Raskens

Jag minns Raskens som något stort.
Som man längtade till och pratade om.
Nu fattar jag ingenting.
Det är inte så att jag skyggar för det svåra.
Fattigdom i all ära,
men även armod kräver en viss variation för att funka.
Hur enahanda kan det bli?
Jämt sitter de till bords,
som en stor hålögd masochistfamilj.
För någon mat får de inte.
Förutom på julafton.
- I dag ska i få äta er mätta, bräker Ida med sitt fåriga grin.
- Nu ska i få doppa potäterna i salt, men i morgon blir det te o spara igen.
Hon sprutar ur sig ungar, lipar och ojar sig.
Sinar gör hon också.
Och ber till en gud som ger fan i henne.
Jag lackar ur på Raskens också.
Hellre får barnen svälta ihjäl än att han ska be om hjälp.
Men för helvete Raskens, ligg inte där under täcket och var ståndaktig,
ge dig ut, tigg och tjuva om det så ska vara. Dina barn dör.
Allt detta har fått mig att undra över mitt forna omdöme.
Tyckte jag detta var bra?
Hur trist hade jag det egentligen?
Snälla SvT, låt mina minnen förbli fredade.
Att väcka liv i dessa spektakel är ett brott mot griftefriden.
Farväl Raskens och Ida.
Ni har satt er sista potatis.