Jo, det var det där med livet.

Jag har varit i Roslagen och umgåtts.
Så här ligger det till:
Vi var en handfull flickor som umgicks intensivt i 20-årsåldern. Med tiden har det blivit allt glesare mellan träffarna, för att slutligen ha ändat ut i cirka vartannat år. När det väl slår till, blir vi lätt så ystra att ingenting egentligen blir sagt. Alla sitter liksom och hetsskriker i mun på varandra i fem timmar. Längre än så blir det sällan, för det måste hastas till centralstationer. Snabba kramar och löften om att nu måste vi skärpa oss och ses oftare.
Sen går det åter några år.
Så blev en av oss plötsligt skitgammal och det förpliktigade. Vi andra ställde till med bjudning. Helhelg med vegopaj, finvin och mandelsnäckor. Fotvandringar genom kohagar, gamla kyrkogårdar och klippmassiv. Päronkonjak och het kamin till aftonen. Nu, när ingen behövde kämpa för sin tid i luften, fick även lyssnandet ett värde.
Vi väckte bryskt varandras begravda minnen:
Nattlift i fjärran land, akuta alkoholförgiftningar, tunga svek, farliga män, skämmiga misstag och allmänt taskiga omdömen.
- Hur kunde vi? Var vi inte mer rädda om livet? Förfasade vi oss gång efter annan.
Nu, så här efteråt när jag har funderat ett varv till, kan jag ändå känna att även om vi inte var rädda om livet som unga, nyttjade vi det i alla fall.
För allt det här utspelades i en tid när Rädslan ännu inte fått grepp om oss.
Nu händer ingenting, ingen jävel bryter upp från jobb, äktenskap eller bostad. Och gott vore det väl så om vi trivdes, men det mesta tyder på att så inte är fallet. För visst vill vi.
(Vill dock nogsamt påpeka att jag inte längre talar om oss fem kamrater utan om fullvuxna människor i allmänhet. )
Detta har känsliga näsor förstått att göra mynt av. Man kan betala en smärre förmögenhet och stega iväg till kursen ”Förverkliga dina drömmar”, livsstilsmagasinen ger otaliga exempel på tankens kraft och betonar ihärdigt att ingenting är omöjligt. De frestar med aldrig så spännande vändpunkter ur riktiga livet:
Folk flyttar hals över huvud till Gotland, inreder en gammal bondgård och startar café. Eller säger upp sig och seglar jorden runt. Eller startar en skola för svenska barn i Thailand. Några enstaka äventyrare gör faktiskt slag i saken, vi andra dagdrömmer en stund i soffan, somnar med magasinet på magen och kommer ingenstans. Lite då och då reser vi oss upp och kliver in i väggen. Så äter vi några piller och ordningen blir återställd.
Och vi är försäkrade mot allt, utom leda.
Det känns ju väldigt tråkigt detta, och värre lär det bli. När vi absolut inte har någon glädje av friheten längre, när vi inte ens vågar gå utanför dörren, då slår snålheten till och lurar i oss att pengar på hög gör oss än mindre skyddslösa.
Jag undrar om inte gud fader, moder natur eller vem som nu är ansvarig, gjorde en miss någonstans. Det skulle väl varit tvärtom, när vi hade lång tid framför oss, hade vi något värdefullt att vårda och borde intagit största möjliga försiktighet. Nu, när vi inte har så mycket att spela på, vore det vettigare med lite våghalsighet.
Att vi, som bor i världens tryggaste land, är besatta av skydd är väl ändå lätt absurt?
Och att vara livrädd att förlora det man ändå inte uppskattar, det måste väl ändå vara höjden av livsförnekelse?