torsdag 8 november 2007

Ängbygårdens ljus

Det hela började med ett telefonsamtal.
- Jag går här med min rollator i mörkret, glödlampan i taket har gått sönder och jag kan inte stå på en stol och byta, säger far.
-Men kan du inte ringa på personal?
-Jag har påtalat detta under en längre tid, men ingenting händer.
Jag stuvade ner några glödlampor av olika storlekar och satte mig på tåget till Knivsta. Väl där lyste flitens lampa, jag skuttade upp på en stol och började skruva runt en glaskupol i taket. Och jag skruvade och skruvade. Aldrig trillade glashelvetet av.
Pappa ringde i en högtalartelefon.
-Kan ni komma hit och hjälpa mig att få lite ljus?
-Det ingår inte i våra arbetsuppgifter, har du ingen anhörig som kan hjälpa dig?
Jag stred till verket.
-Jag har försökt, men får inte loss glashöljet. Finns det någon som kan rycka in?
-Nej, jag vet inte. Men du har väl en bror?
-Ja, i Luleå.
-Jaha…
-Finns det någon vaktmästare eller något?
-Jo, det gör det kanske…
En kraftig arbetare kom i skägg och blåställ. Skruvade och hade sig med mejsel. Och ljus varde!
Pappa envisades med att kalla honom aposteln och jag tackade för hjälpen.
Sedan fick jag ett dricksglas sött vitvin. Men det fanns ingenstans att sitta, för det låg travar med papper överallt. Jag meckade omkring lite bland högarna och fick en liten ruta i soffan. Mitt glas ställde jag på några bilder av, för oss båda, okända julkortsungar som antagligen är fullvuxna vid det här laget.
Pappa hade ont i sina ben, var trött och nedstämd, men tog strängt min blick.
-Jag vill INTE veta av någon begravning i stillhet.
Pappa har tyckt mycket om kalas.
Jag berättade om en artikel jag läst i dagens DN om Tove Jansson.
- Jag brevväxlade med henne, sa pappa.
- Får jag se?
-Men jag vet inte var jag har gjort av alla mina papper…
Hittade slutligen en mapp med brev, märkt J. Där fanns hans brev till Tove kopierade, men inga svar från henne.
- Jag rensar ju hela tiden, suckade han.
Men säg den suck som varar för evigt. Plötsligt hade han en massa tomma mazarinformar i sin hand.
- Jag köper mazariner varenda dag. Nu har jag 92 stycken sådana här fina formar och när jag får 100 ska jag sälja dem.
- Vart då?
- Till mazarinfabriken.
- Men de vill väl inte ha dem?
-Jo, men de behöver ju formarna, de gör ju mazariner!
- Men det går inte till så. Allting måste vara väldigt kliniskt nuförtiden.
- De har väl någon smörgåsnisse som kan diska dem försiktigt?
Och nu går det snabbt för hjärnan att byta sida.
Han visar en recension som han skrivit i dagens UNT, en ny bok om Fröding som han behandlat kritiskt och underhållande.
Han ger mig ett pussel från Hedenhös tid, hundratals mikroskopiska bitar så att jag ska ha något att göra på juldagen och så får jag några böcker som han fordom skrivit och som jag redan fått.
- De gamla är väl söndertummade kan jag tro, log han.
Och även om alla bord och stolar var fulla av inbjudningskort från 83, inköpslistor från 94 och gulnade tidningsurklipp, råder ordning i köket. Där har han satt upp lappar på skåpluckorna: ”Servetter, Skara, socker, sysaker” står på en lapp. Så är något överstruket med tipex. Där har stått ”Nonstop”, ser jag.
- Chokladen tog slut.
- Men sysaker...Men du har väl aldrig sytt?
- Nej.
Han vill presentera mig för Ickan, en sällskapsdam på 92 vårar.
-Hon är lite äldre än jag, men vi har mycket trivsamt tillsammans. Vi högläser ”Gösta Berling” för varandra. Men jag tänker inte gifta om mig.
Ickan satt i rullstol och hade sin dotter från Montreux på besök. Vi hälsade på gränsen till översvallande och pappa berättade om en husaruniform som han bar under tiden som kavallerist i Ångermanland.
När jag gick ersatte han mig för resan med tre kronor.
Stunden därpå uthärdade jag mörker och köld på centralen i Knivsta och fick sms från Torgnysdotter i Indiens Kerala: ”Egen hängmatta precis vid havet, ska ta mig en tur på kanalerna och avnjuta den stora ljusfesten. Här råder det de kallar ´den lilla monsunen´ vilket gör klimatet helt fantastiskt. Ätit jätteräkor på sylta och ligger nu och läser. Åk hit, du kommer älska det!”
Och jag funderar som vanligt på att byta liv. Passa på medan man ännu har ett i utbyte.

10 kommentarer:

my sa...

Oj,oj, pensinärsjouren verkar vara minst lika tuff som fullserviceföretaget tonårsjouren. Du är berömvärd!

Go:ran sa...

Det är småjobbigt när man börjar bli förälder till sina egna föräldrar. Jag är där och jag försöker hjälpa, men egentligen tas inte hjälpen emot. Hjälp mig/kan själv tumlar runt i tankens bergOdalbana.
Tålamod är ordet, sa bull

michanek sa...

Göran:
Ja, man blir helt ambivalent. I ena stunden förbluffas man över deras hjälplöshet och i nästa griper man in där det inte behövs och de känner sig bara förnedrade och dumförklarade.
Gamla hjärnor är besynnerliga saker.

Unknown sa...

Du verkar ha en intressant far som haft ett spännande liv och nu flirtar med äldre kvinnor. Och du kommer få städa en hel del en dag vad det verkar med alla papper. Du har ett flyt i ditt skrivande som är beundransvärt.

Anonym sa...

Fenomenal text. Svårt att tänka sig en bättre beskrivning av den märkliga resa du och många andra har med sina åldrande föräldrar.

Anonym sa...

Angående flyt flytande text och flytetyg i utlandet - gift sedan januari..väntar sitt första barn nu om 10 dagar..han har gjort sin resa och jag nu ytterligare en - tillsammans med honom följer flirtande fortsättning med kvinna modell äldre än honom...den som kommer att rensa i mina papper får det mer än jobbigt, fniss vi hörs!

michanek sa...

Tack för alla snälla ord.
Men SousseAnnika! Det här verkar ju lite... nesligt. Kan du inte berätta vad som hänt på ett lite mer privat forum?
Maila mig. Nyfiken och förundrad.

Colette van Luik sa...

Underbart skrivet. Det finns inget fult eller fel i den här texten, tvärtom. Det är ju en ömsint berättelse om en åldrande far. Du ska se vad jag skriver om min far. Nackskott och granater ligger nära till hands där...

Anonym sa...

Åh, vilken härlig pappa du verkar ha. Viss förvirring kanske, men ändå med glimten i ögat kvar kan jag tro. Mazarinformarna, chokladen, sysakerna, rese-ersättningen... Läser med ett leende. Känslorna syns där mellan raderna.

michanek sa...

Tack Elias och Albatrossen. Jag var lite tveksam först, känns lite taskigt att lämna ut någon annan. Men det är ju så här ålderdomen ter sig för många. Lika naturligt som livets andra faser. Eller fasor...