Själv är jag rädd för Försäkringskassan

Vad händer egentligen med välfärdsfolket, vilka vanor unnar sig folk i mättnad? Så vitt jag kan bedöma är det rädsla, paranoja och bacillskräck.
Rädslan har blivit en jätteindustri, folk är försäkrade med extra allt mot allt, antibakteriella medel är högvilt, medelmåttor skaffar gallergrind, bilarnas sirener tjuter så fort en blindkäpp kommer åt plåten och vi är tvångsanslutna till koderna.
I denna valfrihetens högborg vill jag kunna välja en ”skylla mig själv-knapp”. Jag orkar inte hitta på olika koder överallt, beroende på hur många bokstäver och siffror det krävs just för den här grejen. Låt mig ha ett och samma ord, eller inget alls om jag så föredrar, jag skyller mig själv om någon självdestruktiv jävel går in på mitt konto.
Så fort jag får chansen lever jag vidlyftigt. Jag vägrar konsekvent att ha skåp på jobb. En gång blev det inbrott på en arbetsplats, alla skåp bröts upp och folk lipade över sina försvunna plånböcker. Själv var jag förnöjsam, hade kastat väskan på golvet och ingen hade tittat i den.
Min cykel låste jag inte på åtta år och till sist blev den faktiskt stulen på min innergård tillsammans med en massa andra låsta cyklar. Även om någon hade snott den tidigare hade det ändå varit värt friheten. Jag lämnar ofta min ytterdörr öppen och så länge jag hade hyresrätt levde jag utan hemförsäkring.
Jag tycker helt enkelt att det är direkt osunt att gå omkring och vara skraj och dessutom anser jag att det är ohyfsat att vara misstänksam mot sin nästa.
Men visst, jag är också rädd, men mot min oro finns inget skydd. Jag är rädd för uppdragsgivare, arbetsgivare och försäkringskassan. Just nu har kommunen strulat med min lön, en tidning betalar inte min faktura och från försäkringskassan får jag sju veckor efter sjukhusvistelsen ett brev där de upplyser mig om att det kommer ta ytterligare en månad innan de vet hur mycket pengar jag ska få. Försäkringskassan hinner inte med mig, de har fullt upp med att terrorisera dagispersonal med telefonsamtal för att kolla att föräldrar inte fuskar med vaben. Vips blev personalen angivare av obetald karaktär. Svårare blev det för kassan att betala den som verkligen är sjuk.
Som det måndagsexemplar jag är, fick jag en gång lunginflammation. Tror ni jag fick pengar? Icke. De lyfte inte ett finger på tre månader. Till sist fick jag ta till egna åtgärder, tur att man har kompisar på lokal-tv. Colette kom farandes med kamerakille, jag lade mig till med ynkrösten och tittade beklämt och utarmat in i kameran.
Jag toppade tre sändningar med: ”Hon har inte fått pengar från försäkringskassan!”Det blev till och med debatt i studion med ansvarig chef.
Dagen efter ringde chefen, bad om ursäkt och betalade på studs.
Ska man bli tvungen att sitta i tv varenda gång man blir snuvad på pengar?