onsdag 10 september 2008

En sista önskan

- Det finns egentligen bara en sak jag önskar mig mer av livet, sa min snart 83-årige far. Det är att få resa till Capri och bo på San Michele en gång till.
Nu är han inte vidare frisk och sund, rätt skruttig faktiskt och intagen på hem med all tänkbar service och omsorg. Han kan omöjligt ta sig någonstans på egen hand. Så efter en stunds funderande och överläggande med systerdottern, tog vi beslutet: ”Vi gört”. Vi är två stycken psykiskt kompetenta kvinnor och hon dessutom apotekare. Vi kom fram till att fem dagar var lagom och när jag ringde upp honom för att meddela vårt sällskap var jag upplivad av inre godhet.
- Ja, ni får följa med, sa han. Men… minst två veckor får det bli.
- Fast det blir svårt för oss att få ledigt mer än en vecka.
- Lyssna nu på mig, ni kommer ångra er. Det tar minst en vecka att se Capri, sedan måste vi till Neapel också när vi ändå är där. (Sjukresan började andas tågluff…)
- Men alltså…
- Jag vet hur det är på Capri, man hittar nya vänner med en gång där och när det är som roligast, så kan man helt enkelt inte packa sin väska och lämna alla, förkunnade han.
- Det är väl ändå bättre att stanna en vecka än att inte åka alls?
- Tråkigt om ni måste resa hem, men jag stannar ett tag till.
- Du kan ju inte vara där ensam…
- Det skulle inte falla mig in, vid det laget har jag hittat en massa trevliga människor att umgås med.
Herregud, jag visste att man kunde regrediera till småbarnsstadiet på ålderns höst, men finns det en tonåringsplatå där man kan stanna till på vägen?




11 kommentarer:

Colette van Luik sa...

Om det är så är ni absolut måste resa hem kan jag tänka mig att offra mig. Vore ju synd om pappsen inte får sin sista vilja igenom...

Hexa sa...

The beauty is in the eyes of the beholder.Det är skalet som blir skröpligt bara.Livs- och äventyrslusten försvinner inte.Ha en god tur och njut!

TORGNYSDOTTER sa...

gud vad vackert, kul och rörande på samma gång! Jag ler med en tår i ögat.

Annika sa...

..sist jag gjorde något med min mamma på tu quinno hand var 1982. Nu too late, fyller 89 nästa helg. ÅK!!!

Anonym sa...

Tack för engegemang. Ni är alla välkomna ner, ni kan väl bli de nya intressanta vännerna han tänker skaffa sig. Själv får jag nog be apotekaren ta med sig en väska sobril till mig.

Anonym sa...

Alltså, det var jag, Michanek jr som skrev den senaste kommentaren. Min dator är helfläng, den måste ha en massa uppgifter plötsligt när jag ska skriva kommentar. Det är ju min blogg för bövelen!

Hexa sa...

Tack, Michanek jr,för invitationen!När åker vi? Om vi alla reser med,behöver Du inte Sobril.Eller?

Anonym sa...

Nej, nej, hexa. Sobril är ett substitut för vänner. Helt seriöst skulle ni vara fantastiska och nästan för bra för att vara sanna om ni var där och faktiskt uppfyllde den sista drömmen.

Anonym sa...

Underbart att bara tanken viljestyrkan och modet försätter berg i en kombination av empatiska medmänskliga initiativ och vips äventyrslustan är igång än en gång. Minnen för livet och eftervärlden. Fantastiskt. / Canal etto

Anonym sa...

Javisst, Canaletto. Man är bara orolig för att den sista önskningen, kommer att bli snöplig. Och till slut vet man inte, vore det kanske bättre att ha kvar drömmen?

Anonym sa...

En mycket vacker historia. Min far brukar alltid säja att man blir olycklig om man fullföljer alla sina drömmar. Men din far drömmer ju om detta. verkar nästan väntat på att det skall bli av. Du aknske ångrar dig en evighet när han är borta och ni inte for? Jag säjer också "åk" "gört" "bli". När pappa pratar engelsk litteratur på uteserveringen kanske det blir "åka" för dig med? Väl värt ett försök.