Kommunikationsproblem

Det blåser upp till storm i bekantskapskretsen, den har blivit infekterad, uppretad och delad i två läger: Samtal eller sms? Så här kan det låta:
- Jag har ringt en massa gånger och du svarar aldrig.
- Nä.
- Jag har talat in på svararen också och du ringer aldrig upp.
- Vaddå? Var det viktigt eller? Varför smsade du inte i så fall?
- Det är väl enklare att prata?!
- Jag hatar att bli störd i onödan! Smsa om du vill nåt!
Så där kan det fortskrida och hur viktig deras kontakt än må vara, kommer ingen av dem att ändra sig. Min diagnos: Ringaren är lite bekvämare av sig, en smula oteknisk, tafflig med mobilknapparna och vill bli tillfredställd NU. Smsaren vill sitta i godan ro och ser kommunikationen som en kreativ stund.
Personligen gillar jag sms bäst i snabbinfosammanhang och när jag talar i telefon är det för att umgås. Då använder jag hemtelefonen eftersom det kan vara störningar i mobilen. Jag blir mycket aggressiv av störningar, detsamma gäller om min medpratare tar axesamtal eller kastar sig över en annan telefon mitt i min berättarglädje. Till annat otyg hör musik, pockande barn och revirpissande man.
Sara har en vana som förbryllar mig. Varje gång hon passerar ett gäng peruanska hippies med säckpipor, tar hon tillfället i akt och ringer upp. Annika tycker det passar bäst när hon röker under fläkten och samtidigt hårdhänt skakar djupfrysta köttbullar i en stekpanna.
Det förnärmar mig. Jag kräver kvalitetstid. Har jag själv inget att ge, drar jag ur jack och stänger av mobil. Finns det någon mer överskattad klyscha än ”Många bollar i luften”? Jag söker fortfarande efter platsannonsen: ”Vi tror att du kan hålla en boll krampaktigt i handen, studera den ingående och sedan minnas dess repor i evighet.”
Om ni ser den annonsen, så hör av er till mig. Gärna på mail, jag läser av dem flera gånger om dagen.
Folk som inte gör det irriterar mig å det grövsta.