Luther jobbar på förskola

Häromdagen pratade jag med en kvinna som var barnskötare på ett personalkooperativ. Om personalen hade varit tillräckligt ekonomiska under året, fick de bonus till jul - några tusen extra på lönen. Men se det gick inte hem hos alla. Vissa av kollegorna tackade nej med motiveringen: ”Man ska inte tjäna pengar på barn”.
Eh... så klart man ska. Vad ska man annars tjäna pengar på om man jobbar som barnskötare? De stoiska menade alltså: ”Jag är inte värd en semesterresa/nya kläder/restaurangbesök när jag är ledig, jag jobbar med människor och bör därför ha en torftig fritid”. Följden blev att de övriga kände girig skam och allt blev infekterat och pinsamt.
Men varför i fridens namn är det så här? Är kvinnor per automatik masochister? Varför sätter vi oss själva i sista hand - till och med när ingen kräver det? Vem är mer förtjänt av en bonus än den som jobbat in den?
Ibland kan man faktiskt fråga sig om kvinnor har självsvält i generna. Efter årtusenden av förtryck har vi väl gosat in oss i offerrollen. Och dessvärre barkar det åt fanders med jämställdheten, personligen tycker jag kvinnoföraktet verkar värre i dag än på 60-talet. Männen kan vi glömma, de kommer inte hjälpa till, ska det bli ändring får vi göra jobbet själva.
Fast jag börjar misströsta. Allt tyder på att vi kommer fortsätta så här. Antagligen blir det ännu värre.

Att hugga i sten

I själva verket har jag aldrig gillat klädkammaren, den var för dammig för min smak. Trång och mörk var den också, egentligen var det bara pälsängrarna som trivdes där. Nu föll deras värld samman. I går morse steg en ung man med kofot in i mitt hem och började svinga. Det flög småsten och dunsade storflak och vips var den forna garderoben ett med vardagsrummet. Jag hade skaffat bärhjälp och den ena tunga IKEA-kassen efter den andra bars ner till några Bigbag på trottoaren. Själv är jag inte så duktig på att bära, däremot kan jag koka kaffe som få. Det var ju kanelbullens dag i går – det är stort. Jag rusade och köpte bullar och ovetandes om detta, hade systerdottern dykt upp under tiden med bullpåse. Jag gillar devisen att alla ska göra det de är bra på, vi är bra på att prata och satte oss därför på balkongen och hade kanelbullsprovning medan de andra gick in i väggen.
I skrivande stund håller min granne på att finslipa det nya utrymmet i vardagsrummet, jag ligger i sängen med katten och tittar på Nyhetsmorgon. Min tv har anlänt och den är så där modernt bred. Jag tycker alla liksom fläbbar ut, Tilde de Paula ser ut som en hjulbent dvärg som när som helst ska falla ihop av trillingfödsel. Kan någon förklara varför tv-bilden inte görs fyrkantig längre?

Inge bra å tjuva känslor

Barnpsykologer talar ofta om det: Säg inte till ett gråtande barn om kvällen, ”Du är trött och behöver sova ”. Säg istället: ”Vi orkar inte med ditt skrikande, nu får du lägga dig”.
I journalistiken tar man också upp det: Intervjuar du en människa som gråter, så skriv inte att hon är ledsen. Skriv istället att ögonen tåras. Rapportera endast det du ser, något annat vet du de facto inte. Skriv inte att en utsikt är vacker, utan beskriv istället hur den ser ut. Det som behagar ditt öga, behöver inte behaga din läsare.
Häromdagen talade jag med Anna. Hon brukar vara bjuden på kräftskiva varje år ute i skärgården, en tradition hon gärna vill fortsätta med. Men det fick hon inte nu, hon var inte bjuden. Hennes mamma hade dött under sommaren och hennes ”närmaste vän” sa till värden att det inte var någon idé att fråga Anna, eftersom hon var i sorg och absolut inte kunde komma. Anna blev jätteledsen – ja, hon uttryckte sig åtminstone så :-) - för att hon var utesluten.
Inte vet jag, kanske vill man bara väl när man snor andras känslor, fast i själva verket anser jag det vara direkt ohövligt. Ett stort jävla fett bevis på att man inte respekterar en annan människa.
Jag försöker, men ibland halkar jag dit. När Liza blev ensamstående mamma bjöd hon hem oss kompisar för att hälsa på bebisen och efter nattning, hade hon planerat att umgås. Men trots att hon köpt hem allsköns godsaker, så gick vi efter en liten stund. ”Du är trött och behöver sova”, sa vi. Hon protesterade, ”Nej, jag vill att ni ska vara kvar”. Fast vi bestämde att hon bara var artig och gick därifrån. Efteråt har hon berättat hur tråkigt det var att vi bara drog. Hon hade sett fram mot en kväll med vuxna människor och undrade om vi hon inte var värd att tillbringa en lördagskväll med längre.
Är det något man har rätt till, så är det sina egna känslor. Och har man inte vett att säga ifrån när man känner så, får man lära sig det. Det blir mycket enklare så.
Tycker jag.

En sista önskan

- Det finns egentligen bara en sak jag önskar mig mer av livet, sa min snart 83-årige far. Det är att få resa till Capri och bo på San Michele en gång till.
Nu är han inte vidare frisk och sund, rätt skruttig faktiskt och intagen på hem med all tänkbar service och omsorg. Han kan omöjligt ta sig någonstans på egen hand. Så efter en stunds funderande och överläggande med systerdottern, tog vi beslutet: ”Vi gört”. Vi är två stycken psykiskt kompetenta kvinnor och hon dessutom apotekare. Vi kom fram till att fem dagar var lagom och när jag ringde upp honom för att meddela vårt sällskap var jag upplivad av inre godhet.
- Ja, ni får följa med, sa han. Men… minst två veckor får det bli.
- Fast det blir svårt för oss att få ledigt mer än en vecka.
- Lyssna nu på mig, ni kommer ångra er. Det tar minst en vecka att se Capri, sedan måste vi till Neapel också när vi ändå är där. (Sjukresan började andas tågluff…)
- Men alltså…
- Jag vet hur det är på Capri, man hittar nya vänner med en gång där och när det är som roligast, så kan man helt enkelt inte packa sin väska och lämna alla, förkunnade han.
- Det är väl ändå bättre att stanna en vecka än att inte åka alls?
- Tråkigt om ni måste resa hem, men jag stannar ett tag till.
- Du kan ju inte vara där ensam…
- Det skulle inte falla mig in, vid det laget har jag hittat en massa trevliga människor att umgås med.
Herregud, jag visste att man kunde regrediera till småbarnsstadiet på ålderns höst, men finns det en tonåringsplatå där man kan stanna till på vägen?

Vacker tass

Jag har länge varit en grubblande typ. Under många år funderade jag lite extra på varför folk bytte ut badkar mot dusch? Under tiden studerade jag nogsamt folk i bekantskapskretsen och kom fram till att de mer skyndsamma gärna duschar. Det effektiva folket. Snabbt ren, i stående ställning och sen pinna iväg. Vi andra kan ligga i timmar, filosofera, bli visa och förhoppningsvis lite rena. Det är meditationen vi vill åt. Hur mycket djupsinne kan födas ur en snabb tvagning? Ibland när det är brått, brukar folk fråga mig om det verkligen är tvunget med ett bad. Då säger jag som det är, jag KAN helt enkelt inte duscha. Jag stoppar i mig och går upp illa kvickt om det är nödvändigt. Och dränker därmed jag alla skitpräktiga miljötankar som jag annars har för vana att tråkas med. Nu har jag unnat mig ett nytt badkar. Det gamla var för fult och om ni vill ha det, så skänks det bort på blocket just nu. Snälla ta det, då. Mina grannar orkar inte forsla det till sopen. De har nog med att bära upp det nya. Du får hjärtans gärna hjälpa till med det också.

Själv ser jag fram mot en stund i stillhet.

En brudklännings öde

En av mina godare vanor är att sätta grannar i arbete. Medan en av dem höll på att spackla mitt sovrumstak, ryckte jag tag i en annan, nyinflyttad och enligt ryktet bilburen. Hon fick förmånen att köra min tv till en container där hon förut bodde. Tv:n var tjock och tung, hon fick ta i ordentligt, men som hon var frisk och sund klarade hon det galant. Det gladde mig.
Mitt bland all bråte skådades en brudklänning, inplastad av omsorg och i den finaste siden. Alltså, sådana kan vandra vidare bland brudar och säljas skitdyrt. Varför kastar man den i en container?
Jag misstänker att det kan vara känslor inblandade, sådana kan få det ekonomiska sinnet ur balans. Jag ser framför mig hur en rival störtar in i sängkammaren och ilar iväg med klänningen dagen innan bröllopet. Eller att paret blivit osams och kastar klänningen i affekt och jävulskap. Och sedan blir vänner igen, försonas och tar en romantisk vandring till containern. Men då finns ingen klänning där längre. För grannen tog den och ska sy kuddar av den.
Själv tiggde jag till mig hennes tv.

Ängrar finns, men hur är det med kvinnor?

Jag hade tankar på att avsluta semestern med 4:ans Nyhetsmorgon och kollade innehållet på nätet. Silvio Berlusconi, Åke Malm, Jesper Blomqvist, Fredrik Strage, Paolo Roberto, Jens Assur.Jag hade just dragit slutsatsen att vårt land blivit enkönat när jag såg att de slutligen hade klämt in en kvinna som skulle lätta upp med att prata örter. Hade könen varit omstuvade, hade programmet automatiskt beskrivits, ”med kvinnlig touche”.
Jag erkänner att jag var uppretad när jag satte på och sände väl dåliga energier. För nu tog de död på TV:n, vilket var lite väl overkill. Det kommer ju trots allt andra program. Tröstade mig med att städa garderoben. Som vanligt hade pälsängrarna käkat på kläderna och överlämnat sig som randiga lik på hyllorna. Alltså, så intelligenta kan de helt enkelt inte vara. Eller så är de det. De förstår att leka döda när man ska klå dem, de rullar ihop sig till små stilla prickar. Det har jag själv sett. Men nu undrar jag hur det kan komma sig att de alltid anfaller på bästa ställe, d.v.s. där de gör mest skada. Byxor - mitt på knäet. Tröjor – ovan bröstet. När det gäller tightsen skulle jag kunna bjuda på hela överdelen, men den duger inte. Hur är det möjligt att de alltid prickar rätt? Kan någon svara?

Utan Tv blev det radio, Pernilla August sommarpratade och en mening hänger sig kvar: ”Stäng inte ute något svårmod i ditt liv för du vet inte hur dessa tillstånd arbetar med dig.”