?!

Jag har tidigare ställt några frågor av teknisk karaktär: http://michanek.blogspot.com/2008/06/varfr-finns-det.html

Nu har jag ett ytterligare spörsmål:
Jag har tagit en massa porträtt med digitalkamera. Riktigt proffsiga faktiskt, med undantag från att alla har fått röda ögon. Jag fick veta att man kunde trycka på en knapp om man inte ville ha röda ögon. Vore det inte enklare att trycka på knappen OM man ville ha röda ögon?

Kommunikationsproblem

Det blåser upp till storm i bekantskapskretsen, den har blivit infekterad, uppretad och delad i två läger: Samtal eller sms? Så här kan det låta:
- Jag har ringt en massa gånger och du svarar aldrig.
- Nä.
- Jag har talat in på svararen också och du ringer aldrig upp.
- Vaddå? Var det viktigt eller? Varför smsade du inte i så fall?
- Det är väl enklare att prata?!
- Jag hatar att bli störd i onödan! Smsa om du vill nåt!
Så där kan det fortskrida och hur viktig deras kontakt än må vara, kommer ingen av dem att ändra sig. Min diagnos: Ringaren är lite bekvämare av sig, en smula oteknisk, tafflig med mobilknapparna och vill bli tillfredställd NU. Smsaren vill sitta i godan ro och ser kommunikationen som en kreativ stund.
Personligen gillar jag sms bäst i snabbinfosammanhang och när jag talar i telefon är det för att umgås. Då använder jag hemtelefonen eftersom det kan vara störningar i mobilen. Jag blir mycket aggressiv av störningar, detsamma gäller om min medpratare tar axesamtal eller kastar sig över en annan telefon mitt i min berättarglädje. Till annat otyg hör musik, pockande barn och revirpissande man.
Sara har en vana som förbryllar mig. Varje gång hon passerar ett gäng peruanska hippies med säckpipor, tar hon tillfället i akt och ringer upp. Annika tycker det passar bäst när hon röker under fläkten och samtidigt hårdhänt skakar djupfrysta köttbullar i en stekpanna.
Det förnärmar mig. Jag kräver kvalitetstid. Har jag själv inget att ge, drar jag ur jack och stänger av mobil. Finns det någon mer överskattad klyscha än ”Många bollar i luften”? Jag söker fortfarande efter platsannonsen: ”Vi tror att du kan hålla en boll krampaktigt i handen, studera den ingående och sedan minnas dess repor i evighet.”
Om ni ser den annonsen, så hör av er till mig. Gärna på mail, jag läser av dem flera gånger om dagen.
Folk som inte gör det irriterar mig å det grövsta.

Dags för nåt nytt under solen

Det slår aldrig fel. Varenda gång jag ser Colin Nutleys film ”Under solen” rycker det i regissörsnerven. Och berättelsen liksom bara kommer till mig som Marianne Fredriksson brukade säga. Får jag lov att presentera mitt manus:
En okysst, överviktig kvinna i 40-årsåldern lever ensam i ett snuskigt hus på landet. Hon har inte städat sedan modern dog för 8 år sedan. Det sägs inte rakt ut, men man antar att hon stinker. Nu vill kvinnan ha förändring, nystart, uppryckning: Hon annonserar efter en gårdskarl. Han ska vara ung och svara med foto. Det är minsann inte vem som helst som ska få ynnesten att dela hus med henne.
Karln kommer och är skitsnygg. Ett ungt modelejon. Inte heller är han rädd att ta i. När han ska klä av sig till natten eller får lust att bada i det sällsynt använda karet, gnisslar dörren upp och den fläskiga husfrun dreglar i öppningen.
Utmanande och fräck går den unge mannen kvar på gården. Kvinnan skvätter pottkiss omkring honom och lägger av en brakfis när det vill sig så. Men den snygge ynglingen tar inte illa upp, han är större än så. Han ser till hennes inre. Han blir kär.
Ibland kommer en ung, sexig brud på besök till gården. Hon viker ut sig för mannen, men vad har hon för det? Han vill bara ha den gamla, tjocka, inpissade. För hon är en finare och snällare människa - och det är ju trots allt det viktigaste.

Jag tror det blir en riktigt bra film faktiskt. Och medan jag ändå är i farten, tänkte jag stuva om lite i Skönheten och Odjuret också.

En ljusdrottnings dag

På Luciadagen för 40 år sedan föddes ett flickebarn i mörkaste Norrland.
Kölden var den strängaste på hundra år, röken stod rakt upp ur skorstenarna, hon fick resa hem i babypäls och stanna inomhus sina första månader.
Detta har jag fått berättat för mig, för jag var inte med. Jag visste inte ens att hon fanns förrän en smällkall jul för si så där fyra år sedan. Jag var utarmad och hade tagit extrajobb som garderobsslusk på restaurang Flustret i Uppsala. Plötsligt slogs dörren upp och chefens fru kom på inspektion. Jag var fylld av vördnad. Om jag minns rätt så neg jag.
Jag vet inte om hon såg mig.
Men jag fortsatte att flina upp mig och i dag är jag bjuden på kalas. Det känns stort. Det är stort. Jag har tagit fram min gröna sidenblåsa och tittar på klockan stup i kvarten. Tiden går alldeles för sakta, jag vill gå på fest nu.
Kom ihåg detta gott folk: Extrajobb kan ge rikedom för livet.

Grannar kan.

Alla borde ha en egen granne. Om man fick ge bort lite grannar till folk i julklapp skulle jorden bli en ljus plats att hänga på. Mina egna behåller jag dock själv. I morse vandrade de ut ur sina lägenheter och marscherade in i min hall. I nävarna höll de tunga verktygslådor. En stunds överläggning och jag hör dem tala vattenpass, millimeterskruv, sticksåg, reglar och plåtsax.
Bara så där en söndag i advent kan feminina grannar genomgå en metamorfos och plötsligt ställa sig bredbent och borra aggressivt i massiv plåt.
Som jag förut nämnt gillar jag devisen att alla gör det de är bäst på. Jag är bra på att titta på. Sedan lade jag mig i sängen och löste DN:s söndagskryss. Det var inte heller så enkelt.
Jag återkommer med bild när de byggt klart väggarna, det kommer kanske ta någon vecka. Den ena har fått semester för att hinna med. Hepp.

Skåpmat

En gång i tiden var min farfar döende. Jag tog hem honom från långvården och pysslade om honom en sista helg. Jag var i Göteborg och våren hade kommit. Paradoxalt nog blev allt till liv utanför hans fönster. När han sov tungt, hittade jag en bok i hans hylla och gick ut och satte mig vid rabatten nära sovrumsfönstret. Boken hette "Bevingade ord" och efteråt skrev jag ett kåseri i DN som jag nu repricerar i brist på nutida kreativitet:

"Ärans och hjältarnas."
Arma utlänningar som ska lära sig vårt svenska språk. Hur förvirrade ska de inte bli av att lära sig våra vardagsfraser? Försök visualisera följande:
- Pelle måste ju vara FÖDD I FARSTUN som inte märker hur LÄTTFOTAD Ulla är.
- Ja, totalt BAKOM FLÖTET, så som hon HOPPAR ÖVER SKACKLARNA och sedan kommer hem och LÅTSAS SOM DET REGNAR.
Har du någonsin funderat över hur en sådan oborstad typ som BORSTBINDAREN fick behålla sitt arbete med sin taskiga arbetsmoral? Som han ljög, svor, rökte och söp mellan knutarna.
Den stackaren är dessvärre oskyldigt anklagad. Uttrycket härstammar från en tysk ordlek: ”Wie ein bürstenbinder”. Bürsten betyder ju supa på tyska och detta har helt vårdslöst översatts till borstbindare och sedan har rökningen, svärandet och lögnanklagelserna lagts till av bara farten. Så den som utbildar sig till borstbindare i tron att ostört få utöva sina dåliga vanor, den har allt hoppat i GALEN TUNNA. Precis som mannen som badade bastu och ville svalka sig med att hoppa i en tunna med kallt vatten. Dessvärre tog han fel och hamnade i en med tjära.
Om någon säger till dig att du är en LYCKOST, ler du kanske förnöjt. Lyckligt ovetandes om att ost i själva verket är synonymt med dumbom, och när man säger lyckost menar man i själva verket att lyckan fallit orättvist på någon som inte förtjänar den.
Kanske någon latmask eller SJUSOVARE?
Sjusovare… Vittnar det verkligen om någon överdriven lättja att sova ända till klockan sju?
Nej, ordet sjusovare härstammar från en gammal berättelse om sju fromma män från staden Efesos som undvek förföljelserna mot de kristna år 251. De blev inmurade i en grotta där de tog sig en tupplur på 200 år.
Kanske lämnade de sju männen efter sig en och annan GRÄSÄNKA under sin långa utflykt? Gräsänka betyder nu inte att man tar sig en pipa som tröst. Nej, gräsänka är från början en flicka som blivit förförd ute i det fria och sedan blir övergiven på en grönskande äng. Där fick hon ligga stackarn, med sin TVÄTTADE HALS. Minns du historien om pojken som tvättade sig för att han trodde att han skulle få gå på kalas? Och så blev han inte bjuden och fick stå där med sin tvättade hals helt i onödan.
Förhoppningsvis gick det FLER TÅG. Den gamla frasen från tidningen Söndagsnisse har blivit väl använd genom åren. Historien om den gamle bondgubben som inte lyckas pruta när han skulle köpa tågbiljett och därför utbrast som slutkläm: ”Åh, var så lagom morsk, det går la fler tåg.”
Han pratade GALLIMATIAS den bonden. Kanske skulle han förlora en intelligenstävling mot en tupp? Gallius betyder tupp på latin och mathia betyder vetande. Vi får väl ändå hoppas att biljettförsäljaren inte upplyste bonngubben om det, för i så fall gjorde han honom en BJÖRNTJÄNST. Som björnen i fabeln som skulle jaga bort en fluga från sin husses näsa och drämde till med alla sina björnkrafter.
Olyckligtvis blev herren ihjälslagen på kuppen. Hur det gick med flugan förtäljer inte historien?

Bland blommiga madrasser, blodsmak och bloggmörker.

Vad hette den nu igen, den där manicken som dog om den inte fick käk? Tamaguchi? Min blogg känns just nu som en sådan. Den måste ju få lite bokstäver ibland och kanske en bild. Så jag tar mitt ansvar trots att jag i ärlighetens namn inte har lust. Jag vill endast ägna mig åt ohämmad desillusion.
Nåväl , vad har jag då sysslat med under senare tid? Låtit riva vägg och kastat blytunga cementklumpar i en stor orange behållare som kallas Big-bag och som lättsamt placeras på trottoaren. När den är färdigpackad kommer det gubbar och hämtar den. Grejen med detta är att det kostar väldigt mycket mer om materialet i den är blandat. Således fick där bara vistas väggbitar. Ett oanat problem seglade upp: Det började vittras blodsmak bland folket i stan. Kastare från när och fjärran vallfärdade till min port och stoppade ner bråte. Den mest överraskande slängningen var ett julbrev från 1995. Ett mysterium utan dess like. Har någon tänkt: ”Titta en Big-bag, äntligen störta hem och kasta Yngves gamla julbrev sedan 13 år tillbaka?” eller har personen gått omkring med brevet i väskan i alla år och bara väntat in lämplig Big-bag? Allt är och förblir höljt i dunkel.
Väggen jag rev gick till en klädkammare och därför måste prylarna därinne kraftigt reduceras. Och nu måste jag komma med ett sorgebud: Blommiga madrassen finns inte längre bland oss.
För er som aldrig fick träffa Blommiga madrassen kan jag berätta att den flyttade in till mig och en pojkvän på 80-talet. Vi var så glada över den, vår alldeles första egenköpta madrass, bäddade om den och slumrade in var kväll. Men tiden gick och madrassen byttes ut mot yngre förmågor. Föredettingen förpassades in i mörkret och fick endast delta vid festliga tillfällen, det vill säga i slutet av dem. Då kunde hon brutalt slitas ut av någon överförfriskad drulle som släpade henne i snusk och aska till köket. Klämde henne i köksdörren och glömde mestadels bädda om henne. Inte sällan var de fler om att golva henne. Dagen efter kunde hon få ligga kvar ända tills kvällen, sparkades hit och dit och blev nerspilld av treo, avslagen öl och kattmat. Ibland fick hon inte ens komma undan innan nya gästers salivsträngar blötte hennes glada röda blommor.
I slutet av livet fick hon inte komma ut alls. Övergiven av alla framhärdade hon i mörkret med sin taskiga hygien. Sviken av forna vänner. Det anstår inte en blommig madrass att bo hos medelålders. Festerna antar en alltmer prydlig karaktär och även en blommig madrass kan vissna i brist på näring och närhet, likt en tamaguchi, eller vad det nu heter. Nu har hon knoppat in för gott i en container på Årsta partihallar. Men jag tror det är få madrasser som är så omtalade som just denna. Hon blev ett begrepp, alla kände henne och hon kände alla. Faktum är att hon vet mer om mina vänner än vad jag gör. Och om bloggandet hade funnits i madrassens ungdom hade hon fått en egen blogg, där hon kunde blomma ut och berätta om alla människor hon träffade och allt hon såg och hörde.
Om karmalagen gäller blommiga madrasser, tror jag hon blir ett champagneglas av kristall i sitt nästa liv.
Framtagen i kvällens allra första stund av förväntan.