Inge bra å tjuva känslor

Barnpsykologer talar ofta om det: Säg inte till ett gråtande barn om kvällen, ”Du är trött och behöver sova ”. Säg istället: ”Vi orkar inte med ditt skrikande, nu får du lägga dig”.
I journalistiken tar man också upp det: Intervjuar du en människa som gråter, så skriv inte att hon är ledsen. Skriv istället att ögonen tåras. Rapportera endast det du ser, något annat vet du de facto inte. Skriv inte att en utsikt är vacker, utan beskriv istället hur den ser ut. Det som behagar ditt öga, behöver inte behaga din läsare.
Häromdagen talade jag med Anna. Hon brukar vara bjuden på kräftskiva varje år ute i skärgården, en tradition hon gärna vill fortsätta med. Men det fick hon inte nu, hon var inte bjuden. Hennes mamma hade dött under sommaren och hennes ”närmaste vän” sa till värden att det inte var någon idé att fråga Anna, eftersom hon var i sorg och absolut inte kunde komma. Anna blev jätteledsen – ja, hon uttryckte sig åtminstone så :-) - för att hon var utesluten.
Inte vet jag, kanske vill man bara väl när man snor andras känslor, fast i själva verket anser jag det vara direkt ohövligt. Ett stort jävla fett bevis på att man inte respekterar en annan människa.
Jag försöker, men ibland halkar jag dit. När Liza blev ensamstående mamma bjöd hon hem oss kompisar för att hälsa på bebisen och efter nattning, hade hon planerat att umgås. Men trots att hon köpt hem allsköns godsaker, så gick vi efter en liten stund. ”Du är trött och behöver sova”, sa vi. Hon protesterade, ”Nej, jag vill att ni ska vara kvar”. Fast vi bestämde att hon bara var artig och gick därifrån. Efteråt har hon berättat hur tråkigt det var att vi bara drog. Hon hade sett fram mot en kväll med vuxna människor och undrade om vi hon inte var värd att tillbringa en lördagskväll med längre.
Är det något man har rätt till, så är det sina egna känslor. Och har man inte vett att säga ifrån när man känner så, får man lära sig det. Det blir mycket enklare så.
Tycker jag.

En sista önskan

- Det finns egentligen bara en sak jag önskar mig mer av livet, sa min snart 83-årige far. Det är att få resa till Capri och bo på San Michele en gång till.
Nu är han inte vidare frisk och sund, rätt skruttig faktiskt och intagen på hem med all tänkbar service och omsorg. Han kan omöjligt ta sig någonstans på egen hand. Så efter en stunds funderande och överläggande med systerdottern, tog vi beslutet: ”Vi gört”. Vi är två stycken psykiskt kompetenta kvinnor och hon dessutom apotekare. Vi kom fram till att fem dagar var lagom och när jag ringde upp honom för att meddela vårt sällskap var jag upplivad av inre godhet.
- Ja, ni får följa med, sa han. Men… minst två veckor får det bli.
- Fast det blir svårt för oss att få ledigt mer än en vecka.
- Lyssna nu på mig, ni kommer ångra er. Det tar minst en vecka att se Capri, sedan måste vi till Neapel också när vi ändå är där. (Sjukresan började andas tågluff…)
- Men alltså…
- Jag vet hur det är på Capri, man hittar nya vänner med en gång där och när det är som roligast, så kan man helt enkelt inte packa sin väska och lämna alla, förkunnade han.
- Det är väl ändå bättre att stanna en vecka än att inte åka alls?
- Tråkigt om ni måste resa hem, men jag stannar ett tag till.
- Du kan ju inte vara där ensam…
- Det skulle inte falla mig in, vid det laget har jag hittat en massa trevliga människor att umgås med.
Herregud, jag visste att man kunde regrediera till småbarnsstadiet på ålderns höst, men finns det en tonåringsplatå där man kan stanna till på vägen?