Det är mycket prat om Genus nu för tiden och det tröttar mig. Tycker vi kan vara tacksamma över att ha fått ett kön, vid närmare eftertanke är det riktigt förnämligt och dessutom naturligt och praktiskt. Alla har rätt till ett häftigt kön.
Jag tänker ibland på Pop, barnet som växer upp utan kön. Eller, rättare sagt, det har ett, men det vet det inte om. Pop ska inte bedömas utifrån sitt kön, tycker dets föräldrar.
- Pojke eller flicka?
- Människa.
Jag undrar lite hur det kan vara att tulta fram i världen som könlöst väsen och inse att det kryllar av pojkar och flickor. Man hör ord som "hennes" och "hans" och man inser att man själv inte hör dit.
Hur blir det när Pop själv börjar undra och blir nedhyschad vid köksbordet?
- Det finns saker man inte talar om i den här familjen.
Nu är jag själv utled på flickor i rosa och pojkar med fula monster på kläderna, reklamen som så tydligt delar upp leksaker i tufft och gulligt, filmer för barn - och vuxna - där flickor är söta och pojkar har kul. Egentligen helt ofattbart att det kan pågå år ut och år in.
Men lösningen kan väl knappast finnas i att plocka bort könen över huvud taget? Det måste väl ändå vara mer tillfredsställande att bli behandlad utifrån sitt kön än utifrån sitt det?
Här kan du läsa mer om Pop:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2559041.svd
