Dags för nåt nytt under solen

Det slår aldrig fel. Varenda gång jag ser Colin Nutleys film ”Under solen” rycker det i regissörsnerven. Och berättelsen liksom bara kommer till mig som Marianne Fredriksson brukade säga. Får jag lov att presentera mitt manus:
En okysst, överviktig kvinna i 40-årsåldern lever ensam i ett snuskigt hus på landet. Hon har inte städat sedan modern dog för 8 år sedan. Det sägs inte rakt ut, men man antar att hon stinker. Nu vill kvinnan ha förändring, nystart, uppryckning: Hon annonserar efter en gårdskarl. Han ska vara ung och svara med foto. Det är minsann inte vem som helst som ska få ynnesten att dela hus med henne.
Karln kommer och är skitsnygg. Ett ungt modelejon. Inte heller är han rädd att ta i. När han ska klä av sig till natten eller får lust att bada i det sällsynt använda karet, gnisslar dörren upp och den fläskiga husfrun dreglar i öppningen.
Utmanande och fräck går den unge mannen kvar på gården. Kvinnan skvätter pottkiss omkring honom och lägger av en brakfis när det vill sig så. Men den snygge ynglingen tar inte illa upp, han är större än så. Han ser till hennes inre. Han blir kär.
Ibland kommer en ung, sexig brud på besök till gården. Hon viker ut sig för mannen, men vad har hon för det? Han vill bara ha den gamla, tjocka, inpissade. För hon är en finare och snällare människa - och det är ju trots allt det viktigaste.

Jag tror det blir en riktigt bra film faktiskt. Och medan jag ändå är i farten, tänkte jag stuva om lite i Skönheten och Odjuret också.

En ljusdrottnings dag

På Luciadagen för 40 år sedan föddes ett flickebarn i mörkaste Norrland.
Kölden var den strängaste på hundra år, röken stod rakt upp ur skorstenarna, hon fick resa hem i babypäls och stanna inomhus sina första månader.
Detta har jag fått berättat för mig, för jag var inte med. Jag visste inte ens att hon fanns förrän en smällkall jul för si så där fyra år sedan. Jag var utarmad och hade tagit extrajobb som garderobsslusk på restaurang Flustret i Uppsala. Plötsligt slogs dörren upp och chefens fru kom på inspektion. Jag var fylld av vördnad. Om jag minns rätt så neg jag.
Jag vet inte om hon såg mig.
Men jag fortsatte att flina upp mig och i dag är jag bjuden på kalas. Det känns stort. Det är stort. Jag har tagit fram min gröna sidenblåsa och tittar på klockan stup i kvarten. Tiden går alldeles för sakta, jag vill gå på fest nu.
Kom ihåg detta gott folk: Extrajobb kan ge rikedom för livet.

Grannar kan.

Alla borde ha en egen granne. Om man fick ge bort lite grannar till folk i julklapp skulle jorden bli en ljus plats att hänga på. Mina egna behåller jag dock själv. I morse vandrade de ut ur sina lägenheter och marscherade in i min hall. I nävarna höll de tunga verktygslådor. En stunds överläggning och jag hör dem tala vattenpass, millimeterskruv, sticksåg, reglar och plåtsax.
Bara så där en söndag i advent kan feminina grannar genomgå en metamorfos och plötsligt ställa sig bredbent och borra aggressivt i massiv plåt.
Som jag förut nämnt gillar jag devisen att alla gör det de är bäst på. Jag är bra på att titta på. Sedan lade jag mig i sängen och löste DN:s söndagskryss. Det var inte heller så enkelt.
Jag återkommer med bild när de byggt klart väggarna, det kommer kanske ta någon vecka. Den ena har fått semester för att hinna med. Hepp.