Vi har kört fast i bitterheten, Torgnysdotter och jag. För en tid sedan var hon inne och petade på ämnet i sin blogg och sedan dess har den förföljt oss båda på var sitt håll.Våra hjärnor har kokat i sin vätska.
Grejen är att vi har full koll på bitterheten som tillstånd. Det som förbryllar oss är bristen på förbarmande den möter. Samt den bottenlösa skräck många känner inför att bli just bittra. En förbannad gamling är rätt ok, kanske till och med lite lätt uppfriskande emellanåt och en sorgsen gamling släpar man inte gärna i smutsen. Bitterhet är en blandning av dessa känslor, men här går det käpprätt åt helvete.
Under ett telefonsamtal försökte vi ringa in bitterheten. Den kräver sina modiga år, en bitter femåring faller på sin egen orimlighet. Torgnysdotter ser urtypen som en äldre man som ångrar de karriärkliv han gick miste om, eller inte antog för att han var feg. Nu sitter han där och knastrar omkring i det förflutna.
Jag ser en kvinna som skött familjen i alla år och när det är klart, drar gubben. Istället för att äntligen kasta sig ut i världen, går hon kvar i deras gråa tvåa, kedjeröker och ger sina barn skuld.
Torgnysdotter tror att bitterhetens låga status beror på att personen har sig själv att skylla. Han var feg, tog inte för sig när tid var och det straffar sig. Med viss rättvisa.
Jag är mer inne på att bitterheten saknar dynamik och därför provocerar. Eftersom den har stelnat är den meningslös att dra omkring på.
Men ingen bitter jävel blir ju bättre av att bli föraktad. Varför kliar vi istället inte den bittra under hakan och bjuder på prinsessbakelse? Jo, för att vi skiter i om den bittra blir bättre eller inte, den jäveln får klara sig bäst den kan. Fast helst inte. Inom oss alla finns tanken: Gå inte här och ta plats – dö!
Varför denna ovilja till förståelse? Det är väl ändå rätt naturligt att bli bitter om man är missnöjd med sitt liv? Vad är det för mörka sidor bitterheten väcker inom oss?
Det är där vi fastnar. Vi slår upp i ordböcker och letar svar. Långa stunder sitter vi i veckpannad tystnad.
Ingenting leder oss vidare. Allt känns gåtfullt.
Så förflöt vår fredagskväll. Man kanske borde skaffa sig ett liv. Nu när man vet vad man annars har att vänta.
12 kommentarer:
Problemet med bittra människor är två, anser jag. Det ena är de faktiskt inte direkt verkar vilja bli hjälpa med prinsessbakelser eller annat. De vill liksom vara i fred med sin bitterhet. Det andra är att många bittra på något sätt ändå verkar gilla sin bitterhet, den har blivit en del av deras personlighet och den rycker man mao inte ifrån dem hur som helst. Så ska man umgås med de bittra får man vara beredd på att dialogen blir rätt enahanda och stundvis tjajtig och upprepande, eftersom bittra tenderar (med all rätt säkert) att upprepa all sin bitterhet gång på gång.
Ja det där är helskumt. De omhuldar sin bitterhet som om det är deras enda ägodel. Och så blir den det. Det verkar som om man står handfallen inför bitterheten, man talar om skräcken att drabbas. Som vilken allvarlig sjukdom som helst. Fast utan omgivningens snälla klappar förstås.
Är det inte så också att bittra tillåter inte att någon är bitter också. Det är deras bitterhet, ingen kan va bittrare än dom?
Vill dom att man tycker synd om dom? Klappa på ryggen och säga: "Va synd det är om dej så jobbigt har nog ingen annan"?
Jag tror du har en poäng där. De fikar efter medömkan, men lyckas aldrig. Lik förbannat fortsätter de. Ungefär som ett barn som inte förstår spelets regler. Man vill en sak och beter sig så effekten blir den motsatta. Hur skumt som helst.
Allt blir en ond spiral. Ger man dom medömkan gräver man en djupare bittergrop till dom. Gör man det man helst vill dvs säga till dom att skärpa sig, släppa det eller göra något åt det så vänder dom bitterheten mot en.
Det känns lite som att blir man bitter är man fast. Som en missbrukare. Bitterhet är deras drog.
..spinner vidare på Rasande Rose - Martyreriet över, och att äga, sin egen situation lär knappast utmynna i nåt typ kollektivt Bitterljuvas Riksförbund. Och att överhuvud få ihop en styrelse där. Nope. (Hmm...bitterljuv..hämnd
..Micha - kommer oförsynt att tänka på nåt i Borås..ehh.)
Sista veckan i januari, vem f-n är inte bitter då..jag langar ner lite tulips och cake a la Schwartswald...
Så det var du som avsände tulpanerna som störtade in genom fönstret på norrsidan. Rutan som vätter mot Borås ser allt tunnare och skrangligare ut...
Tack för alla bittra kommentarer. Nej jag tror inte heller att två bittra känner stöd av varandra, snarare konkurrens until the bitter end.
På tal om Borås, läser nu en nätnotis på Aftonbladet om en kvinna i Borås fått en nyårsraket intryckt i munnen..av en nog förmodeligen mer än bitter yngling i 18-års åldern. Och den bitter end har utmynnat i en häktning. Huruvida kvinnan kommer att ta emot något annat i munnen framgent, framgår dock inte.
Bitter. Varför finns det ett ord som heter bitterljuv tro? Vad är det egentligen? I min värld är en bitter människa en person som inte vill gå vidare. Personen vill liksom älta något i all oändlighet, aldrig ta ett förlåt eller jag är ledsen för...
Bitterljuv är egentligen ett knepigt ord eftersom bittert och ljuvt borde vara omöjligt att kombinera, men tillståndet i sig ligger inte mig långt borta just nu. Om den nu är just, bitterljuv, den här känslan jag har? Äh, det här blev förvirrat. Är det förresten oxymoron det kallas?
Sousseannika:
Bara vissa förstår vems son som stoppade raketen i tantmunnen. Familjen firade rövaraffärer.
Miss A:
Bitterljuv för mig är ett gulnat vykort med en ung kvinna som snyftar vid en porlande skogsbäck, typ. Borta med vinden är fresten bitterljuv. Det ljuva gör att denna bitterhet kan vara tämligen tillfällig och inte förstelnas. Bitter blandar sig bra med ljuv.
missy: Jajamensan! Och mitt favvo oxymoron är smal-fet. Smalfeta människor är lite läskiga.
Skicka en kommentar