fått billigt från finska vinterkriget, potatisbullarna stank av härsket margarin och på grönsakerna måtte de haft någon sorts antikrydda. För hur kan man få ärtor och morötter att smaka minus sig själva?Meningen var att jag skulle stanna en vecka, men jag lyckades komma hem efter fyra nätter. Nu kommer jag vara konvalescent hemma under en månad.
Men jag har blivit ganska så bortskämd under den här tiden. Fått fina röda rosor, ulliga strumpor, chokladaskar och sushi. Läst massa böcker och latat mig i mörkret med det godaste av samveten. Mitt tips till er med tarmen kvar: Ska ni drabbas, gör inte det under tider av vinterkräksjuka. Det kan kosta er livet, om ni inte har en envis kamrat vid er sida.Avslutar med en dikt från Anders:
”Smärtan efter vandringen med herrarna i hagen
är nog ingenting emot blindtarmen vid magen.
Knappt att det ens hjälper med all kärlek från vart håll
när den lilla illbattingen spricker som ett troll.”

onsdag 5 december 2007

Hemma nu

och tänkte berätta om min vistelse på Chateau Sös.
Men det tar emot, känns för svårt, för nära, för ont.
I förra inlägget skrev jag att fan hade slagit rot i mig.
Det kommer jag aldrig mer göra.
För nu vet jag hur det känns.
Jag lyfter istället blicken ut i mediabruset. Där finns två saker som jag inte blir klok på.

1. Varför är alla så upprörda över att Juha släpps efter 19 år? Mördare brukar väl släppas ut efter två.

2. På nyhetsmorgon ifrågasatte programledaren om en bordellhärva från 70-talet verkligen kan vara av intresse i dag.
Men kära någon. Om ett lands ledande hjärnor kan tortera barn för sitt eget höga nöjes skull är det naturligtvis av högsta intresse. Mänskligt, psykologiskt och animaliskt.
I så fall må fan slå rot i dem.

måndag 26 november 2007

Ont ska med ont förgås


- Jag ska gå vidare med det här!
Har alltid fnissat till när någon säger så. Som att säga att min pappa är polis, fast på storsätt liksom.
Men nu har djävulen slagit rot inom mig. Han flyttade in efter den störda lördagsfriden och är redan hemmastadd. Detta tar sig uttryck i att jag marscherar fram och tillbaka med endast en tanke i huvudet: Jag ska fan i mig döda provoice.
Googlar på provoice och upptäcker att de förstör liv på löpande band. Ingen går säker, de ringer även dem med hemligt nummer. Folk har skriat på hjälp, men provoice lever obekymrat vidare. Provoice är maffia. En av deras tekniker är att ringa från skyddat nummer och när man svarar är det knäpptyst.
Knappt hade jag läst på om detta, förrän de tysta samtalen började. Flera stycken om dagen. Hornen spänner nu konstant vid tinningarna och jag har skickat ett mail till Nix telefon, som står handfallna. En del företag skiter i förbudet och då finns inget att göra.
Maffian har små filialer placerade runt om i samhället, som anfaller IRL. Det sker när jag är ute och fotvandrar. Jag brukar då tala i mobil, lyssna på mp3 eller bara umgås med mina egna högt uppskattade tankar. Plötsligt står en slyngel framför mig, viftar med papper och försöker punktmarkera.
- Vilket telefonbolag har du?
- Skit i det du.
Odågan flänger efter mig, dunkar mig i ryggen, drar mig i armen.
- Men du kan ju inte bara gå vidare utan att höra vad jag har att erbjuda!
Och någonstans här tar amygdala över. Det är hjärnans känslocentrum, som inte är mottagligt för logik och där bland annat fruktan hör hemma.
Amygdala vill hugga efter honom med eldgaffel. Mycket och länge. Förnuftet kämpar som en idiot för att segra över amygdala, men det är chanslöst.
Min integritet är kränkt, jag vill försvara mig, jag vill krossa.
Men om vi nu skulle stanna upp här ett tag och lyssna på förnuftet. Vad skulle det då säga?
”Kära husbonde, har du tänkt på att den här pojken eventuellt inte vill jobba som säljare? Att han kanske inte har något val för då mister han A-kassan. Och eftersom han vill ha bra referenser och dessutom jobbar på provosion, måste han sälja mycket."
Kollade på Plus härom dagen, brukar aldrig göra det och fattar inte hur jag hamnade där. Det måste varit djävulen som ledde mig dit. För just då, berättade flera jättegamla tanter hur de blivit förföljda av säljare på gator och torg, blivit livrädda och skrivit under avtal i rena förskräckelsen. Utan att förstå vad det var för papper. Tanterna satt oförstående vid sina köksbord och skakade, Sverker var skitarg och jag med.
Om det nu är så att ungdomar inte behövs till annat än detta, så betalar jag gärna mer skatt. Jag ger hellre av mina pengar än av min frihet. Om det enda som står till buds är att skrämma gamla damer och reta upp något yngre sådana, så ge ungdomarna A-kassa för bövelen. Låt dem hellre ta en promenad med sin gamla mormor, sitta på rummet och klinka gitarr, träna sig utmattade eller flumma runt på Ibiza. Jag är övertygad om att de utvecklas mer av det.
Personligen för jag nitiskt bok på vilka tider provoice ringer.
För jag kommer gå vidare med det här.

lördag 24 november 2007

tips från coachen

detta är torgnysdotter som visar michanek hur man länkar. Hepp.

Avskum!

Låg just i ett skumbad.
Mös och tyckte livet var rättvist.
Telefonen ringer, väntar samtal, suckar, halkar upp.
Skummar av mig på golvet. Svarar. Elektronisk röst.
"Hej vi ringer från Provoice och söker dig för ett erbjudande. Dessvärre har vi ingen ledig säljare just nu, men lägg på luren så lovar vi att återkomma så snart vi kan."
Är det möjligt att återinföra dödsstraffet?


torsdag 22 november 2007

Nej, ni vill inte se någon bild på mitt hem.

Förut hade jag en lapp på kylskåpet:
”Att städa är ett helvete,
Man dammsuger, diskar och skurar.
Och efter ett halvår är det dags igen!”
Jag hade tagit det från någon tidning, och vet inte vems citatet är, men om det inte redan var gjort, skulle jag skriva det själv.
Halvårsdagen är inne, det är dags att riva igång, insåg jag i morse.
Jag har under min livstid, tagit del av otaliga städråd utan framgång. Det är det där med organisationen som rör till allting. Man ska tydligen börja med ett rum, lägga alla prylar som ska vidare till nästa i en hög och när man är klar med typ köket, betar man sig vidare genom sin boning.
Intensionen denna morgon var att börja med disken som legat i blöt en tid. Men just då hittade jag en penna i fönstret och tofflade stillsamt in i sovrummet för att sätta den i pennstället. På vägen dit, såg jag att stearinljusen i vardagsrummet behövde bytas, jag lade av mig pennan och vände tillbaka till köket för att fylla på ljus från kökslådan. Där hittade jag en massa skojiga recept, som jag lade ut på köksbordet och lusläste. Kom på att jag gärna skulle vilja göra den där gamla kronärtskocksrätten från förr och kikade in i kylen för att se vad där fanns för ingredienser. Där var kladdigt och jag snodde halvhjärtat runt en mirakeltrasa i klibbet, men såg att trasan var smutsig. Så även alla andra trasor. Gick ner i tvättstugan och fick tid på studs.
Samlade ihop alla smutskläder, men upptäckte under dov förstämning att pälsängrarna hade käkat på min nya ylleklänning. Det sägs att precis alla djur är viktiga för kretsloppet och är det någon som står upp för pälsängrarnas vara, så delge mig gärna. I mitt hem nollmärker de nykomlingar i rasande fart. Tvångspenetrerar hårt och lämnar dem till sitt öde. Jag älgade resolut till järnhandeln och köpte en väldig flaska Radar som jag sedan for runt med i garderoben med klena nerver och ont uppsåt. For runt var kanske lite övermaga uttryckt, eftersom det inte fanns plats för mig i den ganska väl tilltagna klädkammaren.
Det är plastlådornas fel. För ett år sedan köpte jag ett tiotal sådana med lock, som skulle förändra mitt liv. Där skulle jag lägga icke säsongskläder, skor och diverse prylar. Men nu ligger allt huller om buller, lådorna gapar tomma, är staplade bland allt annat bråte och anfaller när man ska in och hämta något.
Alla dessa goda tankar och alla dessa miserabla resultat.
Men har man städdag så har man. Jag kastade ut allting på golvet och sprayade så jag fick märke i fingret. Radar är onyttigt för människor och husdjur så jag stängde garderoben, storklev över alla högar och började med byrålådorna istället. Räkningar och mängder av tidningsurklipp som jag tänkt ha som inspiration till frilansartiklar. Räkningarna stoppade jag i plastmappen med den luggade etiketten: ”Ekonomi och sånt”.
En längre tid ägnade jag åt gallringen av urklippen. Ibland hamnade jag på fel sida och baksidor är icke att förakta. Det var där jag fann insändaren, undertecknad: "Leif Bergman, Östhammar":
Och så ska vi fira kanelbullens dag också!
I Östhammars kommunhus i Roslagen vill man byta namn till öar på sammanträdesrummen. 1,2 och 3, ska istället heta Gräsö, Örskär och Ormön. Vad är det för trams? Finns det inget vettigare för politiker att syssla med? Det kostar säkert pengar också!
Samtidigt ska vi fira kanelbullens dag! Vi blir överösta med butiksgräddade halvfabrikat som är alldeles för söta och kladdiga så att man måste ha handskar på sig. Och dessutom måste man tvätta ansiktet efteråt. ”
Och mina tankar gick i denna stund till Leif Bergman. Där vandrade han omkring i Östhammars gränder, svårt tyngd av politikernas ohämmade slöseri med skärgårdsnamn. Allt medan vanligt folk får nöja sig med siffror på portarna. Och just när det såg som mörkast ut, drabbas han dessutom av kanelbullens dag. Det blev naturligtvis för mycket för Leif, med sitt nytvättade ansikte, var det var dags att höja näven, räta ut sin krumma rygg och kasta sig in i debatten.
När jag kommit halvvägs med papprena, bytte jag vatten i diskhon och skulle precis baxa tillbaka allt i garderoben. Det hade börjat mörkna. Det kändes fritid. Och plötsligt fick jag gratulationer från när och fjärran. Jag har namnsdag!
Då ska man inte behöva städa, då får man slå upp ett glas rött och blogga av sig. Skillnaden mellan citatmänniskan och mig är att för mig tar själva städningen ett halvår.
Får man önska sig en städerska i namnsdagspresent?


Ps. I övrigt vill jag tacka för att ingen påpekade min obäddade säng i förra inlägget. Våndades lite över det...

Pss. Ni måste läsa Bengt Ohlssons krönika i dagens på stan. Den är rolig, angelägen och tja...tung.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=717783

torsdag 15 november 2007

Min katt härmas

För sexton år sedan kom en god vän hem till mig, oanmäld. I famnen hade hon en kattunge . ”Kan du ta hand om den här över helgen, vi har avlivningstid på måndag. Min katt har ju fått ungar och den här blev över…"
Kattungen fjäskade så infernaliskt den där helgen, kuttrade och snuttade. Lärde sig omedelbart att gå på låda och verkade så nyfiken på det liv hon just fått sig tilldelat.
Min intension var att leva fritt och bekymmerslöst, men vem kan göra det med axlar tyngda av skuld?
Pirko bor kvar. (Ja, jag vet. Det är inget vidare kattnamn, men min smak är pikant.)
Det märkliga var, att så snart hon kommit i hamn var smekmånaden all. Det är framför allt mina vänner hon avskyr. Den ena kompisen efter den andra har, efter ett par glas vin, erkänt att de tycker hon är jävligt otäck. Och man kan inte annat än förstå dem, när de hastar härifrån omplåstrade och förskräckta.
Pirko är vacker men grym.
Jag var länge osäker på om jag ville ha henne här för alltid, men alltefter tiden gick förstod jag att ingen vettig människa skulle vilja ta över henne. Jag gjorde en halvvariant, släppte ut henne på min innergård, resonerade som så att smet hon och blev överkörd, var det naturens gång. Har man gett en katt liv, ska hon också få ett som är rättrådigt henne.
En fredagskväll var hon försvunnen. Och jag förbluffades över de matteskapskänslor hon väckte. Jag satte upp lappar på hela Södermalm och på söndagen hetsringde jag den numer bortgångna sierskan Saida. Jag grät och våndades. Sent vid helgens slut, ringde en granne på dörren. ”Är det här din katt, jag gick hemifrån i fredags och nu när jag kom hem fanns hon i min säng.”
Efter det var hon kravlöst älskad.
Hon fortsatte att gå ut på gården, det var klös i henne, hon satte kattkillarna på plats och jag var stolt över min feministiska fostran. Men så någonstans i medelåldern, (hennes alltså) kom en ungdomskatt till gården och jagade upp henne i ett träd. Jag greps av flickig ynkedom och kallade hit alla män i min närhet för att få hjälp. De kom farandes med höga stegar, klätterskor och oömma kläder, men icke. De fick bara fräs och fientlighet tillbaka.
Efter två dygn kom hon ner av sig själv. Fly förbannad lade hon sig på soffan och morrade.
Och slutade hon gå ut. Istället började hon härmas.
Om jag ska diska, ska hon äta vid mina fötter, när jag badar, krafsar hon uppfordrande på dörren och ska tvätta sig på mattan, i skrivande stund har jag puttat ner henne tre gånger från tangentbordet. Så fort det ringer på dörren, skuttar hon upp och vräker ut sig i soffan där gästen kanske kunde få sitta. Om jag läser tidningen, måste jag ligga i sängen i en speciell pose för att hon inte ska fläbba ut sig över nyheterna. När jag bäddar med nya lakan lägger hon sig på sängen och förstör.
Hon vägrar dricka sitt eget vatten, men jag har ertappat henne ett flertal gånger med att lapa ur mitt vattenglas! Då är väl ändå måttet rågat? Det där med att katter är självständiga… jag vet inte? Eller jag fick väl ett måndagsexemplar? (Utan vidare koppling till avlivningsdagen för sexton år sedan?)
Kanske är hon ingen katt, utan en hermelin?

torsdag 8 november 2007

Ängbygårdens ljus

Det hela började med ett telefonsamtal.
- Jag går här med min rollator i mörkret, glödlampan i taket har gått sönder och jag kan inte stå på en stol och byta, säger far.
-Men kan du inte ringa på personal?
-Jag har påtalat detta under en längre tid, men ingenting händer.
Jag stuvade ner några glödlampor av olika storlekar och satte mig på tåget till Knivsta. Väl där lyste flitens lampa, jag skuttade upp på en stol och började skruva runt en glaskupol i taket. Och jag skruvade och skruvade. Aldrig trillade glashelvetet av.
Pappa ringde i en högtalartelefon.
-Kan ni komma hit och hjälpa mig att få lite ljus?
-Det ingår inte i våra arbetsuppgifter, har du ingen anhörig som kan hjälpa dig?
Jag stred till verket.
-Jag har försökt, men får inte loss glashöljet. Finns det någon som kan rycka in?
-Nej, jag vet inte. Men du har väl en bror?
-Ja, i Luleå.
-Jaha…
-Finns det någon vaktmästare eller något?
-Jo, det gör det kanske…
En kraftig arbetare kom i skägg och blåställ. Skruvade och hade sig med mejsel. Och ljus varde!
Pappa envisades med att kalla honom aposteln och jag tackade för hjälpen.
Sedan fick jag ett dricksglas sött vitvin. Men det fanns ingenstans att sitta, för det låg travar med papper överallt. Jag meckade omkring lite bland högarna och fick en liten ruta i soffan. Mitt glas ställde jag på några bilder av, för oss båda, okända julkortsungar som antagligen är fullvuxna vid det här laget.
Pappa hade ont i sina ben, var trött och nedstämd, men tog strängt min blick.
-Jag vill INTE veta av någon begravning i stillhet.
Pappa har tyckt mycket om kalas.
Jag berättade om en artikel jag läst i dagens DN om Tove Jansson.
- Jag brevväxlade med henne, sa pappa.
- Får jag se?
-Men jag vet inte var jag har gjort av alla mina papper…
Hittade slutligen en mapp med brev, märkt J. Där fanns hans brev till Tove kopierade, men inga svar från henne.
- Jag rensar ju hela tiden, suckade han.
Men säg den suck som varar för evigt. Plötsligt hade han en massa tomma mazarinformar i sin hand.
- Jag köper mazariner varenda dag. Nu har jag 92 stycken sådana här fina formar och när jag får 100 ska jag sälja dem.
- Vart då?
- Till mazarinfabriken.
- Men de vill väl inte ha dem?
-Jo, men de behöver ju formarna, de gör ju mazariner!
- Men det går inte till så. Allting måste vara väldigt kliniskt nuförtiden.
- De har väl någon smörgåsnisse som kan diska dem försiktigt?
Och nu går det snabbt för hjärnan att byta sida.
Han visar en recension som han skrivit i dagens UNT, en ny bok om Fröding som han behandlat kritiskt och underhållande.
Han ger mig ett pussel från Hedenhös tid, hundratals mikroskopiska bitar så att jag ska ha något att göra på juldagen och så får jag några böcker som han fordom skrivit och som jag redan fått.
- De gamla är väl söndertummade kan jag tro, log han.
Och även om alla bord och stolar var fulla av inbjudningskort från 83, inköpslistor från 94 och gulnade tidningsurklipp, råder ordning i köket. Där har han satt upp lappar på skåpluckorna: ”Servetter, Skara, socker, sysaker” står på en lapp. Så är något överstruket med tipex. Där har stått ”Nonstop”, ser jag.
- Chokladen tog slut.
- Men sysaker...Men du har väl aldrig sytt?
- Nej.
Han vill presentera mig för Ickan, en sällskapsdam på 92 vårar.
-Hon är lite äldre än jag, men vi har mycket trivsamt tillsammans. Vi högläser ”Gösta Berling” för varandra. Men jag tänker inte gifta om mig.
Ickan satt i rullstol och hade sin dotter från Montreux på besök. Vi hälsade på gränsen till översvallande och pappa berättade om en husaruniform som han bar under tiden som kavallerist i Ångermanland.
När jag gick ersatte han mig för resan med tre kronor.
Stunden därpå uthärdade jag mörker och köld på centralen i Knivsta och fick sms från Torgnysdotter i Indiens Kerala: ”Egen hängmatta precis vid havet, ska ta mig en tur på kanalerna och avnjuta den stora ljusfesten. Här råder det de kallar ´den lilla monsunen´ vilket gör klimatet helt fantastiskt. Ätit jätteräkor på sylta och ligger nu och läser. Åk hit, du kommer älska det!”
Och jag funderar som vanligt på att byta liv. Passa på medan man ännu har ett i utbyte.

onsdag 31 oktober 2007

Döden är ingen Disneyfilm


När jag var liten fanns ingen Halloween, då fick Allhelgona lysa ensamt.
Och det var Allhelgona väldigt duktig på.
Man tog sina nära och kära med sig till kyrkogården,
vandrade i stilla samspråk, frasade fram bland löven,
stannade vid sin dödings grav och tände en lykta.
Sedan vårdade man platsen lite,
petade bort någon pinne och lite jord så namnet syntes.
Så lyfte man blicken och tittade ut över alla andra
föredettingar som fått ljus vid sina stenar.
Ja och det var allt.
Man bara stod där mitt i ett väldigt fält med död.
En stunds melankoli av njutbart slag.
Ödesmättat, lite ruskigt och vördnadfullt.
För något år sedan besökte jag en kyrkogård.
Utanför entrén tjoades det och såldes korv och ballonger.
Det hoppade fram barnskelett och skrek BUU bakom gravstenarna.
De tiggde godis och hade munnarna fulla av geleormar.
Och jag ville liksom bara hugga tag i pöbelföräldrarna och
upplysa dem om att det är ofint med likhumor just här och nu.
Och jag kände mig gråtfärdig på ett oskönt sätt.
Jag älskar också häxor och snask,
men var sak har sin plats.
Och det var faktiskt Allhelgona som var här först.
Varför måste man trycka in dessa motsatsens högtider på samma helg?
Häxor har ingenting på kyrkogårdar att göra, det har historien utvisat.
Och i duellen häxa-kyrka håller jag alltid på häxorna.
Förutom på Allhelgona.
Då hejar jag på Vemodet.
Men Vemodet behöver fler anhängare och det snabbt.
För snart har råflabbet och hallaballot trängt sig in i vartenda skrymsle
och förlett oss alla in i den stora enfalden.
Jag röstar för att vi kvoterar in Vemodet.

fredag 26 oktober 2007

För dina blågröna ögon...

Under en tid har jag studerat spalten ”Efterlysning” i DN:s privatannonser.
Med stigande förundran.
En typisk annons kan se ut så här:

"Killen med svarta skinnjackan!
Vi sågs i tobaksaffären på Ringvägen den 3 oktober.
Du köpte en dosa ettan och Ahlgrens bilar.
Jag stod med en Expressen bakom dig i kön.
När du gick möttes våra blickar.
Hör av dig!"
(Sto 950395)


Eller:
"Gröna T-banan söderut, lördagen den 6/10 klockan 18.
Du var så fint klädd med bland annat grönt och fint på huvudet.
Du är den vackraste flicka jag någonsin sett."
(Sto 95043)

Märkligt nog underlättar få sökare processen med att bidra sitt eget utseende,
vilket kan vara av intresse för exempelvis den grönhövdade tunnelbaneflickan.
Och finns det någon chans att den snasksugne snusaren rusar hem och kollar om personen bakom honom i kön annonserar efter honom? Även om ögonkastet var nog så magiskt.

Fast ibland handlar det om mer än oskyldiga blickar, förstår man.


Annons i oktober 2007:

"Birka Prinsess i januari 2007.
Du hade mörk kavaj och vi dansade sista dansen.
Vi hade efterfest med tequila i min hytt.
Jag hette Jessica och hade svart klänning.
Du glömde något efter dig."
(Västmanlands län)

En annons blöder jag extra för. Den har funnit med varje dag under den senaste månaden:

”Daniel från Västerås.
Förlåt, jag sa fel saker vid fel tillfälle.
Jag önskar ett samtal från dig”
(Sto 164442)

Och jag undrar:
Hur många Daniel måtte det inte finnas i Västerås?
Finns det någon av dessa som inte har träffat en person som sagt fel saker vid fel tillfälle?
Och jag vill så gärna hjälpa Sto 164442 i sin enträgna ånger. Jag vill tipsa henne om att det möjligen är bättre att annonsera i en lokal Västeråsblaska i ett storstadsforum.
Fast ändå… jag vet inte.
Finns det någon i hela landet som slår upp tidningen för att kolla om de är eftersökta?
Tala om för mig!
Annars tänker jag nog annonsera efter en sådan person.

lördag 20 oktober 2007

Bara man är miljövänlig så...

"MORDMISSTÄNKTA SLÄPPTA
De båda kvinnor som misstänks för barnadråp respektive
mord frigavs på fredagseftermiddagen efter att det döda
spädbarnet hittats på en återvinningsanläggning."

DN 20 Oktober

fredag 12 oktober 2007

Synskadad för en stund

Tar nog den mer blinda looken i dag





En vanlig dyster och daskig oktoberdag
var det dags att fara iväg och ta bort stygnen.

Såg fortfarande blåslagen ut och det kändes olustigt att visa sig bland folk.
Av alla onda ting var solglasögon det bästa tänkbara.
Fast jag vet inte.
Det bästa hade nog varit att bära sina blåtiror med högburet huvud.
Annars blir det liksom ännu troligare att man istället bär på en mörk hemlighet.
Så långt tänkte jag inte.
Först tog jag de stora, blaffiga, kaxiga som jag på något
listigt vis övertog från Anna-Sara.
Det är ju mina snyggaste.
Fångade förnuftet i farstun.
Varför dra extra uppmärksamhet till mig just i denna stund?
Valde istället ett par mycket mörka med tjocka bågar.
På tunnelbanan stirrade folk.
När jag sedan skulle kliva av, ställde jag mig i god tid vid vagnens utgång.
Utan att tänka på att det finns två stycken, mitt emot varandra.

Plötsligt kom några unga flickor,
knackade mig på axeln och undrade om de kunde hjälpa mig av.
De föste mig till den rätta utgången.
Vad gör man?
Låter sig fösas.
Kunde inte med att avslöja att jag inte var blind.

onsdag 10 oktober 2007

Får man förakta de fåraktiga?


De senaste dagarna har jag ägnat åt hjärnan.
Funderat över dess skörhet och vad som döljer sig därinne.
Grubblerierna tog fart efter pojkmordet förra helgen.
Och tankarna har letat sig tillbaka i tiden.
För många år sedan hade jag en jobbarkompis som var såväl stendum som högljudd.
En olycklig kombination, som förstärks ytterligare om du dessutom saknar ödmjukhet.
Hon var 18 år, gravid och beskäftig.
Hennes skräck var att få ett homosexuellt barn.
Hon fick ingen bög. Hon fick en mördare.
Sonen är iallafall misstänkt för mord.
”Jahaja, det var ju föga överraskande.
Att det skulle gå så här, det kunde jag ha berättat för länge sedan”,
tänkte jag självgott.
Sekunden eftertåt slog samvetet till.
Är jag helt jävla empatistörd? Sparkar jag på en som redan ligger?
För jag insåg motvilligt att samma föraktfulla inställning
inte hade dykt upp om hon hade varit fet, blind eller låghalt.
Jag är noga med att inte kränka människor.
Med undantag från dumbommar.
Alltså riktiga idioter har jag inget emot.
De jag möter i film och litteratur är ofta mina favvisar.
Tvättäkta Jönsar provocerar mig inte,
men det går liksom inte att halvfjösa med sin intelligens.
I alla fall inte om man vill ha min sympati.
Jag erkänner. Jag har fördomar mot folkligt stupida.
Nu funderar jag på om det är ok eller inte.
Som jag har förstått har vi olika förutsättningar redan från födseln.
Ändå torde det inte vara helt kört för de sämre utrustade,
eftersom hjärnan lär vara en muskel som andra.
Man kan öva upp den till, om inte briljans, så åtminstone hyfsat klipsk.
På samma sätt gäller det omvända, hjärnan kan förtvina utan utmaning.
Uppenbart är att alla inte tar chansen.
Borde man ha förbarmande?
Som ickeatletisk vet jag att det är motigt att jobba upp
muskler som inte är utvecklade från scratch.
Man ägnar sig åt det råmaterial man fick sig tilldelat, helt enkelt.
När kända bimbos kläcker ur sig något i offentlighetens ljus,
eller när jag har förmånen att springa in i någon blåst person i verkliga livet,
då känner jag mig upprymd, kluckar elakt inombords och memorerar.
Ibland väcker de istället min vrede.
”Hur fan kan man vara så jävla korkad! ”
Ryar jag stundtals och känner för att gå till attack.
I båda fallen ställer jag dem ansvariga för sin skruttiga hjärna,
på ett sätt som jag inte skulle göra för någon annan skruttig kroppsdel.
Frågan är om jag har rätt till det...
Jag själv då?
Jo, tack, anser mig själv som hyfsat normalbegåvad.
Det är möjligt att min bedömning är oriktig,
men det är den enda jag har tillgång till.
Men jag tänker mig att jag hamnade i en värld av genier,
som gjorde sig lustiga över min skrala begåvning.
Det känns inte roligt alls,
snarare förbannat orättvist eftersom jag inte förmår bättre än så här.
Kanske kryllar världen av oläraktiga personer.
I så fall måste jag skärpa mig och vara barmhärtig.
Fast det kommer att bli svårt.
Jag vill så gärna vara skitviktig och sarkastisk.
Större än så är jag inte.

lördag 6 oktober 2007

Små män

Nu har jag läst DN igen.
I Hälsingland har man startat ett pojkprojekt.
Småkillar utan pappor får gå iväg, träffa vuxna män
och göra killgrejer.
Skjuta luftgevär, brottas och sådant som mammor inte kan.
Jag läser och läser, två hela sidor.
Ingenstans har den manliga journalisten ifrågasatt varför flickor inte är välkomna.
Jag ser framför mig hur den lilla pojken vinkar adjö till sin syster
för att han ska träffa sin extrapappa.
För att han behöver det, eftersom han är pojke.
Risken är stor att pojkar utan manliga förebilder
hamnar i fängelse, påpekas i vanlig ordning.
Pojkar kan börja slå omkring sig om de inte får lära känna män.
Det blir dyrt.
Flickor gör mest illa sig själva.
Ganska billiga att ha att göra med.
Jag känner mig plötsligt misstänksam.
Inte kan det väl vara så att detta behjärtansvärda projekt
uteslutande handlar om samhällsekonomi?

torsdag 4 oktober 2007

Alla får påsar

Förut blev jag alltid så bra på kort.
Sedan blev jag plötsligt inte det längre.
Och nu är jag fullständigt ärlig,
jag förstod faktiskt inte vad som hade hänt.
Är man fotogenic så är man väl?
Men jag drabbades liksom av förmörkelse, på bild efter bild.
I spegeln såg jag ingen skillnad,
där lyckades jag tydligen flina upp mig när jag skulle tittas på.
Det funkade några år.
Sedan var det också kört.
Något hängde över mig och det blev för tungt att se.
Ändå var det inget lätt beslut.
Gör jag detta för att SE bättre ut eller för att se BÄTTRE ut?
Jag bestämde mig för första alternativet,
eftersom det kändes mer PK.
Det andra får jag förhoppningsvis på köpet.
För även om skönhet så tjusigt sagt kommer inifrån,
är det svårt att sprudla när man ser en sliten
blodhund varhelst det ska speglas.
Man blir vad man ser sig som.
Just nu föredrar jag att inte titta alls.

Ps: Ni som vill veta mer om själva utförandet
kan gå in på Torgnysdotters blogg, som finns
länkad till höger.

söndag 23 september 2007

Uppstickare

Säga vad man vill om bröst, men de går inte obemärkt förbi. Nu har några tjejer badat topless på Fyris och jädrar anacka ett sådant stohej.
På 80-talet jobbade jag på dagis (Jo, man fick fortfarande säga dagis då, nu heter det förskola.)Vi ägnade sommartiden på badplatser av alla de slag. Satt på landstingsgula filtar med tuttarna i vädret och mådde prima. Lite småflummigt måhända, men en och annan regel hade vi. Barnen fick till exempel inte krypa upp i våra knän när vi rökte. De kunde bränna sig och fick till att se upp.
Så en dag i slutet av decenniet, gick Socialförvaltningen ut med nya direktiv.
Det blev förbjudet att bada topless med barnen!
Vi ringde facket och ställde till med extra föräldramöte. En mamma, som var reporter på Aftonbladet, gick i taket och skrev en ursinnig krönika:
”Barnen har precis ammat, för dem är bröst naturliga! Personalen, som ska vara goda förebilder, ska de dölja sina kroppar som om de vore skamliga?"
Samtliga föräldrar ställde upp bakom oss i bröstfrågan och vi talade inte om annat.
En del hotade med att säga upp sig.
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, men det måste ha smugit sig på. För inte har det sprängt fram någon större BH-rörelse så vitt jag märkt. Banden stramades liksom till i tysthet.
För barnens skull spelar det inte så stor roll. De får inte gå och bada med förskolan överhuvudtaget.
Nuförtiden kan de drunkna.

tisdag 18 september 2007

Förbjuden mark?


Gamla däck, plankor och stockar är numer förbjudet på lekplatser och förskolegårdar.
Risken är att barnen bygger farliga kojor.
Kojorna ingår inte i den gemensamma Europastandarden för lekredskap.
Och detta mina vänner är ingen lek, kraven hårdnar för varje år.
Frågan är, får man fortfarande ta med barn ut i skogen?

söndag 9 september 2007

Jo, det var det där med livet.


Jag har varit i Roslagen och umgåtts.
Så här ligger det till:
Vi var en handfull flickor som umgicks intensivt i 20-årsåldern. Med tiden har det blivit allt glesare mellan träffarna, för att slutligen ha ändat ut i cirka vartannat år. När det väl slår till, blir vi lätt så ystra att ingenting egentligen blir sagt. Alla sitter liksom och hetsskriker i mun på varandra i fem timmar. Längre än så blir det sällan, för det måste hastas till centralstationer. Snabba kramar och löften om att nu måste vi skärpa oss och ses oftare.
Sen går det åter några år.
Så blev en av oss plötsligt skitgammal och det förpliktigade. Vi andra ställde till med bjudning. Helhelg med vegopaj, finvin och mandelsnäckor. Fotvandringar genom kohagar, gamla kyrkogårdar och klippmassiv. Päronkonjak och het kamin till aftonen. Nu, när ingen behövde kämpa för sin tid i luften, fick även lyssnandet ett värde.
Vi väckte bryskt varandras begravda minnen:
Nattlift i fjärran land, akuta alkoholförgiftningar, tunga svek, farliga män, skämmiga misstag och allmänt taskiga omdömen.
- Hur kunde vi? Var vi inte mer rädda om livet? Förfasade vi oss gång efter annan.
Nu, så här efteråt när jag har funderat ett varv till, kan jag ändå känna att även om vi inte var rädda om livet som unga, nyttjade vi det i alla fall.
För allt det här utspelades i en tid när Rädslan ännu inte fått grepp om oss.
Nu händer ingenting, ingen jävel bryter upp från jobb, äktenskap eller bostad. Och gott vore det väl så om vi trivdes, men det mesta tyder på att så inte är fallet. För visst vill vi.
(Vill dock nogsamt påpeka att jag inte längre talar om oss fem kamrater utan om fullvuxna människor i allmänhet. )
Detta har känsliga näsor förstått att göra mynt av. Man kan betala en smärre förmögenhet och stega iväg till kursen ”Förverkliga dina drömmar”, livsstilsmagasinen ger otaliga exempel på tankens kraft och betonar ihärdigt att ingenting är omöjligt. De frestar med aldrig så spännande vändpunkter ur riktiga livet:
Folk flyttar hals över huvud till Gotland, inreder en gammal bondgård och startar café. Eller säger upp sig och seglar jorden runt. Eller startar en skola för svenska barn i Thailand. Några enstaka äventyrare gör faktiskt slag i saken, vi andra dagdrömmer en stund i soffan, somnar med magasinet på magen och kommer ingenstans. Lite då och då reser vi oss upp och kliver in i väggen. Så äter vi några piller och ordningen blir återställd.
Och vi är försäkrade mot allt, utom leda.
Det känns ju väldigt tråkigt detta, och värre lär det bli. När vi absolut inte har någon glädje av friheten längre, när vi inte ens vågar gå utanför dörren, då slår snålheten till och lurar i oss att pengar på hög gör oss än mindre skyddslösa.
Jag undrar om inte gud fader, moder natur eller vem som nu är ansvarig, gjorde en miss någonstans. Det skulle väl varit tvärtom, när vi hade lång tid framför oss, hade vi något värdefullt att vårda och borde intagit största möjliga försiktighet. Nu, när vi inte har så mycket att spela på, vore det vettigare med lite våghalsighet.
Att vi, som bor i världens tryggaste land, är besatta av skydd är väl ändå lätt absurt?
Och att vara livrädd att förlora det man ändå inte uppskattar, det måste väl ändå vara höjden av livsförnekelse?

lördag 25 augusti 2007

Är män djur?

Det våldtas på Stureplan.
Om detta stod att läsa i DN förra veckan,
Artikeln var utförlig och analyserande.
Det stod inte att kvinnor fick räkna med våldtäkt om de tog emot en drink,
Men det kunde lika gärna ha gjort det.
För det var budskapet.
Fem kvinnor hade svarat i en enkät: Tar du emot en drink om du blir bjuden av en man i baren?
Samtliga svarade nej. Det kunde missuppfattas, de ville inte sända fel signaler.
När Rokskvinnan sa att män var djur, tyckte jag att det lät lite övermaga.
Men kanske hade hon rätt ändå.
När kroppsspråk och signaler blir viktigare än ord,
då är man inne på djurfostran.
”Spring inte framför hunden, den kan tro att du vill leka och nafsa dig i byxan”, typ.
Svårt att tänka sig något sammanhang där män dumförklarar kvinnor på liknande sätt.
Inte heller kan jag tänka mig ett liknande budskap till en man:
”Låter du dig bjudas på drink av en annan man i baren, kan han tro att du vill bli misshandlad.”
För resonemanget bygger på könsordningen där mannen är vildjuret och kvinnan sitter inne med förnuftet. Och har hon inte vett att använda det, blir hon ett lätt offer.
Män uppfattar inte vad du säger, de styrs av instinkter och signaler.
Ändå är det på detta kön hela världsordningen vilar.
Helvete vad läskigt.

onsdag 22 augusti 2007

H H - Ja ja!

Hamnade av en händelse i Hammarby.
Handlade en hemdator för humant pris.
Den är här, hel och hållen.
Hipp hipp hurra!

tisdag 24 juli 2007

Brickan i spelet



Bokstaven mellan G o J gick på sparlåga en längre tid.
Nu finns den inte längre bland oss.
Svävar fridfullt bland bokstavsmolnen.
Under sin livstid fick den inte många glada tillrop.
Blev bara tilltryckt o nedsänkt.
Först nu inser jag vad den egentligen betydde.
Så liten på jorden, men så stor för orden.

fredag 20 juli 2007

Dagens sysslor


I dag har jag målat en gammal Husquarna cykel och köpt en kamera. Presenterar härmed samarbetet mellan de båda tu.

torsdag 12 juli 2007

Muslim i porslin






Margareta har konverterat till islam.
Omvändningen skedde i går när Liza kom inklivandes i hallen.
- Varsågod, sa hon och viftade med ett grönt stycke tyg.
Först såg jag inte att det var en dock-burka.
- Mamma är hemma på semester från sitt jobb i Afghanistan, sa Liza
Hon köpte med sig lite gåvor.
Vi tittade båda på Margareta, så skyddslös i sin ålderstigna vagn.
- Stackars Margareta, ynkade Liza och såg plötsligt beklämd ut.
- Hon vänjer sig, sa jag. Snart kommer hon känna sig naken utan.



onsdag 11 juli 2007

Utan storstrut – utan stor trut.


När jag var barn och for på utflykt med mina kompisars familjer,
förmanades jag av min far:
- OM de bjuder dig på glass, så FÅR du inte ta storstrut.
Med detta lärde jag mig att ligga lite lågt.
Få saker kan hänga med genom livet som en utebliven storstrut.
Kollade panelen på tv i fredags.
Debatt om varför kvinnor tjänar mindre och har lägre befattningar,
trots att deras betyg är högre och utbildningen längre.
En organisationskonsult tog till orda.
(Fråga mig inte vad en sådan gör, men enligt egen utsago är han en hejare på att anställa folk.)
Utbildning är inte så viktigt längre, berättade han.
Det är ”andra saker” man går på.
Sedan dess har jag funderat över vilka ”andra saker” män har.
Det kan knappast vara lumpen,
militärtjänst känns lika föråldrat som min fostran.
Panelen talade om vikten att kräva och vara socialt kompetent.
Såklart, tänkte jag.
Man ska inte be om ursäkt för sig och samspel med andra är ju väsentligt av bara den.
Men strax gick det upp för mig att jag missförstått alltihop.
Social kompetens handlade paradoxalt nog om egenkärlek.
Det var skrytet i sig man ville åt.
Det gällde att lära sig smickra och slingra sig undan obehag.
Samt nära en svullen självbild.
I känslosammanhang kallas det psykopati.
Det är sådana medarbetare företagen vill ha
och säkert vet de sitt eget bästa.
Men som medborgare tycker jag det känns oroväckande.
Det viktiga är inte att vi är duktiga,
Utan att vi kan säga att vi är duktiga.
Vi bör härmed uppmana unga flickor att strunta i mossig bildning,
och istället investera i kursen ”Nå framgång – Nu!”
Samt lära sig sina goda och dåliga sidor utantill i artikeln ”Så får du jobbet du vill ha”.
Sedan är det bara att sitta och rapa unisona slugheter på intervjuerna.
Kan man inte bli förlägen för mindre?
Själv känner jag mig hyfsat socialt kompetent med mina mått mätt,
åker fortfarande ofta på utflykt med folk.
Ingen har ännu fått bjuda mig på storstrut.
Särskilt framgångsrik har jag dock aldrig blivit.

fredag 6 juli 2007

Undringar

Skulle vilja dela med mig av några funderingar som blivit obesvarade genom åren:

1. Kineserna har ett tecken för varje ord. Hur stora är deras datorer?

2. Att trampa i hundbajs är förbannat äckligt. Men om det skulle gå upp för dig att det var människobajs vore det rent ut sagt outhärdligt. Varför är det värre?

3. Om kronprinsessan Victoria av någon anledning skulle gifta sig med brittiske prins William. Var skulle de bo? Vem skulle ge upp sitt jobb?

4. Varför har man monterat en stålskena mellan hjulen på herrcyklar?

Tacksam för svar.

onsdag 4 juli 2007

Raskens




Jag minns Raskens som något stort.
Som man längtade till och pratade om.
Nu fattar jag ingenting.
Det är inte så att jag skyggar för det svåra.
Fattigdom i all ära,
men även armod kräver en viss variation för att funka.
Hur enahanda kan det bli?
Jämt sitter de till bords,
som en stor hålögd masochistfamilj.
För någon mat får de inte.
Förutom på julafton.
- I dag ska i få äta er mätta, bräker Ida med sitt fåriga grin.
- Nu ska i få doppa potäterna i salt, men i morgon blir det te o spara igen.
Hon sprutar ur sig ungar, lipar och ojar sig.
Sinar gör hon också.
Och ber till en gud som ger fan i henne.
Jag lackar ur på Raskens också.
Hellre får barnen svälta ihjäl än att han ska be om hjälp.
Men för helvete Raskens, ligg inte där under täcket och var ståndaktig,
ge dig ut, tigg och tjuva om det så ska vara. Dina barn dör.
Allt detta har fått mig att undra över mitt forna omdöme.
Tyckte jag detta var bra?
Hur trist hade jag det egentligen?
Snälla SvT, låt mina minnen förbli fredade.
Att väcka liv i dessa spektakel är ett brott mot griftefriden.
Farväl Raskens och Ida.
Ni har satt er sista potatis.

tisdag 3 juli 2007

måndag 2 juli 2007

Utan H-tak

En dag flög mitt H-tak av.
Alltså plastbrickan med tangenten H.
En pigg, stor som en atom,
som hakade fast H:et på undersidan,
hade gått itu.
Nu finns det bara en plopp kvar,
som man måste trycka benhårt på.
Stegade ner till en butik med
begagnat datamaterial.
Det skulle kosta 600 kronor för
montering av nytt H-tak.
Strök hem och fick en
sparsam idé.
Plockade fram min gamla dator, som är identisk med den nya.
Petade bort H-et med en pincett och försökte haka fast brickan på nya datorn.
Jag lyckades inte.
Nu har jag två datorer utan H-tak.
Samt ett ömt pekfinger.
Försöker undvika den bokstaven nu.
Snåleten ar bedragit viseten.

fredag 8 juni 2007

KORT OM PÖBELN


Slutligen:
Pöbeln gillar att prata om platt-tv.

torsdag 7 juni 2007

PÖBELALLERGI



Ibland drabbas jag av irriterade ögon, de kliar, svullnar och tåras. Har besökt vårdcentralen, men samtliga allergitester är negativa. Klådan uppstår när jag utsätts för en viss typ av människor, vi kan kalla dem pöbel. De kan vara svåra att känna igen vid första anblicken, då de kan skilja sig åt rent utseendemässigt. Deras beteende och åsikter är däremot helt överensstämmande:


PÖBELN & MILJÖ
Det kan ligga lätt till hands att tro att pöbeln, likt sina föregångare är lite lortiga av sig. Så är inte fallet. Tvärtom, renlighet är faktiskt deras allra största intresse. Ingen kan som dem upptäcka flottiga fingeravtryck på kylskåpsdörrar, de tvår sina händer i desinfektion och de slösar hejdlöst med engångsartiklar. I husets kollektiva tvättstuga hänger de in ett par strumpor i torkskåpet på högsta värme under längsta möjliga tid. (Samma strumpor har körts ensamma i maskinen alldeles innan.)
När det gäller skurande ligger pöbelkvinnorna i topp bland mänskliga grupperingar och de kan alla doceringar utantill. Många av dem har bacillskräck, vilket får till följd att deras barn ofta får allergier. (Dock inte mot pöbel).
Men denna mani begränsar sig något överraskande till inomhusmiljön. De är ointresserade av luftföroreningar och nästan samtliga har bil. Regnskogarna ligger för långt bort och klimathotet är för svårt att förstå och inga slutsatser dras till eget leverne. (Försök inte prata med dem om detta, de kommer bara svara ”Usch, sådant där orkar man ju inte tänka på!”)

PÖBELN & MAT
De livnär sig på kött och har en utvecklad skepsis mot kryddor, särskilt vitlök, ”gubben avskyr när jag stinker”. De går strikt efter recept. Står det att stroganoffen ska innehålla en knivsudd vitpeppar, letar de upp lämplig kniv och måttar just en knivsudd.
De tror att alla vegetarianer enbart äter grönsallad och att samtliga ägnar sig åt att bränna Scanbilar.

PÖBELN & FRITID
Familjeutflykter ligger dem varmt om hjärtat, de stuvar in sig i bilen och tar sig gärna utanför staden, exempelvis till Kungens kurva. (Om de bor i Stockholmsområdet, annars finns liknande ställen att finna överallt i landet)
Där vandrar de njutningslystna bland hyllorna, går i spinn över finesser på vitvaror och apparatur, lille Sebastian får ett nytt dataspel där han får lära sig att slakta allt fler människor på kortast möjliga tid och högsta möjliga splash.
Tonåringen Izabelle körs kvällstid till Gröna lund där hon genom sitt säsongskort tillbringar varenda sommarnatt i samvaro med likasinnade.
Intellektuell nyfikenhet är inte deras starka sida. Lite då och då kan en av dem utropa, ”Astrid Lindgren borde ha fått Nobelpriset”. Då sorlar alla överensstämmande. Kanske inser de hennes storhet, men troligare är att de inte har någon annan författare att jämföra med. För det är inte för Astrids filosofiska tankar hon ska prisas. När det till exempel gäller hennes engagemang för djurens rätt till naturligt liv är de ovetandes. Den enda gången de avstod från Chicken mc Nugget´s var under fågelinfluensan, då de samtidigt var strängt upptagna med att avliva sina katter.


PÖBELN & ALKOHOL
Fullvuxna män kan dricka en del, dock bara på helger och fest. På somrarna kan man se dem på den senaste och största Finlandsbåten fridfullt klunkande sin fjärde taxfria Lappinkulta. Kvinnorna dricker ingenting när barnen är med. Hur skulle det se ut? Pöbeln är mycket rädd för att förväxlas med ”White Trash” och bör så inte göras, även om skillnaden tidvis kan vara hårfin. Visst kan även kvinnorna bli lite på snusen, men sådant får vänta till barnfria kvällen med ”tjejerna”.
Pöbeln arbetar hårt för sin näsa över vattenytan. I detta ingår ett ihärdigt konsumerande, det ska vara barnvagnar med Ac och nummerplåt med barnets namn. De små kläs i blaffiga märken. Nyköpta, nota bene! Second hand är äckligt även om kläderna bara har används av ett litet barn och som sagt återvinningsfrågan är ointressant. När kvinnorna behöver toppa håret, går de till hetaste frissan i stan, gärna till samma som Ebba von Sydow. (Egentligen skulle de lika bra kunna klippa av topparna själva, ingen skulle se skillnad, men något sådant skulle de aldrig någonsin våga.)



PÖBELN & JOBB
Som jag nyss nämnde, de tillhör inte samhällets bottenskikt. De är strävsamma och punktliga på sina arbeten och väljer ofta könstraditionella sådana. Arbetet är vid sidan av renligheten det viktigaste i livet och trots att många av dem jobbar svart, avskyr de människor som på annat sätt försörjer sig på skattemedel, som sjuka och arbetslösa. Bättre då att jobba – med vad det vara månde: Engagera sig i vapenindustrin, föda upp minkar eller tillverka ännu skojigare mobiltelefoner. (Som sagt, de är inte intresserade av sopberg och miljöförstöring.)

PÖBELN & KÄRLEK
Få av dem har klena nerver, de bryter sällan ihop av känslomässiga motgångar. Om de genomgår en skilsmässa, tar det cirka tre lördagsnätter på Aladdin innan de kilar stadigt igen och någon månad senare gnistrar en ny guldring på fingret. (De gillar ringar och gifter sig gärna, inte sällan välsignas de i Las Vegas, Mammons högborg - och vännerna utbringar sin lyckoskål hemma i soffan framför datorn.)
De håller sig gärna i par. Det måste erkännas att man kan avundas dem. Kanske har de lättare än andra att finna partners eftersom det finns så många av dem. Pöbeln är ett brett släkte, det allra vanligaste i människoarten.

PÖBELN & FÖRDOMAR
Möjligen är det för att de själva så lätt hamnar i heterosexuella äktenskap som de föraktar dem som inte gör det. De förfasar sig över kvinnor som förser sig med barn på egen hand och de hävdar styvnackat att homosexualitet är onaturligt.
(Mina modesta bögkompisar köpte för några år sedan ett sött litet hus i ett pöbeltätt område. Det skulle de inte ha gjort. Där frös grannarna ut dem och pöbelbarnen gick till attack och kastade okväde. Mina vänner flyttade till stan igen, till anonymitet och frid.
Rent instinktivt tar Pöbeln avstånd från mörkhyade. Men ”Man ska inte dra alla över en kant”, är ett uttryck som de ofta använder sig av och som är deras alldeles egna. De är lite ängsliga av sig, undviker på alla sätt att sticka ut.
Av deras åsikter skulle man ibland kunna tro att de är kristdemokrater eller Sverigedemokrater, men så är inte fallet. Små partier är udda och konstigt. De föredrar stora och välkända som moderaterna och socialdemokraterna.

PÖBELN I PERSONALRUM
Låt säga att du har rast och äntligen får tid att i lugn och ro ägna dig åt dagens tidning eller en god bok. Där sitter en av dem i furusoffan. Trots att du markerar ointresse, kan de omöjligt låta dig vara ifred. Vad vill de då? Berätta hur trötta de är. De förtydligar sitt budskap med sträckande på överkropp och långdraget gäsp. Om du ler och ser deltagande ut och sedan slår ner blicken i boken, fortsätter de oförtrutet med långdragna beskrivningar om vilken tid de vaknade under natten och hur länge de låg och vred sig. Samt att de var helt slut när klockan väl ringde.
Utan vetenskaplig studie, drar jag ändå slutsatsen att de inte är tröttare än andra, det handlar snarare om ett sätt att fylla ut tystnaden utan att för den skull säga något som kan vara stötande. Ett ymnigt flöde av plattityder är bättre än inget alls. De är dessutom ofta lite krassliga och redogör nogsamt för hur hostan låter och var den sitter, långt ner i halsen eller i svalget, samt vilken utveckling den haft sedan förra veckan. Vill det sig riktigt illa tvingas du lyssna på hur alla familjemedlemmars sjukdomar har gestaltat sig under senare tid.


PÖBELN I DIALOG
De har några favissar:

”Föräldrarna vet vad som är bäst för sina barn…”
(Hur kan det då finnas så många taskiga barndomar?)

Det är för lätt att skiljas…
(Hur kan det då finnas så många äktenskap?)

Jag är inte feminist, men jag står för alla människors lika rättigheter.
(?)


P1: Ja, smaken är som baken, delad.
P2: Ja, vad tråkigt det skulle vara annars, om alla tyckte lika!

P1: Det är förfärligt med rattfylleri!
P2: Ja, för man riskerar inte bara sitt eget liv, utan även andras.

P1: Jag var så ledsen när jag tvingades avliva min hund!
P2: Ja, för det blir ju som en familjemedlem.

P1: Jag tror inte religionen löser något.
P2: Nej, man får ju tänka på att kyrkan är upphov till många krig.

P1: Rika människor är alltid snåla.
P2: Ja, det är väl därför de är så rika…

P1: Man kan inte lappa ihop ett äktenskap med ett barn.
P2: Nej och tänk vad synd det blir om barnet!

P1: De börjar alldeles för tidigt med julskyltningen
P2: Ja, man hinner tröttna på julen innan den är här.