Skjuts till Paradiset

Det första katten gjorde när vi kom till Gotland var att dö.

Medan vi firade midsommar, satt hon sig i gräset och tittade ut över ängarna. Sedan vandrade hon iväg någonstans, var borta någon timme, men inget att oroa sig över. Hon var 19 år och döv, inte det minsta nyfiken, staplade stelt och stilla fram och led av onda njurar. Hon skulle inte gå långt. Efter punchen stod hon åter på verandan och midsommarnatten tillbringade vi tillsammans, sovande intill varandra.

Tidigt på morgonen gick hon upp för att länsa sin matskål. Det har aldrig hänt förut. Hon brukade alltid lämna hälften, oavsett hur mycket mat hon fick. Fråga inte varför, kanske någon instinkt att hamstra inför morgondagens eventuella matbrist.

Nu slukade hon varenda pellets, så högljutt att till och med Annika vaknade i rummet intill och undrade vad som lät. På Midsommardagens morgon gick bakom knuten och försvann.

De senaste åren har hon inte velat gå ut, men sedan en tid tillbaka har hon stått vid ytterdörren och velat hemifrån. Jag har bokat veterinärtid två gånger och avbokat den två gånger, för verkar hon inte lite bättre i dag ändå...? Inför sommaren velade jag hit och dit, men beslutade mig ändå för att ge henne en sista tid i solen. Hon ville annorlunda och vann som vanligt. Att leva med katt är att långsamt acceptera sig själv som loser. Resan hit gruvade jag mig för, hon hatade kattväskan. När hon var ung klädde jag mig i skinnkläder för att slippa förblöda när hon skulle in i väskan. Nu klev hon i självmant, kringlade ihop sig och sov hela vägen.

När vi kom fram, gick hon omkring och nosade i gräset, stillsamt. Kanske tänkte hon att hon redan var framme i Paradiset. Så här efteråt tror jag att hon såg ut ett ställe under midsommaraftonen och sedan kom tillbaka en sista natt. Djur och människor skiljer sig åt rent dödsmässigt. Medan vi vill ha våra nära omkring oss, väljer djuren att se det hela som en privatsak.De vill vandra iväg i ensamhet, välja sin egen avgångsplats och dö värdigt.

Farväl lilla Knorpa.

Mer om Pirris:

http://michanek.blogspot.com/2007/11/min-katt-hrmas.html

Blodstörtning

Här har man gått genom ett långt liv som en vanlig rödblodig nobody. Mina gener är en michmach från trötta tjecker och folkskollärare i Västsverige. Ändå har jag alltid haft en vag känsla av att något inte stämmer. Jag har så att säga ett gott ledarskap, får folk att göra ärenden åt mig, har svårt för grovjobb och är ofta lite klen. Mina vänner har kallat mig såväl ”Prinsessan på Ärten” som ”Grevinnan” – och det har kommit helt naturligt ur deras munnar. (Jag har även uppfattat att vissa väst "Härskarinnan" bakom min rygg, utan att på något sätt tagit illa vid mig.)

Så kom då detta med foten. Jag låg framför brasan och läste romaner, folk strömmade ut och in med mat och dryck och jag kände att jag äntligen kommit hem: Det är ju så här jag ska leva, det är detta jag är skapt för.

Mitt i mättnad och glöggharmoni befaller en underförfriskad läkare mig att arbeta. Jag blev kränkt förstås och modstulen så till den milda grad att jag sökte tröst på nätet. Håglöst googlade jag mig själv. Vem är jag egentligen? Vad är mitt värde?

Plötsligt uppdagades allting. Jag finns med i Svinhufvuds släktträd och ingen har någonsin berättat detta för mig. Har man inte rätt till sitt ursprung? Inom en kvart hade alla pusselbitar fallit på plats och alla frågetecken rätat ut sig. Så många gånger under de senaste veckorna har jag bara tänkt: ”Jasså, det är därför som…”)

Tänkte först att mina föräldrar avstått från att säga sanningen, för att de ville att jag skulle växa upp som ett vanligt barn. Det visade sig dock att även de var främmande inför mitt ursprung eftersom man bara släktforskat på manssidan. Man kan bli feminist för mindre. Har aldrig velat gifta mig, men ett bröllop på Riddarhuset kan få mig att överväga saken.

I så fall byter jag nog efternamn också.