Repet svängde

Jag har fått komma ut en sväng.
Till Globen.
Min goda vän Annika, till vardags en strukturerad och seriös person, förbyts i schlagertider.
Nu var det genrep och hon hade samlat oss alla.
Fylld av förväntan tog hon emot med schlagerstövlarna på, de kommer fram en gång om året, är vita, i slimmad plast och sylvassa i klack och tå. Omsorgsfullt delade hon ut varsin schlagersjal till oss, en variant i paljett och pärlglans.
Väl på plats beordrade Luuk oss att göra vågen, alla armar upp, som Bedrups rullstolsgymnastik ungefär.
Sen började själva uppträdandena, det svängde riktigt bra om de flesta.
Vad jag tänkte mest på var att Perelli hade väldigt långa knän. Men Erik, som satt bredvid mig, trodde knäna var sminkade på något sätt.
Han undrade också om Amy Diamond var min förebild.
Och när Linda Bengtzing berättade att hon hade blivit så glad att gå vidare att hela huvudet blåstes ut, drog Erik en lättnadens suck: ”Det kunde ju ha varit en vital del som drabbades.”
Sedan var det jättekonstigt, för en vithårig studioman med sjörövarlook blev intervjuad under namnet Ola Salo och samma kvinna satt i både Norrköping, Kiruna och Stockholm för att meddela röstresultat.
Mest applåder fick Björn Gustafsson så gäspigt förutsägbart. Några av Annikas kompisar ylade och torkade tårar när han dök upp. De rusade ner med mobilkameror och tog närbilder på Björn och efteråt stångades de i autografkö. De var tio år och skörden blev mager, bara Bengtzings färdigskrivna som en betjänt gick och delade ut.
På genrepet vann Sanna Nielsen och tvåa kom Amy Diamond.
I kväll hejar jag på tvillingarna i rött. Annika och jag ska satsa 100 kronor var på dem.
Oddsen är 11.50.

Effektiv

en Jag har en massa vänner som inte läser min blogg. Men de gillar att prata i telefon. När de nu ringer upp och frågar hur jag mår, känner jag innerlig leda. Orkar inte rapa upp samma historia om och om igen. Vill liksom svara:
- Har du tillgång till en dator? Gå in på www. michanek...

Är det detta som kallas institutionsskadad?

Ameh!!

Vad är det som pågått medan jag legat på mitt yttersta? Min tidigare så obefläckade yta har intagits av Tourette-tanter i jämfotahopp, fniss och flabb. Med sådana vänner behöver man minsann inga ovänner, skaffa egen snuskblogg!
Vill ni veta vad som hände mig under tiden ni förlustade er? Jag sändes i ambulanstaxi till Sös med 245 i sänka. Man ska ha 8.
Sös kirurgakut är en mycket udda samlingsplats en fredagsafton. De flesta liknade hjonen i Lönneberga, många av dem skrek. Monotont och länge. Sedan fanns där några män i 50-årsåldern – utan inbördes relation - som stank sprit, blödde ymnigt och brölade på personalen. Några emoflickor hade skurit sig själva för hårt och grät svårt. Högröstade testosteronstinna krökarkillar hade varit vid något centrum och hamnat i tråkigheter.
För att överleva akuten måste man vara en spänstig sjukling med stabilt psyke. Samt gärna väntarvana. Jag kom dit 15.30 och var klar 05.00. Fastande hade jag bara min egen och andras smärta att ägna mig åt.
Nu gjorde Liza mig sällskap, vilket var tur, för annars hade jag hamnat på psykakuten. Jag ska erkänna en sak, vi skrattade en hel del, tidvis övergick det till regelrätta anfall. Vi har båda en stark böjelse för tjuvlyssning och hade nu hamnat rätt.
När jag väl rullades ut från akuten blev det bättre. Jag har ju tidigare recenserat 57:an med en död kalkon. 72:an höjer absolut snittet på Sös. Enkelrum med egen WC och dusch. Utsikt över Årstaviken. Snäll personal som gav mig allt jag bad om – utom en diagnos. Läkarna kliade sig i huvudet och kallade på expertis men jag är inte någon enkel människa. Folkliga förkylningar får andra dra på. Sänkan gick i alla fall ner och i går fick jag åka hem med en kasse medicin.
Sista morgonen grep jag tag i droppställningen per automatik på väg till frukostbuffen. Höll på att krångla med mackor och bricka med en hand, bad om hjälp och upplystes om att det inte fanns någon slang som band mig samman med ställningen.
Nästa gång blir det nog en recension från den geriatriska avdelningen.

På besök i pappas kök

Bokbål

Först av allt vill jag be Hans, Katarina, Lars och Kerstin om ursäkt. Detta är ingen personlig vendetta, era verk är säkert viktiga och bra, men sorry. Ändamålen helgar medlen.
Så här ligger det till. I 25 år har min kakelugn stått som en isdrottning, alldeles stympad i sin prakt. Och så vips, kom en murre hem och knackade lite, svingade sig upp på taket och öppnade kanalerna till liv och flöde. Det var magi. För 3 tusen kronor var den fruktbar.
Men inte fan fanns här träbitar. Gick runt och tittade i skåp och klädkammare, men inte en endaste liten pinne. Slog en lov runt bokhyllorna och valde ut några offer. Sådana jag inte visste att jag hade och än mindre att de existerade.
”Min upphovsrätt, handbok för journalister” från 1991. Kändes som den förlorat greppet om verkligheten – eller möjligen jag. Den ouppsprättade skildringen ”Henne fick jag aldrig möta”, från 1947. Motivering: Kommer nog aldrig att plocka fram pennkniven för att få veta vem han inte mötte. ”Lev gott utan alkohol” Själva titeln lockade föga. Och slutligen ”Lugn och harmonisk med psykisk träning” som jag förkastade av innerlig konceptisk leda. Samt inte minst för att mitt lugna psyke redan i dagsläget gränsar till letargi.
Och hej, vad det var kul när det brann! Jag kände mig riktigt slug när jag kom på att böcker på Myrorna är billigare än ved och planerade fet inhandling.
Men underbart är kort, allt slocknade inom någon minut och nu är min ugn fylld av litterära ruiner med svarta blad i spret.
Min granne har vedträn och jag ska få. Snart ska jag sticka in en riktig pinne i brasan.

Alltså, ursäkta mig...

Men vad har hänt med reklamen? När jag var yngre skulle man frestas, det var glamour och godsaker: En gubbe hetsåt fazerchoklad, filmstjärnor smekte in sig i luxtvål och snyggingar surfade och käkade bounty.
Och nu?
Analklåda, fotsvamp, sur mage, dålig andedräkt, illaluktande flytningar och inkontinens.
Hur har det blivit så här?

Kollektiv skuld

Sigge och Pelle har hamnat i luven på varandra. (Jag nämner inte deras efternamn, har nämligen lovat några vänner att tiga ihjäl Pelle.)
Nåväl, det hela handlar om kollektiv skuld.
Pelle är förbaskad. Mest på fi, som han anser öppet och ogenerat vräkte ur sig manshat under valrörelsen. Pelle tycker att tjejerna är tjabbiga och att män också är offer.
Sigge menar att sådant här får man stå ut med som man. Många som röstade på fi har jobbat på kvinnojourer och sett misshandlade och våldtagna kvinnor dagarna i ända. Man måste unna dem att hata.
Det är lite krångligt det där med kollektiv skuld, tycker jag. Själv kan jag drabbas lite av den gentemot judarna, trots att jag varken var påtänkt eller tysk under förintelsen. Direkt efter kriget kände så gott som alla dåligt samvete, inte för att de hade någon anledning, men för att det var svårt att värja sig, skulden bara infann sig. Och man lät judarna hata och låter dem fortfarande göra det, utan att försvara sig med att minsann inte alla vita var med på utrotningen. Man ger dem rätt till ilskan, nio miljoner berättigar en del hat.

I dag misshandlas och dödas fler kvinnor varje dag.
Det händer ibland att jag leker med ord, det innebär att jag byter ut kvinna mot svart eller jude.
Jag tänker mig ett samhälle där judar tjänar 5000 mindre i månaden, just för att de är judar och trots att de består av halva befolkningen finns väldigt få av dem representerade vid makten. Därför uppkommer diskussionen om kvotering lite då och då.
- Nej tack, säger judarna. Vi vill inte ha något jobb för att vi är judar, vi vill komma fram på egna meriter.
Och det vore ju inget märkligt med det, om det inte vore så att judar hade högre genomsnittsbetyg och var högre utbildade. Eftersom de ändå inte hade några chefsposter drogs slutsatsen: ”Judar verkar inte vara så intresserade av pengar” eller ”De måste faktiskt lära sig förhandla.” (På vårt vita medelklasssätt.)
I bibeln stod att svarta skulle hålla tyst i församlingen och detta citat låg till grund för många stora frågor inom kyrkan. Svarta var också förbjudna att gå in genom huvudingången på moskéerna och väl därinne fick de sitta bakom ett galler.
Varenda natt blev en svart person torterad för att han var just svart. Men varför skulle han nödvändigtvis vara ute och gå i mörkret? Han borde väl ändå veta hur provocerade människor blev av hans utseende? tyckte folk. Även de med svart hudfärg. På rättegångarna var de svarta tvungna att bevisa att de inte njöt av tortyr.
Eftersom det var både fattigt och farligt att vara svart, fick de en tid åka billigare taxi, såvida det bara var svarta personer i bilen. Men det togs bort sedan det anmälts till diskrimineringsombudsmannen.
De svarta själva? Jo, visst var det bra med rättvisa, det tyckte de allt. Men humanister? Nej, det ville de inte kalla sig. De fnissade lite generat, ”Man vill ju inte vara rabiat.” Många av dem tyckte inte att det fanns orättvisor i Sverige, de hade aldrig märkt av några i alla fall.

Ja kära någon, vilket rubbat samhälle. Jag kan trösta er med att det bara finns i mina fantasier.