Utan storstrut – utan stor trut.

När jag var barn och for på utflykt med mina kompisars familjer,

förmanades jag av min far:
- OM de bjuder dig på glass, så FÅR du inte ta storstrut.
Med detta lärde jag mig att ligga lite lågt.
Få saker kan hänga med genom livet som en utebliven storstrut.
Kollade panelen på tv i fredags.
Debatt om varför kvinnor tjänar mindre och har lägre befattningar,
trots att deras betyg är högre och utbildningen längre.
En organisationskonsult tog till orda.
(Fråga mig inte vad en sådan gör, men enligt egen utsago är han en hejare på att anställa folk.)
Utbildning är inte så viktigt längre, berättade han.
Det är ”andra saker” man går på.
Sedan dess har jag funderat över vilka ”andra saker” män har.
Det kan knappast vara lumpen,
militärtjänst känns lika föråldrat som min fostran.
Panelen talade om vikten att kräva och vara socialt kompetent.
Såklart, tänkte jag.
Man ska inte be om ursäkt för sig och samspel med andra är ju väsentligt av bara den.
Men strax gick det upp för mig att jag missförstått alltihop.
Social kompetens handlade paradoxalt nog om egenkärlek.

Det var skrytet i sig man ville åt.

Det gällde att lära sig smickra och slingra sig undan obehag.

Samt nära en svullen självbild.
I känslosammanhang kallas det psykopati.
Det är sådana medarbetare företagen vill ha
och säkert vet de sitt eget bästa.
Men som medborgare tycker jag det känns oroväckande.
Det viktiga är inte att vi är duktiga,
Utan att vi kan säga att vi är duktiga.
Vi bör härmed uppmana unga flickor att strunta i mossig bildning,
och istället investera i kursen ”Nå framgång – Nu!”
Samt lära sig sina goda och dåliga sidor utantill i artikeln ”Så får du jobbet du vill ha”.
Sedan är det bara att sitta och rapa unisona slugheter på intervjuerna.
Kan man inte bli förlägen för mindre?
Själv känner jag mig hyfsat socialt kompetent med mina mått mätt,
åker fortfarande ofta på utflykt med folk.
Ingen har ännu fått bjuda mig på storstrut.
Särskilt framgångsrik har jag dock aldrig blivit.