Min katt härmas

För sexton år sedan kom en god vän hem till mig, oanmäld. I famnen hade hon en kattunge . ”Kan du ta hand om den här över helgen, vi har avlivningstid på måndag. Min katt har ju fått ungar och den här blev över…"
Kattungen fjäskade så infernaliskt den där helgen, kuttrade och snuttade. Lärde sig omedelbart att gå på låda och verkade så nyfiken på det liv hon just fått sig tilldelat.
Min intension var att leva fritt och bekymmerslöst, men vem kan göra det med axlar tyngda av skuld?
Pirko bor kvar. (Ja, jag vet. Det är inget vidare kattnamn, men min smak är pikant.)
Det märkliga var, att så snart hon kommit i hamn var smekmånaden all. Det är framför allt mina vänner hon avskyr. Den ena kompisen efter den andra har, efter ett par glas vin, erkänt att de tycker hon är jävligt otäck. Och man kan inte annat än förstå dem, när de hastar härifrån omplåstrade och förskräckta.
Pirko är vacker men grym.
Jag var länge osäker på om jag ville ha henne här för alltid, men alltefter tiden gick förstod jag att ingen vettig människa skulle vilja ta över henne. Jag gjorde en halvvariant, släppte ut henne på min innergård, resonerade som så att smet hon och blev överkörd, var det naturens gång. Har man gett en katt liv, ska hon också få ett som är rättrådigt henne.
En fredagskväll var hon försvunnen. Och jag förbluffades över de matteskapskänslor hon väckte. Jag satte upp lappar på hela Södermalm och på söndagen hetsringde jag den numer bortgångna sierskan Saida. Jag grät och våndades. Sent vid helgens slut, ringde en granne på dörren. ”Är det här din katt, jag gick hemifrån i fredags och nu när jag kom hem fanns hon i min säng.”
Efter det var hon kravlöst älskad.
Hon fortsatte att gå ut på gården, det var klös i henne, hon satte kattkillarna på plats och jag var stolt över min feministiska fostran. Men så någonstans i medelåldern, (hennes alltså) kom en ungdomskatt till gården och jagade upp henne i ett träd. Jag greps av flickig ynkedom och kallade hit alla män i min närhet för att få hjälp. De kom farandes med höga stegar, klätterskor och oömma kläder, men icke. De fick bara fräs och fientlighet tillbaka.
Efter två dygn kom hon ner av sig själv. Fly förbannad lade hon sig på soffan och morrade.
Och slutade hon gå ut. Istället började hon härmas.
Om jag ska diska, ska hon äta vid mina fötter, när jag badar, krafsar hon uppfordrande på dörren och ska tvätta sig på mattan, i skrivande stund har jag puttat ner henne tre gånger från tangentbordet. Så fort det ringer på dörren, skuttar hon upp och vräker ut sig i soffan där gästen kanske kunde få sitta. Om jag läser tidningen, måste jag ligga i sängen i en speciell pose för att hon inte ska fläbba ut sig över nyheterna. När jag bäddar med nya lakan lägger hon sig på sängen och förstör.
Hon vägrar dricka sitt eget vatten, men jag har ertappat henne ett flertal gånger med att lapa ur mitt vattenglas! Då är väl ändå måttet rågat? Det där med att katter är självständiga… jag vet inte? Eller jag fick väl ett måndagsexemplar? (Utan vidare koppling till avlivningsdagen för sexton år sedan?)
Kanske är hon ingen katt, utan en hermelin?