Små män

Nu har jag läst DN igen.
I Hälsingland har man startat ett pojkprojekt.
Småkillar utan pappor får gå iväg, träffa vuxna män
och göra killgrejer.
Skjuta luftgevär, brottas och sådant som mammor inte kan.
Jag läser och läser, två hela sidor.
Ingenstans har den manliga journalisten ifrågasatt varför flickor inte är välkomna.
Jag ser framför mig hur den lilla pojken vinkar adjö till sin syster
för att han ska träffa sin extrapappa.
För att han behöver det, eftersom han är pojke.
Risken är stor att pojkar utan manliga förebilder
hamnar i fängelse, påpekas i vanlig ordning.
Pojkar kan börja slå omkring sig om de inte får lära känna män.
Det blir dyrt.
Flickor gör mest illa sig själva.
Ganska billiga att ha att göra med.
Jag känner mig plötsligt misstänksam.
Inte kan det väl vara så att detta behjärtansvärda projekt
uteslutande handlar om samhällsekonomi?

Alla får påsar

Förut blev jag alltid så bra på kort.
Sedan blev jag plötsligt inte det längre.
Och nu är jag fullständigt ärlig,
jag förstod faktiskt inte vad som hade hänt.
Är man fotogenic så är man väl?
Men jag drabbades liksom av förmörkelse, på bild efter bild.
I spegeln såg jag ingen skillnad,
där lyckades jag tydligen flina upp mig när jag skulle tittas på.
Det funkade några år.
Sedan var det också kört.
Något hängde över mig och det blev för tungt att se.
Ändå var det inget lätt beslut.
Gör jag detta för att SE bättre ut eller för att se BÄTTRE ut?
Jag bestämde mig för första alternativet,
eftersom det kändes mer PK.
Det andra får jag förhoppningsvis på köpet.
För även om skönhet så tjusigt sagt kommer inifrån,
är det svårt att sprudla när man ser en sliten
blodhund varhelst det ska speglas.
Man blir vad man ser sig som.
Just nu föredrar jag att inte titta alls.

Ps: Ni som vill veta mer om själva utförandet
kan gå in på Torgnysdotters blogg, som finns
länkad till höger.

Uppstickare

Säga vad man vill om bröst, men de går inte obemärkt förbi. Nu har några tjejer badat topless på Fyris och jädrar anacka ett sådant stohej.
På 80-talet jobbade jag på dagis (Jo, man fick fortfarande säga dagis då, nu heter det förskola.)Vi ägnade sommartiden på badplatser av alla de slag. Satt på landstingsgula filtar med tuttarna i vädret och mådde prima. Lite småflummigt måhända, men en och annan regel hade vi. Barnen fick till exempel inte krypa upp i våra knän när vi rökte. De kunde bränna sig och fick till att se upp.
Så en dag i slutet av decenniet, gick Socialförvaltningen ut med nya direktiv.
Det blev förbjudet att bada topless med barnen!
Vi ringde facket och ställde till med extra föräldramöte. En mamma, som var reporter på Aftonbladet, gick i taket och skrev en ursinnig krönika:
”Barnen har precis ammat, för dem är bröst naturliga! Personalen, som ska vara goda förebilder, ska de dölja sina kroppar som om de vore skamliga?"
Samtliga föräldrar ställde upp bakom oss i bröstfrågan och vi talade inte om annat.
En del hotade med att säga upp sig.
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, men det måste ha smugit sig på. För inte har det sprängt fram någon större BH-rörelse så vitt jag märkt. Banden stramades liksom till i tysthet.
För barnens skull spelar det inte så stor roll. De får inte gå och bada med förskolan överhuvudtaget.
Nuförtiden kan de drunkna.

Förbjuden mark?

Gamla däck, plankor och stockar är numer förbjudet på lekplatser och förskolegårdar.
Risken är att barnen bygger farliga kojor.
Kojorna ingår inte i den gemensamma Europastandarden för lekredskap.
Och detta mina vänner är ingen lek, kraven hårdnar för varje år.
Frågan är, får man fortfarande ta med barn ut i skogen?

Jo, det var det där med livet.

Jag har varit i Roslagen och umgåtts.
Så här ligger det till:
Vi var en handfull flickor som umgicks intensivt i 20-årsåldern. Med tiden har det blivit allt glesare mellan träffarna, för att slutligen ha ändat ut i cirka vartannat år. När det väl slår till, blir vi lätt så ystra att ingenting egentligen blir sagt. Alla sitter liksom och hetsskriker i mun på varandra i fem timmar. Längre än så blir det sällan, för det måste hastas till centralstationer. Snabba kramar och löften om att nu måste vi skärpa oss och ses oftare.
Sen går det åter några år.
Så blev en av oss plötsligt skitgammal och det förpliktigade. Vi andra ställde till med bjudning. Helhelg med vegopaj, finvin och mandelsnäckor. Fotvandringar genom kohagar, gamla kyrkogårdar och klippmassiv. Päronkonjak och het kamin till aftonen. Nu, när ingen behövde kämpa för sin tid i luften, fick även lyssnandet ett värde.
Vi väckte bryskt varandras begravda minnen:
Nattlift i fjärran land, akuta alkoholförgiftningar, tunga svek, farliga män, skämmiga misstag och allmänt taskiga omdömen.
- Hur kunde vi? Var vi inte mer rädda om livet? Förfasade vi oss gång efter annan.
Nu, så här efteråt när jag har funderat ett varv till, kan jag ändå känna att även om vi inte var rädda om livet som unga, nyttjade vi det i alla fall.
För allt det här utspelades i en tid när Rädslan ännu inte fått grepp om oss.
Nu händer ingenting, ingen jävel bryter upp från jobb, äktenskap eller bostad. Och gott vore det väl så om vi trivdes, men det mesta tyder på att så inte är fallet. För visst vill vi.
(Vill dock nogsamt påpeka att jag inte längre talar om oss fem kamrater utan om fullvuxna människor i allmänhet. )
Detta har känsliga näsor förstått att göra mynt av. Man kan betala en smärre förmögenhet och stega iväg till kursen ”Förverkliga dina drömmar”, livsstilsmagasinen ger otaliga exempel på tankens kraft och betonar ihärdigt att ingenting är omöjligt. De frestar med aldrig så spännande vändpunkter ur riktiga livet:
Folk flyttar hals över huvud till Gotland, inreder en gammal bondgård och startar café. Eller säger upp sig och seglar jorden runt. Eller startar en skola för svenska barn i Thailand. Några enstaka äventyrare gör faktiskt slag i saken, vi andra dagdrömmer en stund i soffan, somnar med magasinet på magen och kommer ingenstans. Lite då och då reser vi oss upp och kliver in i väggen. Så äter vi några piller och ordningen blir återställd.
Och vi är försäkrade mot allt, utom leda.
Det känns ju väldigt tråkigt detta, och värre lär det bli. När vi absolut inte har någon glädje av friheten längre, när vi inte ens vågar gå utanför dörren, då slår snålheten till och lurar i oss att pengar på hög gör oss än mindre skyddslösa.
Jag undrar om inte gud fader, moder natur eller vem som nu är ansvarig, gjorde en miss någonstans. Det skulle väl varit tvärtom, när vi hade lång tid framför oss, hade vi något värdefullt att vårda och borde intagit största möjliga försiktighet. Nu, när vi inte har så mycket att spela på, vore det vettigare med lite våghalsighet.
Att vi, som bor i världens tryggaste land, är besatta av skydd är väl ändå lätt absurt?
Och att vara livrädd att förlora det man ändå inte uppskattar, det måste väl ändå vara höjden av livsförnekelse?

Är män djur?

Det våldtas på Stureplan.
Om detta stod att läsa i DN förra veckan,
Artikeln var utförlig och analyserande.
Det stod inte att kvinnor fick räkna med våldtäkt om de tog emot en drink,
Men det kunde lika gärna ha gjort det.
För det var budskapet.
Fem kvinnor hade svarat i en enkät: Tar du emot en drink om du blir bjuden av en man i baren?
Samtliga svarade nej. Det kunde missuppfattas, de ville inte sända fel signaler.
När Rokskvinnan sa att män var djur, tyckte jag att det lät lite övermaga.
Men kanske hade hon rätt ändå.
När kroppsspråk och signaler blir viktigare än ord,
då är man inne på djurfostran.
”Spring inte framför hunden, den kan tro att du vill leka och nafsa dig i byxan”, typ.
Svårt att tänka sig något sammanhang där män dumförklarar kvinnor på liknande sätt.
Inte heller kan jag tänka mig ett liknande budskap till en man:
”Låter du dig bjudas på drink av en annan man i baren, kan han tro att du vill bli misshandlad.”
För resonemanget bygger på könsordningen där mannen är vildjuret och kvinnan sitter inne med förnuftet. Och har hon inte vett att använda det, blir hon ett lätt offer.
Män uppfattar inte vad du säger, de styrs av instinkter och signaler.
Ändå är det på detta kön hela världsordningen vilar.
Helvete vad läskigt.

H H - Ja ja!

Hamnade av en händelse i Hammarby.
Handlade en hemdator för humant pris.
Den är här, hel och hållen.
Hipp hipp hurra!