Min fot är bruten och sedan två veckor tillbaka ligger jag och glor på TV. Alla program handlar om underklassen, det går upp för mig att de har blivit vår tids cirkusdvärgar. De bara är sig själva rakt av, utan stand-up kurser, mediaträning eller ens en önskan att roa. Alldeles omaskerat visar de upp sig och extra kul är det förstås att de inte ens fattar hur roliga de är.
Jag tänker på Ullared, där en tjock familj tar bilutflykter från campingen till köpcentret varenda semesterdag och mamman slår fast att så kommer det bli alla somrar framöver. Pappans äventyrliga drömmar om Gran Canaria kommer aldrig att förverkligas. En tjej i chockrosa tappar bort kundvagnen och gråter hjärtskärande till fin musik när en hjälte återfinner den. Morgan… ja herregud Morgan vad gör de med dig?
Ibland kollar jag Simon och Thomas när de piffar till Sveriges fulaste hem och råflabbar åt stentroll, träpanel och tavlor på solnedgångar. Hur i fridens namn kan människor ha det så fult omkring sig, ryar de. I ”Du blir vad du äter”, fläker de obildade ut sig bland pizzakartoner och colaburkar och i Paradise hotel försöker Svartenbrants dotter Jackie uttrycka sig efter bästa förmåga.
Om man jämför med ”I en annan del av Köping” och Ica-praktikanten med Downs syndrom är detta förstås helt okontroversiellt. Ingen tycker synd om underklassen och varför skulle man göra det? Det krävs heller inte så mycket av tv-teamet, ingen som helst styrning eller vinkling, trashet är självgående. Hur kommer det sig att ingen har kommit på den här iden förut, och då menar jag förr i världen, inte för tre år sen. Underklassen är ju guld värd.
Ps.
Spaning: När ett par ska benämna sin partner, säger de bara Han eller Hon. Aldrig namn. Som om det vore den enda hanen och honan i Världen.
