Min katt härmas

För sexton år sedan kom en god vän hem till mig, oanmäld. I famnen hade hon en kattunge . ”Kan du ta hand om den här över helgen, vi har avlivningstid på måndag. Min katt har ju fått ungar och den här blev över…"
Kattungen fjäskade så infernaliskt den där helgen, kuttrade och snuttade. Lärde sig omedelbart att gå på låda och verkade så nyfiken på det liv hon just fått sig tilldelat.
Min intension var att leva fritt och bekymmerslöst, men vem kan göra det med axlar tyngda av skuld?
Pirko bor kvar. (Ja, jag vet. Det är inget vidare kattnamn, men min smak är pikant.)
Det märkliga var, att så snart hon kommit i hamn var smekmånaden all. Det är framför allt mina vänner hon avskyr. Den ena kompisen efter den andra har, efter ett par glas vin, erkänt att de tycker hon är jävligt otäck. Och man kan inte annat än förstå dem, när de hastar härifrån omplåstrade och förskräckta.
Pirko är vacker men grym.
Jag var länge osäker på om jag ville ha henne här för alltid, men alltefter tiden gick förstod jag att ingen vettig människa skulle vilja ta över henne. Jag gjorde en halvvariant, släppte ut henne på min innergård, resonerade som så att smet hon och blev överkörd, var det naturens gång. Har man gett en katt liv, ska hon också få ett som är rättrådigt henne.
En fredagskväll var hon försvunnen. Och jag förbluffades över de matteskapskänslor hon väckte. Jag satte upp lappar på hela Södermalm och på söndagen hetsringde jag den numer bortgångna sierskan Saida. Jag grät och våndades. Sent vid helgens slut, ringde en granne på dörren. ”Är det här din katt, jag gick hemifrån i fredags och nu när jag kom hem fanns hon i min säng.”
Efter det var hon kravlöst älskad.
Hon fortsatte att gå ut på gården, det var klös i henne, hon satte kattkillarna på plats och jag var stolt över min feministiska fostran. Men så någonstans i medelåldern, (hennes alltså) kom en ungdomskatt till gården och jagade upp henne i ett träd. Jag greps av flickig ynkedom och kallade hit alla män i min närhet för att få hjälp. De kom farandes med höga stegar, klätterskor och oömma kläder, men icke. De fick bara fräs och fientlighet tillbaka.
Efter två dygn kom hon ner av sig själv. Fly förbannad lade hon sig på soffan och morrade.
Och slutade hon gå ut. Istället började hon härmas.
Om jag ska diska, ska hon äta vid mina fötter, när jag badar, krafsar hon uppfordrande på dörren och ska tvätta sig på mattan, i skrivande stund har jag puttat ner henne tre gånger från tangentbordet. Så fort det ringer på dörren, skuttar hon upp och vräker ut sig i soffan där gästen kanske kunde få sitta. Om jag läser tidningen, måste jag ligga i sängen i en speciell pose för att hon inte ska fläbba ut sig över nyheterna. När jag bäddar med nya lakan lägger hon sig på sängen och förstör.
Hon vägrar dricka sitt eget vatten, men jag har ertappat henne ett flertal gånger med att lapa ur mitt vattenglas! Då är väl ändå måttet rågat? Det där med att katter är självständiga… jag vet inte? Eller jag fick väl ett måndagsexemplar? (Utan vidare koppling till avlivningsdagen för sexton år sedan?)
Kanske är hon ingen katt, utan en hermelin?

Ängbygårdens ljus

Det hela började med ett telefonsamtal.
- Jag går här med min rollator i mörkret, glödlampan i taket har gått sönder och jag kan inte stå på en stol och byta, säger far.
-Men kan du inte ringa på personal?
-Jag har påtalat detta under en längre tid, men ingenting händer.
Jag stuvade ner några glödlampor av olika storlekar och satte mig på tåget till Knivsta. Väl där lyste flitens lampa, jag skuttade upp på en stol och började skruva runt en glaskupol i taket. Och jag skruvade och skruvade. Aldrig trillade glashelvetet av.
Pappa ringde i en högtalartelefon.
-Kan ni komma hit och hjälpa mig att få lite ljus?
-Det ingår inte i våra arbetsuppgifter, har du ingen anhörig som kan hjälpa dig?
Jag stred till verket.
-Jag har försökt, men får inte loss glashöljet. Finns det någon som kan rycka in?
-Nej, jag vet inte. Men du har väl en bror?
-Ja, i Luleå.
-Jaha…
-Finns det någon vaktmästare eller något?
-Jo, det gör det kanske…
En kraftig arbetare kom i skägg och blåställ. Skruvade och hade sig med mejsel. Och ljus varde!
Pappa envisades med att kalla honom aposteln och jag tackade för hjälpen.
Sedan fick jag ett dricksglas sött vitvin. Men det fanns ingenstans att sitta, för det låg travar med papper överallt. Jag meckade omkring lite bland högarna och fick en liten ruta i soffan. Mitt glas ställde jag på några bilder av, för oss båda, okända julkortsungar som antagligen är fullvuxna vid det här laget.
Pappa hade ont i sina ben, var trött och nedstämd, men tog strängt min blick.
-Jag vill INTE veta av någon begravning i stillhet.
Pappa har tyckt mycket om kalas.
Jag berättade om en artikel jag läst i dagens DN om Tove Jansson.
- Jag brevväxlade med henne, sa pappa.
- Får jag se?
-Men jag vet inte var jag har gjort av alla mina papper…
Hittade slutligen en mapp med brev, märkt J. Där fanns hans brev till Tove kopierade, men inga svar från henne.
- Jag rensar ju hela tiden, suckade han.
Men säg den suck som varar för evigt. Plötsligt hade han en massa tomma mazarinformar i sin hand.
- Jag köper mazariner varenda dag. Nu har jag 92 stycken sådana här fina formar och när jag får 100 ska jag sälja dem.
- Vart då?
- Till mazarinfabriken.
- Men de vill väl inte ha dem?
-Jo, men de behöver ju formarna, de gör ju mazariner!
- Men det går inte till så. Allting måste vara väldigt kliniskt nuförtiden.
- De har väl någon smörgåsnisse som kan diska dem försiktigt?
Och nu går det snabbt för hjärnan att byta sida.
Han visar en recension som han skrivit i dagens UNT, en ny bok om Fröding som han behandlat kritiskt och underhållande.
Han ger mig ett pussel från Hedenhös tid, hundratals mikroskopiska bitar så att jag ska ha något att göra på juldagen och så får jag några böcker som han fordom skrivit och som jag redan fått.
- De gamla är väl söndertummade kan jag tro, log han.
Och även om alla bord och stolar var fulla av inbjudningskort från 83, inköpslistor från 94 och gulnade tidningsurklipp, råder ordning i köket. Där har han satt upp lappar på skåpluckorna: ”Servetter, Skara, socker, sysaker” står på en lapp. Så är något överstruket med tipex. Där har stått ”Nonstop”, ser jag.
- Chokladen tog slut.
- Men sysaker...Men du har väl aldrig sytt?
- Nej.
Han vill presentera mig för Ickan, en sällskapsdam på 92 vårar.
-Hon är lite äldre än jag, men vi har mycket trivsamt tillsammans. Vi högläser ”Gösta Berling” för varandra. Men jag tänker inte gifta om mig.
Ickan satt i rullstol och hade sin dotter från Montreux på besök. Vi hälsade på gränsen till översvallande och pappa berättade om en husaruniform som han bar under tiden som kavallerist i Ångermanland.
När jag gick ersatte han mig för resan med tre kronor.
Stunden därpå uthärdade jag mörker och köld på centralen i Knivsta och fick sms från Torgnysdotter i Indiens Kerala: ”Egen hängmatta precis vid havet, ska ta mig en tur på kanalerna och avnjuta den stora ljusfesten. Här råder det de kallar ´den lilla monsunen´ vilket gör klimatet helt fantastiskt. Ätit jätteräkor på sylta och ligger nu och läser. Åk hit, du kommer älska det!”
Och jag funderar som vanligt på att byta liv. Passa på medan man ännu har ett i utbyte.

Döden är ingen Disneyfilm

När jag var liten fanns ingen Halloween, då fick Allhelgona lysa ensamt.
Och det var Allhelgona väldigt duktig på.
Man tog sina nära och kära med sig till kyrkogården,
vandrade i stilla samspråk, frasade fram bland löven,
stannade vid sin dödings grav och tände en lykta.
Sedan vårdade man platsen lite,
petade bort någon pinne och lite jord så namnet syntes.
Så lyfte man blicken och tittade ut över alla andra
föredettingar som fått ljus vid sina stenar.
Ja och det var allt.
Man bara stod där mitt i ett väldigt fält med död.
En stunds melankoli av njutbart slag.
Ödesmättat, lite ruskigt och vördnadfullt.
För något år sedan besökte jag en kyrkogård.
Utanför entrén tjoades det och såldes korv och ballonger.
Det hoppade fram barnskelett och skrek BUU bakom gravstenarna.
De tiggde godis och hade munnarna fulla av geleormar.
Och jag ville liksom bara hugga tag i pöbelföräldrarna och
upplysa dem om att det är ofint med likhumor just här och nu.
Och jag kände mig gråtfärdig på ett oskönt sätt.
Jag älskar också häxor och snask,
men var sak har sin plats.
Och det var faktiskt Allhelgona som var här först.
Varför måste man trycka in dessa motsatsens högtider på samma helg?
Häxor har ingenting på kyrkogårdar att göra, det har historien utvisat.
Och i duellen häxa-kyrka håller jag alltid på häxorna.
Förutom på Allhelgona.
Då hejar jag på Vemodet.
Men Vemodet behöver fler anhängare och det snabbt.
För snart har råflabbet och hallaballot trängt sig in i vartenda skrymsle
och förlett oss alla in i den stora enfalden.
Jag röstar för att vi kvoterar in Vemodet.

För dina blågröna ögon...

Under en tid har jag studerat spalten ”Efterlysning” i DN:s privatannonser.
Med stigande förundran.
En typisk annons kan se ut så här:

"Killen med svarta skinnjackan!
Vi sågs i tobaksaffären på Ringvägen den 3 oktober.
Du köpte en dosa ettan och Ahlgrens bilar.
Jag stod med en Expressen bakom dig i kön.
När du gick möttes våra blickar.
Hör av dig!"
(Sto 950395)

Eller:
"Gröna T-banan söderut, lördagen den 6/10 klockan 18.
Du var så fint klädd med bland annat grönt och fint på huvudet.
Du är den vackraste flicka jag någonsin sett."
(Sto 95043)

Märkligt nog underlättar få sökare processen med att bidra sitt eget utseende,
vilket kan vara av intresse för exempelvis den grönhövdade tunnelbaneflickan.
Och finns det någon chans att den snasksugne snusaren rusar hem och kollar om personen bakom honom i kön annonserar efter honom? Även om ögonkastet var nog så magiskt.

Fast ibland handlar det om mer än oskyldiga blickar, förstår man.


Annons i oktober 2007:

"Birka Prinsess i januari 2007.
Du hade mörk kavaj och vi dansade sista dansen.
Vi hade efterfest med tequila i min hytt.
Jag hette Jessica och hade svart klänning.
Du glömde något efter dig."
(Västmanlands län)

En annons blöder jag extra för. Den har funnit med varje dag under den senaste månaden:

”Daniel från Västerås.
Förlåt, jag sa fel saker vid fel tillfälle.
Jag önskar ett samtal från dig”
(Sto 164442)

Och jag undrar:
Hur många Daniel måtte det inte finnas i Västerås?
Finns det någon av dessa som inte har träffat en person som sagt fel saker vid fel tillfälle?
Och jag vill så gärna hjälpa Sto 164442 i sin enträgna ånger. Jag vill tipsa henne om att det möjligen är bättre att annonsera i en lokal Västeråsblaska i ett storstadsforum.
Fast ändå… jag vet inte.
Finns det någon i hela landet som slår upp tidningen för att kolla om de är eftersökta?
Tala om för mig!
Annars tänker jag nog annonsera efter en sådan person.

Bara man är miljövänlig så...

"MORDMISSTÄNKTA SLÄPPTA
De båda kvinnor som misstänks för barnadråp respektive
mord frigavs på fredagseftermiddagen efter att det döda
spädbarnet hittats på en återvinningsanläggning."

DN 20 Oktober

Synskadad för en stund

Tar nog den mer blinda looken i dag

En vanlig dyster och daskig oktoberdag
var det dags att fara iväg och ta bort stygnen.

Såg fortfarande blåslagen ut och det kändes olustigt att visa sig bland folk.
Av alla onda ting var solglasögon det bästa tänkbara.
Fast jag vet inte.
Det bästa hade nog varit att bära sina blåtiror med högburet huvud.
Annars blir det liksom ännu troligare att man istället bär på en mörk hemlighet.
Så långt tänkte jag inte.
Först tog jag de stora, blaffiga, kaxiga som jag på något
listigt vis övertog från Anna-Sara.
Det är ju mina snyggaste.
Fångade förnuftet i farstun.
Varför dra extra uppmärksamhet till mig just i denna stund?
Valde istället ett par mycket mörka med tjocka bågar.
På tunnelbanan stirrade folk.
När jag sedan skulle kliva av, ställde jag mig i god tid vid vagnens utgång.
Utan att tänka på att det finns två stycken, mitt emot varandra.

Plötsligt kom några unga flickor,
knackade mig på axeln och undrade om de kunde hjälpa mig av.
De föste mig till den rätta utgången.
Vad gör man?
Låter sig fösas.
Kunde inte med att avslöja att jag inte var blind.

Får man förakta de fåraktiga?

De senaste dagarna har jag ägnat åt hjärnan.
Funderat över dess skörhet och vad som döljer sig därinne.
Grubblerierna tog fart efter pojkmordet förra helgen.
Och tankarna har letat sig tillbaka i tiden.
För många år sedan hade jag en jobbarkompis som var såväl stendum som högljudd.
En olycklig kombination, som förstärks ytterligare om du dessutom saknar ödmjukhet.
Hon var 18 år, gravid och beskäftig.
Hennes skräck var att få ett homosexuellt barn.
Hon fick ingen bög. Hon fick en mördare.
Sonen är iallafall misstänkt för mord.
”Jahaja, det var ju föga överraskande.
Att det skulle gå så här, det kunde jag ha berättat för länge sedan”,
tänkte jag självgott.
Sekunden eftertåt slog samvetet till.
Är jag helt jävla empatistörd? Sparkar jag på en som redan ligger?
För jag insåg motvilligt att samma föraktfulla inställning
inte hade dykt upp om hon hade varit fet, blind eller låghalt.
Jag är noga med att inte kränka människor.
Med undantag från dumbommar.
Alltså riktiga idioter har jag inget emot.
De jag möter i film och litteratur är ofta mina favvisar.
Tvättäkta Jönsar provocerar mig inte,
men det går liksom inte att halvfjösa med sin intelligens.
I alla fall inte om man vill ha min sympati.
Jag erkänner. Jag har fördomar mot folkligt stupida.
Nu funderar jag på om det är ok eller inte.
Som jag har förstått har vi olika förutsättningar redan från födseln.
Ändå torde det inte vara helt kört för de sämre utrustade,
eftersom hjärnan lär vara en muskel som andra.
Man kan öva upp den till, om inte briljans, så åtminstone hyfsat klipsk.
På samma sätt gäller det omvända, hjärnan kan förtvina utan utmaning.
Uppenbart är att alla inte tar chansen.
Borde man ha förbarmande?
Som ickeatletisk vet jag att det är motigt att jobba upp
muskler som inte är utvecklade från scratch.
Man ägnar sig åt det råmaterial man fick sig tilldelat, helt enkelt.
När kända bimbos kläcker ur sig något i offentlighetens ljus,
eller när jag har förmånen att springa in i någon blåst person i verkliga livet,
då känner jag mig upprymd, kluckar elakt inombords och memorerar.
Ibland väcker de istället min vrede.
”Hur fan kan man vara så jävla korkad! ”
Ryar jag stundtals och känner för att gå till attack.
I båda fallen ställer jag dem ansvariga för sin skruttiga hjärna,
på ett sätt som jag inte skulle göra för någon annan skruttig kroppsdel.
Frågan är om jag har rätt till det...
Jag själv då?
Jo, tack, anser mig själv som hyfsat normalbegåvad.
Det är möjligt att min bedömning är oriktig,
men det är den enda jag har tillgång till.
Men jag tänker mig att jag hamnade i en värld av genier,
som gjorde sig lustiga över min skrala begåvning.
Det känns inte roligt alls,
snarare förbannat orättvist eftersom jag inte förmår bättre än så här.
Kanske kryllar världen av oläraktiga personer.
I så fall måste jag skärpa mig och vara barmhärtig.
Fast det kommer att bli svårt.
Jag vill så gärna vara skitviktig och sarkastisk.
Större än så är jag inte.