Får man förakta de fåraktiga?

De senaste dagarna har jag ägnat åt hjärnan.
Funderat över dess skörhet och vad som döljer sig därinne.
Grubblerierna tog fart efter pojkmordet förra helgen.
Och tankarna har letat sig tillbaka i tiden.
För många år sedan hade jag en jobbarkompis som var såväl stendum som högljudd.
En olycklig kombination, som förstärks ytterligare om du dessutom saknar ödmjukhet.
Hon var 18 år, gravid och beskäftig.
Hennes skräck var att få ett homosexuellt barn.
Hon fick ingen bög. Hon fick en mördare.
Sonen är iallafall misstänkt för mord.
”Jahaja, det var ju föga överraskande.
Att det skulle gå så här, det kunde jag ha berättat för länge sedan”,
tänkte jag självgott.
Sekunden eftertåt slog samvetet till.
Är jag helt jävla empatistörd? Sparkar jag på en som redan ligger?
För jag insåg motvilligt att samma föraktfulla inställning
inte hade dykt upp om hon hade varit fet, blind eller låghalt.
Jag är noga med att inte kränka människor.
Med undantag från dumbommar.
Alltså riktiga idioter har jag inget emot.
De jag möter i film och litteratur är ofta mina favvisar.
Tvättäkta Jönsar provocerar mig inte,
men det går liksom inte att halvfjösa med sin intelligens.
I alla fall inte om man vill ha min sympati.
Jag erkänner. Jag har fördomar mot folkligt stupida.
Nu funderar jag på om det är ok eller inte.
Som jag har förstått har vi olika förutsättningar redan från födseln.
Ändå torde det inte vara helt kört för de sämre utrustade,
eftersom hjärnan lär vara en muskel som andra.
Man kan öva upp den till, om inte briljans, så åtminstone hyfsat klipsk.
På samma sätt gäller det omvända, hjärnan kan förtvina utan utmaning.
Uppenbart är att alla inte tar chansen.
Borde man ha förbarmande?
Som ickeatletisk vet jag att det är motigt att jobba upp
muskler som inte är utvecklade från scratch.
Man ägnar sig åt det råmaterial man fick sig tilldelat, helt enkelt.
När kända bimbos kläcker ur sig något i offentlighetens ljus,
eller när jag har förmånen att springa in i någon blåst person i verkliga livet,
då känner jag mig upprymd, kluckar elakt inombords och memorerar.
Ibland väcker de istället min vrede.
”Hur fan kan man vara så jävla korkad! ”
Ryar jag stundtals och känner för att gå till attack.
I båda fallen ställer jag dem ansvariga för sin skruttiga hjärna,
på ett sätt som jag inte skulle göra för någon annan skruttig kroppsdel.
Frågan är om jag har rätt till det...
Jag själv då?
Jo, tack, anser mig själv som hyfsat normalbegåvad.
Det är möjligt att min bedömning är oriktig,
men det är den enda jag har tillgång till.
Men jag tänker mig att jag hamnade i en värld av genier,
som gjorde sig lustiga över min skrala begåvning.
Det känns inte roligt alls,
snarare förbannat orättvist eftersom jag inte förmår bättre än så här.
Kanske kryllar världen av oläraktiga personer.
I så fall måste jag skärpa mig och vara barmhärtig.
Fast det kommer att bli svårt.
Jag vill så gärna vara skitviktig och sarkastisk.
Större än så är jag inte.