Synskadad för en stund

Tar nog den mer blinda looken i dag

En vanlig dyster och daskig oktoberdag
var det dags att fara iväg och ta bort stygnen.

Såg fortfarande blåslagen ut och det kändes olustigt att visa sig bland folk.
Av alla onda ting var solglasögon det bästa tänkbara.
Fast jag vet inte.
Det bästa hade nog varit att bära sina blåtiror med högburet huvud.
Annars blir det liksom ännu troligare att man istället bär på en mörk hemlighet.
Så långt tänkte jag inte.
Först tog jag de stora, blaffiga, kaxiga som jag på något
listigt vis övertog från Anna-Sara.
Det är ju mina snyggaste.
Fångade förnuftet i farstun.
Varför dra extra uppmärksamhet till mig just i denna stund?
Valde istället ett par mycket mörka med tjocka bågar.
På tunnelbanan stirrade folk.
När jag sedan skulle kliva av, ställde jag mig i god tid vid vagnens utgång.
Utan att tänka på att det finns två stycken, mitt emot varandra.

Plötsligt kom några unga flickor,
knackade mig på axeln och undrade om de kunde hjälpa mig av.
De föste mig till den rätta utgången.
Vad gör man?
Låter sig fösas.
Kunde inte med att avslöja att jag inte var blind.

Får man förakta de fåraktiga?

De senaste dagarna har jag ägnat åt hjärnan.
Funderat över dess skörhet och vad som döljer sig därinne.
Grubblerierna tog fart efter pojkmordet förra helgen.
Och tankarna har letat sig tillbaka i tiden.
För många år sedan hade jag en jobbarkompis som var såväl stendum som högljudd.
En olycklig kombination, som förstärks ytterligare om du dessutom saknar ödmjukhet.
Hon var 18 år, gravid och beskäftig.
Hennes skräck var att få ett homosexuellt barn.
Hon fick ingen bög. Hon fick en mördare.
Sonen är iallafall misstänkt för mord.
”Jahaja, det var ju föga överraskande.
Att det skulle gå så här, det kunde jag ha berättat för länge sedan”,
tänkte jag självgott.
Sekunden eftertåt slog samvetet till.
Är jag helt jävla empatistörd? Sparkar jag på en som redan ligger?
För jag insåg motvilligt att samma föraktfulla inställning
inte hade dykt upp om hon hade varit fet, blind eller låghalt.
Jag är noga med att inte kränka människor.
Med undantag från dumbommar.
Alltså riktiga idioter har jag inget emot.
De jag möter i film och litteratur är ofta mina favvisar.
Tvättäkta Jönsar provocerar mig inte,
men det går liksom inte att halvfjösa med sin intelligens.
I alla fall inte om man vill ha min sympati.
Jag erkänner. Jag har fördomar mot folkligt stupida.
Nu funderar jag på om det är ok eller inte.
Som jag har förstått har vi olika förutsättningar redan från födseln.
Ändå torde det inte vara helt kört för de sämre utrustade,
eftersom hjärnan lär vara en muskel som andra.
Man kan öva upp den till, om inte briljans, så åtminstone hyfsat klipsk.
På samma sätt gäller det omvända, hjärnan kan förtvina utan utmaning.
Uppenbart är att alla inte tar chansen.
Borde man ha förbarmande?
Som ickeatletisk vet jag att det är motigt att jobba upp
muskler som inte är utvecklade från scratch.
Man ägnar sig åt det råmaterial man fick sig tilldelat, helt enkelt.
När kända bimbos kläcker ur sig något i offentlighetens ljus,
eller när jag har förmånen att springa in i någon blåst person i verkliga livet,
då känner jag mig upprymd, kluckar elakt inombords och memorerar.
Ibland väcker de istället min vrede.
”Hur fan kan man vara så jävla korkad! ”
Ryar jag stundtals och känner för att gå till attack.
I båda fallen ställer jag dem ansvariga för sin skruttiga hjärna,
på ett sätt som jag inte skulle göra för någon annan skruttig kroppsdel.
Frågan är om jag har rätt till det...
Jag själv då?
Jo, tack, anser mig själv som hyfsat normalbegåvad.
Det är möjligt att min bedömning är oriktig,
men det är den enda jag har tillgång till.
Men jag tänker mig att jag hamnade i en värld av genier,
som gjorde sig lustiga över min skrala begåvning.
Det känns inte roligt alls,
snarare förbannat orättvist eftersom jag inte förmår bättre än så här.
Kanske kryllar världen av oläraktiga personer.
I så fall måste jag skärpa mig och vara barmhärtig.
Fast det kommer att bli svårt.
Jag vill så gärna vara skitviktig och sarkastisk.
Större än så är jag inte.

Små män

Nu har jag läst DN igen.
I Hälsingland har man startat ett pojkprojekt.
Småkillar utan pappor får gå iväg, träffa vuxna män
och göra killgrejer.
Skjuta luftgevär, brottas och sådant som mammor inte kan.
Jag läser och läser, två hela sidor.
Ingenstans har den manliga journalisten ifrågasatt varför flickor inte är välkomna.
Jag ser framför mig hur den lilla pojken vinkar adjö till sin syster
för att han ska träffa sin extrapappa.
För att han behöver det, eftersom han är pojke.
Risken är stor att pojkar utan manliga förebilder
hamnar i fängelse, påpekas i vanlig ordning.
Pojkar kan börja slå omkring sig om de inte får lära känna män.
Det blir dyrt.
Flickor gör mest illa sig själva.
Ganska billiga att ha att göra med.
Jag känner mig plötsligt misstänksam.
Inte kan det väl vara så att detta behjärtansvärda projekt
uteslutande handlar om samhällsekonomi?

Alla får påsar

Förut blev jag alltid så bra på kort.
Sedan blev jag plötsligt inte det längre.
Och nu är jag fullständigt ärlig,
jag förstod faktiskt inte vad som hade hänt.
Är man fotogenic så är man väl?
Men jag drabbades liksom av förmörkelse, på bild efter bild.
I spegeln såg jag ingen skillnad,
där lyckades jag tydligen flina upp mig när jag skulle tittas på.
Det funkade några år.
Sedan var det också kört.
Något hängde över mig och det blev för tungt att se.
Ändå var det inget lätt beslut.
Gör jag detta för att SE bättre ut eller för att se BÄTTRE ut?
Jag bestämde mig för första alternativet,
eftersom det kändes mer PK.
Det andra får jag förhoppningsvis på köpet.
För även om skönhet så tjusigt sagt kommer inifrån,
är det svårt att sprudla när man ser en sliten
blodhund varhelst det ska speglas.
Man blir vad man ser sig som.
Just nu föredrar jag att inte titta alls.

Ps: Ni som vill veta mer om själva utförandet
kan gå in på Torgnysdotters blogg, som finns
länkad till höger.

Uppstickare

Säga vad man vill om bröst, men de går inte obemärkt förbi. Nu har några tjejer badat topless på Fyris och jädrar anacka ett sådant stohej.
På 80-talet jobbade jag på dagis (Jo, man fick fortfarande säga dagis då, nu heter det förskola.)Vi ägnade sommartiden på badplatser av alla de slag. Satt på landstingsgula filtar med tuttarna i vädret och mådde prima. Lite småflummigt måhända, men en och annan regel hade vi. Barnen fick till exempel inte krypa upp i våra knän när vi rökte. De kunde bränna sig och fick till att se upp.
Så en dag i slutet av decenniet, gick Socialförvaltningen ut med nya direktiv.
Det blev förbjudet att bada topless med barnen!
Vi ringde facket och ställde till med extra föräldramöte. En mamma, som var reporter på Aftonbladet, gick i taket och skrev en ursinnig krönika:
”Barnen har precis ammat, för dem är bröst naturliga! Personalen, som ska vara goda förebilder, ska de dölja sina kroppar som om de vore skamliga?"
Samtliga föräldrar ställde upp bakom oss i bröstfrågan och vi talade inte om annat.
En del hotade med att säga upp sig.
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, men det måste ha smugit sig på. För inte har det sprängt fram någon större BH-rörelse så vitt jag märkt. Banden stramades liksom till i tysthet.
För barnens skull spelar det inte så stor roll. De får inte gå och bada med förskolan överhuvudtaget.
Nuförtiden kan de drunkna.

Förbjuden mark?

Gamla däck, plankor och stockar är numer förbjudet på lekplatser och förskolegårdar.
Risken är att barnen bygger farliga kojor.
Kojorna ingår inte i den gemensamma Europastandarden för lekredskap.
Och detta mina vänner är ingen lek, kraven hårdnar för varje år.
Frågan är, får man fortfarande ta med barn ut i skogen?

Jo, det var det där med livet.

Jag har varit i Roslagen och umgåtts.
Så här ligger det till:
Vi var en handfull flickor som umgicks intensivt i 20-årsåldern. Med tiden har det blivit allt glesare mellan träffarna, för att slutligen ha ändat ut i cirka vartannat år. När det väl slår till, blir vi lätt så ystra att ingenting egentligen blir sagt. Alla sitter liksom och hetsskriker i mun på varandra i fem timmar. Längre än så blir det sällan, för det måste hastas till centralstationer. Snabba kramar och löften om att nu måste vi skärpa oss och ses oftare.
Sen går det åter några år.
Så blev en av oss plötsligt skitgammal och det förpliktigade. Vi andra ställde till med bjudning. Helhelg med vegopaj, finvin och mandelsnäckor. Fotvandringar genom kohagar, gamla kyrkogårdar och klippmassiv. Päronkonjak och het kamin till aftonen. Nu, när ingen behövde kämpa för sin tid i luften, fick även lyssnandet ett värde.
Vi väckte bryskt varandras begravda minnen:
Nattlift i fjärran land, akuta alkoholförgiftningar, tunga svek, farliga män, skämmiga misstag och allmänt taskiga omdömen.
- Hur kunde vi? Var vi inte mer rädda om livet? Förfasade vi oss gång efter annan.
Nu, så här efteråt när jag har funderat ett varv till, kan jag ändå känna att även om vi inte var rädda om livet som unga, nyttjade vi det i alla fall.
För allt det här utspelades i en tid när Rädslan ännu inte fått grepp om oss.
Nu händer ingenting, ingen jävel bryter upp från jobb, äktenskap eller bostad. Och gott vore det väl så om vi trivdes, men det mesta tyder på att så inte är fallet. För visst vill vi.
(Vill dock nogsamt påpeka att jag inte längre talar om oss fem kamrater utan om fullvuxna människor i allmänhet. )
Detta har känsliga näsor förstått att göra mynt av. Man kan betala en smärre förmögenhet och stega iväg till kursen ”Förverkliga dina drömmar”, livsstilsmagasinen ger otaliga exempel på tankens kraft och betonar ihärdigt att ingenting är omöjligt. De frestar med aldrig så spännande vändpunkter ur riktiga livet:
Folk flyttar hals över huvud till Gotland, inreder en gammal bondgård och startar café. Eller säger upp sig och seglar jorden runt. Eller startar en skola för svenska barn i Thailand. Några enstaka äventyrare gör faktiskt slag i saken, vi andra dagdrömmer en stund i soffan, somnar med magasinet på magen och kommer ingenstans. Lite då och då reser vi oss upp och kliver in i väggen. Så äter vi några piller och ordningen blir återställd.
Och vi är försäkrade mot allt, utom leda.
Det känns ju väldigt tråkigt detta, och värre lär det bli. När vi absolut inte har någon glädje av friheten längre, när vi inte ens vågar gå utanför dörren, då slår snålheten till och lurar i oss att pengar på hög gör oss än mindre skyddslösa.
Jag undrar om inte gud fader, moder natur eller vem som nu är ansvarig, gjorde en miss någonstans. Det skulle väl varit tvärtom, när vi hade lång tid framför oss, hade vi något värdefullt att vårda och borde intagit största möjliga försiktighet. Nu, när vi inte har så mycket att spela på, vore det vettigare med lite våghalsighet.
Att vi, som bor i världens tryggaste land, är besatta av skydd är väl ändå lätt absurt?
Och att vara livrädd att förlora det man ändå inte uppskattar, det måste väl ändå vara höjden av livsförnekelse?