Nej, ni vill inte se någon bild på mitt hem.

Förut hade jag en lapp på kylskåpet:
”Att städa är ett helvete,
Man dammsuger, diskar och skurar.
Och efter ett halvår är det dags igen!”
Jag hade tagit det från någon tidning, och vet inte vems citatet är, men om det inte redan var gjort, skulle jag skriva det själv.
Halvårsdagen är inne, det är dags att riva igång, insåg jag i morse.
Jag har under min livstid, tagit del av otaliga städråd utan framgång. Det är det där med organisationen som rör till allting. Man ska tydligen börja med ett rum, lägga alla prylar som ska vidare till nästa i en hög och när man är klar med typ köket, betar man sig vidare genom sin boning.
Intensionen denna morgon var att börja med disken som legat i blöt en tid. Men just då hittade jag en penna i fönstret och tofflade stillsamt in i sovrummet för att sätta den i pennstället. På vägen dit, såg jag att stearinljusen i vardagsrummet behövde bytas, jag lade av mig pennan och vände tillbaka till köket för att fylla på ljus från kökslådan. Där hittade jag en massa skojiga recept, som jag lade ut på köksbordet och lusläste. Kom på att jag gärna skulle vilja göra den där gamla kronärtskocksrätten från förr och kikade in i kylen för att se vad där fanns för ingredienser. Där var kladdigt och jag snodde halvhjärtat runt en mirakeltrasa i klibbet, men såg att trasan var smutsig. Så även alla andra trasor. Gick ner i tvättstugan och fick tid på studs.
Samlade ihop alla smutskläder, men upptäckte under dov förstämning att pälsängrarna hade käkat på min nya ylleklänning. Det sägs att precis alla djur är viktiga för kretsloppet och är det någon som står upp för pälsängrarnas vara, så delge mig gärna. I mitt hem nollmärker de nykomlingar i rasande fart. Tvångspenetrerar hårt och lämnar dem till sitt öde. Jag älgade resolut till järnhandeln och köpte en väldig flaska Radar som jag sedan for runt med i garderoben med klena nerver och ont uppsåt. For runt var kanske lite övermaga uttryckt, eftersom det inte fanns plats för mig i den ganska väl tilltagna klädkammaren.
Det är plastlådornas fel. För ett år sedan köpte jag ett tiotal sådana med lock, som skulle förändra mitt liv. Där skulle jag lägga icke säsongskläder, skor och diverse prylar. Men nu ligger allt huller om buller, lådorna gapar tomma, är staplade bland allt annat bråte och anfaller när man ska in och hämta något.
Alla dessa goda tankar och alla dessa miserabla resultat.
Men har man städdag så har man. Jag kastade ut allting på golvet och sprayade så jag fick märke i fingret. Radar är onyttigt för människor och husdjur så jag stängde garderoben, storklev över alla högar och började med byrålådorna istället. Räkningar och mängder av tidningsurklipp som jag tänkt ha som inspiration till frilansartiklar. Räkningarna stoppade jag i plastmappen med den luggade etiketten: ”Ekonomi och sånt”.
En längre tid ägnade jag åt gallringen av urklippen. Ibland hamnade jag på fel sida och baksidor är icke att förakta. Det var där jag fann insändaren, undertecknad: "Leif Bergman, Östhammar":
”Och så ska vi fira kanelbullens dag också!
I Östhammars kommunhus i Roslagen vill man byta namn till öar på sammanträdesrummen. 1,2 och 3, ska istället heta Gräsö, Örskär och Ormön. Vad är det för trams? Finns det inget vettigare för politiker att syssla med? Det kostar säkert pengar också!
Samtidigt ska vi fira kanelbullens dag! Vi blir överösta med butiksgräddade halvfabrikat som är alldeles för söta och kladdiga så att man måste ha handskar på sig. Och dessutom måste man tvätta ansiktet efteråt. ”
Och mina tankar gick i denna stund till Leif Bergman. Där vandrade han omkring i Östhammars gränder, svårt tyngd av politikernas ohämmade slöseri med skärgårdsnamn. Allt medan vanligt folk får nöja sig med siffror på portarna. Och just när det såg som mörkast ut, drabbas han dessutom av kanelbullens dag. Det blev naturligtvis för mycket för Leif, med sitt nytvättade ansikte, var det var dags att höja näven, räta ut sin krumma rygg och kasta sig in i debatten.
När jag kommit halvvägs med papprena, bytte jag vatten i diskhon och skulle precis baxa tillbaka allt i garderoben. Det hade börjat mörkna. Det kändes fritid. Och plötsligt fick jag gratulationer från när och fjärran. Jag har namnsdag!
Då ska man inte behöva städa, då får man slå upp ett glas rött och blogga av sig. Skillnaden mellan citatmänniskan och mig är att för mig tar själva städningen ett halvår.
Får man önska sig en städerska i namnsdagspresent?

Ps. I övrigt vill jag tacka för att ingen påpekade min obäddade säng i förra inlägget. Våndades lite över det...

Pss. Ni måste läsa Bengt Ohlssons krönika i dagens på stan. Den är rolig, angelägen och tja...tung.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=717783