Bland blommiga madrasser, blodsmak och bloggmörker.

Vad hette den nu igen, den där manicken som dog om den inte fick käk? Tamaguchi? Min blogg känns just nu som en sådan. Den måste ju få lite bokstäver ibland och kanske en bild. Så jag tar mitt ansvar trots att jag i ärlighetens namn inte har lust. Jag vill endast ägna mig åt ohämmad desillusion.
Nåväl , vad har jag då sysslat med under senare tid? Låtit riva vägg och kastat blytunga cementklumpar i en stor orange behållare som kallas Big-bag och som lättsamt placeras på trottoaren. När den är färdigpackad kommer det gubbar och hämtar den. Grejen med detta är att det kostar väldigt mycket mer om materialet i den är blandat. Således fick där bara vistas väggbitar. Ett oanat problem seglade upp: Det började vittras blodsmak bland folket i stan. Kastare från när och fjärran vallfärdade till min port och stoppade ner bråte. Den mest överraskande slängningen var ett julbrev från 1995. Ett mysterium utan dess like. Har någon tänkt: ”Titta en Big-bag, äntligen störta hem och kasta Yngves gamla julbrev sedan 13 år tillbaka?” eller har personen gått omkring med brevet i väskan i alla år och bara väntat in lämplig Big-bag? Allt är och förblir höljt i dunkel.
Väggen jag rev gick till en klädkammare och därför måste prylarna därinne kraftigt reduceras. Och nu måste jag komma med ett sorgebud: Blommiga madrassen finns inte längre bland oss.
För er som aldrig fick träffa Blommiga madrassen kan jag berätta att den flyttade in till mig och en pojkvän på 80-talet. Vi var så glada över den, vår alldeles första egenköpta madrass, bäddade om den och slumrade in var kväll. Men tiden gick och madrassen byttes ut mot yngre förmågor. Föredettingen förpassades in i mörkret och fick endast delta vid festliga tillfällen, det vill säga i slutet av dem. Då kunde hon brutalt slitas ut av någon överförfriskad drulle som släpade henne i snusk och aska till köket. Klämde henne i köksdörren och glömde mestadels bädda om henne. Inte sällan var de fler om att golva henne. Dagen efter kunde hon få ligga kvar ända tills kvällen, sparkades hit och dit och blev nerspilld av treo, avslagen öl och kattmat. Ibland fick hon inte ens komma undan innan nya gästers salivsträngar blötte hennes glada röda blommor.
I slutet av livet fick hon inte komma ut alls. Övergiven av alla framhärdade hon i mörkret med sin taskiga hygien. Sviken av forna vänner. Det anstår inte en blommig madrass att bo hos medelålders. Festerna antar en alltmer prydlig karaktär och även en blommig madrass kan vissna i brist på näring och närhet, likt en tamaguchi, eller vad det nu heter. Nu har hon knoppat in för gott i en container på Årsta partihallar. Men jag tror det är få madrasser som är så omtalade som just denna. Hon blev ett begrepp, alla kände henne och hon kände alla. Faktum är att hon vet mer om mina vänner än vad jag gör. Och om bloggandet hade funnits i madrassens ungdom hade hon fått en egen blogg, där hon kunde blomma ut och berätta om alla människor hon träffade och allt hon såg och hörde.
Om karmalagen gäller blommiga madrasser, tror jag hon blir ett champagneglas av kristall i sitt nästa liv.
Framtagen i kvällens allra första stund av förväntan.