
Det finns en sak som gör mig extra modstulen: Jag läser så förtvivlat långsamt. Alla jag känner läser fort. ”Den här boken läser du ut på en kväll”, säger de och lånar ut en roman. ”Ja det gör jag säkert, så tunn som den är”, ljuger jag. För jag har aldrig läst ut en bok på en kväll.
Det är lite skämmigt att läsa långsamt, som om man avslöjar andlig ynkedom och intellektuell slöhet. Det har florerat ett rykte sedan jag föddes: Den som läser mycket, övar upp sig och blir en snabbläsare. Jag kan tala om att så är det inte.
Som sexåring höll jag i sagostunden på lekis och sedan dess har jag läst så fort jag kommit åt – och jag har ofta kommit åt. Men inte fan går det fort för det. Min pappa har ägnat hela sitt liv åt litteratur och han läser också sakta. Går lästekniker i arv?
Liza läser med en hastighet som kan göra vem som helst fartblind. Hon läser om alla sina böcker gång efter annan, eftersom hon inte minns dem. Jag läser aldrig om en bok, det vore meningslöst eftersom jag i stort sett kan dem utantill. Häromdagen upptäckte jag – milt förfärad – att jag mindes tre karaktärers namn i romanen ”Ur kackerlackors levnad” . Jag har läst boken en gång och det var 1985. Under de senaste 23 åren har jag inte funderat över berättelsen något vidare, förrän den nu dök upp i ett samtal. Antingen är man som Liza eller så är man som jag och i båda dragen finns för och nackdelar. Så har jag tänkt.
Men det finns raska läsare som också minns, förstod jag lite deppigt i går när jag kom ut som långsamhetsläsare inför snabbläsaren Sari. Hon trodde att jag hade lärt mig fel teknik från början och det kan så vara, för jag är autodidakt. Hon rådde mig att inte läsa ett ord i taget utan en sätta blicken på en hel mening. Jag har försökt hela förmiddagen, tar sats och sticker blicken i en rad. Men det går inte bra för mig. Ögonen skelar hit och dit och budskapet faller bort helt och hållet.
Jag tycker det talas för lite om långsamhetsläsare, vi kommer helt bort i debatten. Ingen tänker på hur mycket jobbigare vi har det i studiesammanhang. Vi är säkert en massa begåvade människor som inte hinner läsa 300 sidor på ett par dagar och som därför utesluts från yrken vi skulle klara galant.
Är detta någon sorts lightvariant av dyslexi? Detta sega lyte gör mig stressad, för det finns en massa klassiker jag ännu inte hunnit med och samtidigt kommer det nya romaner hela tiden.
Är det någon som har ett tips? Kan man lära in ny teknik på ålderns höst?