Kanske blev det lite för mycket i går...

Valborg var vårlik.
Skönsång, babbel och bubbel. Punchen kom ren och sval och alla mådde prima.
Trillade in genom dörren i gryningen, men vaknade ändå under flitens lampa. Grejen är den att jag ska renovera badrummet och gick därför in på Tradera för att kolla badkar med lejontass.
Hittade ett badrum som visserligen var fult, men ändå besynnerligt billigt. 10 kronor. Jag stirrade länge, tog en stark klunk kaffe och funderade över varför man över huvud taget orkar annonsera ut något för 10 kronor. Någon hade bjudit 11. För ett komplett badrum.
Men så såg jag att samma Anna även sålde soffor, dubbelsäng och köksmöbler för en spottstyver. Ett par rokokostolar kostade tre kronor.
Jag utmanar er, kära läsare, vad är haken?

Själv är jag rädd för Försäkringskassan

Vad händer egentligen med välfärdsfolket, vilka vanor unnar sig folk i mättnad? Så vitt jag kan bedöma är det rädsla, paranoja och bacillskräck.
Rädslan har blivit en jätteindustri, folk är försäkrade med extra allt mot allt, antibakteriella medel är högvilt, medelmåttor skaffar gallergrind, bilarnas sirener tjuter så fort en blindkäpp kommer åt plåten och vi är tvångsanslutna till koderna.
I denna valfrihetens högborg vill jag kunna välja en ”skylla mig själv-knapp”. Jag orkar inte hitta på olika koder överallt, beroende på hur många bokstäver och siffror det krävs just för den här grejen. Låt mig ha ett och samma ord, eller inget alls om jag så föredrar, jag skyller mig själv om någon självdestruktiv jävel går in på mitt konto.
Så fort jag får chansen lever jag vidlyftigt. Jag vägrar konsekvent att ha skåp på jobb. En gång blev det inbrott på en arbetsplats, alla skåp bröts upp och folk lipade över sina försvunna plånböcker. Själv var jag förnöjsam, hade kastat väskan på golvet och ingen hade tittat i den.
Min cykel låste jag inte på åtta år och till sist blev den faktiskt stulen på min innergård tillsammans med en massa andra låsta cyklar. Även om någon hade snott den tidigare hade det ändå varit värt friheten. Jag lämnar ofta min ytterdörr öppen och så länge jag hade hyresrätt levde jag utan hemförsäkring.
Jag tycker helt enkelt att det är direkt osunt att gå omkring och vara skraj och dessutom anser jag att det är ohyfsat att vara misstänksam mot sin nästa.
Men visst, jag är också rädd, men mot min oro finns inget skydd. Jag är rädd för uppdragsgivare, arbetsgivare och försäkringskassan. Just nu har kommunen strulat med min lön, en tidning betalar inte min faktura och från försäkringskassan får jag sju veckor efter sjukhusvistelsen ett brev där de upplyser mig om att det kommer ta ytterligare en månad innan de vet hur mycket pengar jag ska få. Försäkringskassan hinner inte med mig, de har fullt upp med att terrorisera dagispersonal med telefonsamtal för att kolla att föräldrar inte fuskar med vaben. Vips blev personalen angivare av obetald karaktär. Svårare blev det för kassan att betala den som verkligen är sjuk.
Som det måndagsexemplar jag är, fick jag en gång lunginflammation. Tror ni jag fick pengar? Icke. De lyfte inte ett finger på tre månader. Till sist fick jag ta till egna åtgärder, tur att man har kompisar på lokal-tv. Colette kom farandes med kamerakille, jag lade mig till med ynkrösten och tittade beklämt och utarmat in i kameran.
Jag toppade tre sändningar med: ”Hon har inte fått pengar från försäkringskassan!”Det blev till och med debatt i studion med ansvarig chef.
Dagen efter ringde chefen, bad om ursäkt och betalade på studs.
Ska man bli tvungen att sitta i tv varenda gång man blir snuvad på pengar?

Skräck Shui

En dag fick jag för mig att bli harmonisk. Således köpte jag en bok om feng shui och baksidan lovade ett långt och hälsosamt liv och det lät trevligt, tyckte jag.
Men snart insåg jag hur det kan gå när man bara möblerar i godan ro. Företag går omkull om en dörr är felplacerad och små barn kan få betala med livet om de har föräldrar med bristande feng shuikunskaper. En man snickrade ihop en utbyggnad i fel vädersträck och inom kort var hela familjen död i olyckor och sjukdomar.
Plötsligt gick det upp för mig att jag kan bli överkörd om min bror går omkring i sitt hem och flyttar prylar. Det känns faktiskt jävligt tjabbigt. Sidorna fylls av diagram, onda cirklar, gröna drakar och väderstreck och själva andemeningen är komplicerad.
Några krökta floder har jag i alla fall inte utanför fönstret, vilket plötsligt glädjer mig. Inte heller några träd utanför dörren, som kan hindra yangandarna från att komma in. (Och jag som trodde att själva vitsen med andar var just deras fenomenala framkomlighet.)
Sovrummet är viktigt. Sängen bör stå på hjul, aldrig direkt på golvet för då hindras luftcirkulationen. Om man sover under en takbjälke blir man sinnesförvirrad. Prylar under sängen gör mig sjuk. Den får heller inte stå så man bara ser fotändan när dörren är öppen. Men vänta ett tag… Sängen får heller inte placeras mittemot dörren eftersom detta tömmer mig på energi. Vid fönstret? Inte om jag vill undvika leverskador. Den får inte heller stå mitt emot en spegel, eftersom jag kan vakna på natten, få syn på min spegelbild och drabbas av skräck, så stark att jag kan få bestående nervösa besvär. (Tack, för den…)
Under dov förstämning läste jag vidare och nu började det bli riktigt otäckt. En dörr placerad i vänster hörn och hela ekonomin går åt fanders. Här finns massa dörrar i vänsterhörn.
Jag ska elda upp den där boken. Vad fan, jag var ju bara ute efter lite sinnesfrid!

Min kamera dog i Rågsved

Det kanske inte var så smart egentligen.
Att resa till Rågsved på söndagsutflykt när man redan känner sig sur och trist.
Jag vete fan hur det gick till. Antar att det var någon sorts PK-infall, tyckte väl att jag hade bott i Stockholm länge nog, att det var dags att se något annat än innerstan i allmänhet och Söder i synnerhet.
Såg framför mig kulturella danser, stepp, skratt, stora kjolar, färglada fruktstånd och frejdigt folkliv.
Men... där var snöpligt tyst. De många höga husen vittnade om att många bodde där och kanske trivdes de hemma, för ingen var ute. Anna-Sara och jag strök omkring på tomma stigar av asfalt, såväl lekpark och fotbollsplan låg öde, det enda som rörde sig var en och annan plastpåse i träden.
Jag tog en del bilder, men plötsligt fick kameran nog och dog. Försökte ett upplivningsförsök med nya batterier, men det var för sent.
Så jag får skicka er vidare till Torgnysdotter för bildmaterial och mer utförlig och inspirerande text. Hädanefter finner ni mig på Södermalm tjugofyrasju.

Inga fula fiskar

I brist på nya idéer håller jag bloggen ljummen med gammal skåpmat. Dagens meny: Torsk.
Tidigare intagen för 100 år sedan på DN:s kultursida:

Norstedts synonymordbok "Ord för ord" är en ovärderlig vän till många skribenter. Men nu har jag blivit förbryllad. Förutom de vanliga synonymerna till kvinna hittar jag följande: Argbigga, våp, kossa, slampa och glädjeflicka.
Jag slår upp man. Här hittar jag bland annat Skapelsernas herre och karlakarl. Den enda synonymen med negativ klang är karlslok. Inte ens snuskgubbe elller skitstövel har lyckats kvala in.
Om nu glädjeflicka är synonymt till kvinna, varför hittar jag i så fall inte torsk som synonym till man?

Oinspirerad och sur

Jaha, och så insjuknade jag igen. Hög feber och elak hosta, ont överallt. Låg stilla ett par dagar innan jag packade en liten väska och stapplade till Vårdcentralen. Tänkte att nu blir det en resa till Sös, ospec som vanligt. Men jag fick packa upp boken och tandborsten - hemma. Jag hade fått en helt vanlig pöbelinfluensa. En Svenssonsjukdom hade haft fräckheten att nästla sig in bland de mer dramatiska och mystiska. Så jävla förnedrande.
Efter all denna tid av konvalecens har sängen antagit formen av en hängmatta, om jag hade fått lön de senaste månaderna hade jag köpt en ny. Dessutom känns det som om jag placerats på en brottsplats, de har tejpat upp sådan där randig tejp överallt som de använder vid kallblodiga mord.
De ska bygga en balkong och då ska man tydligen tejpa. När den är klar ska jag sätta mig där, nosa upp mig och gnaga på en lakritspuck. Vilket kärt återseende, vårens godaste nyhet alla bonör.
För övrigt känner jag mig som dålig VD för den här bloggen. Jag har tappat gnistan och blir pressad när jag vet att jag borde sköta leveransen. Har funderat på att lägga ner den, men beslutar mig istället för att bara skriva när jag har lust. Det kan dröja ett tag mellan gångerna, men jag vill att det ska kännas kul. Vi får se när vi hörs igen!

Jesus dog på posten

Hmmm, möjligen är detta lite fusk, eller åtminstone något lättjefullt: Att ta en gammal text och peta in i sin blogg, men jag tycker man får vara både lat och fuskig i påsktider, så jag bjuder nu på ett kåseri som jag skrev för DN, Namn och Nytt en skärtorsdag för 100 år sedan.

Jesus dog på posten.
För ett par år sedan följde jag med en förskolegrupp till kyrkan. På morgonsamlingen förbereddes barnen med en dos bibelkunskap. Fröken Ingela tog upp ett litet krucifix ur fickan, ett konfirmationsminne som vandrade runt i ringen så alla fick titta. Jesus på korset var en rafflande historia som stod sig väl i dagens konkurrens. Alla lyssnade storögt utom Petter, som hellre ville visa upp sin senaste grimas. Ingela spände ögonen i honom:
- Vad berättade jag nyss Petter?
- Att Jesus dog på posten, replikerade han tveklöst.

Stina, 5, stirrade på honom och rättade:

- Nej, han dog på PÅSKEN och föddes på julen. Han fick inte leva länge precis, det var inte länge sedan det var jul. Ändå hann han få skägg.
Så gav vi oss iväg till den mäktiga kyrkan. Vi hade avtalat tid med prästen som skulle komma och prata endast för oss. Vi krympte ihop runt altaret under takmålningar och kristallkronor. Prästen trollband när han gick fram och tillbaka, viftade med armarna och höjde och sänkte rösten teatraliskt. Han uppehöll sig länge vid sekvensen när de spikade upp Jesus på korset, hur han blödde, led och avled.
- Och ett par dagar senare, viskade prästen, var Jesus försvunnen! Och inte nog med det, det fanns de som påstod sig ha sett Jesus vandra omkring bland folket, livs levande!
Barnens ögon tindrade ikapp, munnarna gapade. Då ekade Petters röst:
- De hade säkert lyckats bättre om de hade SKRUVAT fast honom!
Väl tillbaka på förskolan, ritade barnen teckningar från besöket. Ingela tog åter upp krucifixet ur fickan och placerade det mitt på bordet för att barnen skulle få lite vägledning. Stina ritade Jesus på väg till himlen med en raket mellan benen och ett annat barn målade varsin fotboll på Maria och Jesus huvuden: ”De brukar ju ha fotbollar på huvudet.”
Det var en stor dag, barnen var inte vana vid att bli matade med våldsamheter på förskolan. Man ville ju inte gärna skrämma upp dem. Här läste man ”Linnea planterar” och sjöng ”Kan du vissla Johanna?”
En besynnerlig dag var till ända. De hade vältrat sig i tortyr från morgon till kväll, de var till och med tvungna att lyssna på alla detaljer om detta dödsstraff. Och det var inte ens någon saga, det var verklighet och det fanns bevis på det.
När Kalles mamma kom och hämtade, rusade han fram mot henne och skrek:

- Mamma, mamma vet du att Jesus är död!

- Eh, ja...

- Och Ingela har honom i fickan!