På jakt efter den bittra sanningen

Vi har kört fast i bitterheten, Torgnysdotter och jag. För en tid sedan var hon inne och petade på ämnet i sin blogg och sedan dess har den förföljt oss båda på var sitt håll.
Våra hjärnor har kokat i sin vätska.
Grejen är att vi har full koll på bitterheten som tillstånd. Det som förbryllar oss är bristen på förbarmande den möter. Samt den bottenlösa skräck många känner inför att bli just bittra. En förbannad gamling är rätt ok, kanske till och med lite lätt uppfriskande emellanåt och en sorgsen gamling släpar man inte gärna i smutsen. Bitterhet är en blandning av dessa känslor, men här går det käpprätt åt helvete.
Under ett telefonsamtal försökte vi ringa in bitterheten. Den kräver sina modiga år, en bitter femåring faller på sin egen orimlighet. Torgnysdotter ser urtypen som en äldre man som ångrar de karriärkliv han gick miste om, eller inte antog för att han var feg. Nu sitter han där och knastrar omkring i det förflutna.
Jag ser en kvinna som skött familjen i alla år och när det är klart, drar gubben. Istället för att äntligen kasta sig ut i världen, går hon kvar i deras gråa tvåa, kedjeröker och ger sina barn skuld.
Torgnysdotter tror att bitterhetens låga status beror på att personen har sig själv att skylla. Han var feg, tog inte för sig när tid var och det straffar sig. Med viss rättvisa.
Jag är mer inne på att bitterheten saknar dynamik och därför provocerar. Eftersom den har stelnat är den meningslös att dra omkring på.
Men ingen bitter jävel blir ju bättre av att bli föraktad. Varför kliar vi istället inte den bittra under hakan och bjuder på prinsessbakelse? Jo, för att vi skiter i om den bittra blir bättre eller inte, den jäveln får klara sig bäst den kan. Fast helst inte. Inom oss alla finns tanken: Gå inte här och ta plats – dö!
Varför denna ovilja till förståelse? Det är väl ändå rätt naturligt att bli bitter om man är missnöjd med sitt liv? Vad är det för mörka sidor bitterheten väcker inom oss?
Det är där vi fastnar. Vi slår upp i ordböcker och letar svar. Långa stunder sitter vi i veckpannad tystnad.
Ingenting leder oss vidare. Allt känns gåtfullt.
Så förflöt vår fredagskväll. Man kanske borde skaffa sig ett liv. Nu när man vet vad man annars har att vänta.

Lurad

I en Seinfeld-episod så blev Jerry Seinfeld uppringd av en telefonförsäljare. Telefonsamtalet löd i stil med följande;
Seinfeld: Jag har inte tid just nu, men om jag får ditt telefonnummer så ringer jag upp dig i morgon.
Försäljaren: Men... jag sitter på mitt jobb...
Seinfeld: Det är OK, du kan ge mig ditt hemtelefonnummer så ringer jag dig i morgon kväll.
Försäljaren: Men... det vill jag ju inte...
Seinfeld: Nej, där ser du (och pang på med luren).

Bara massa lur

En del lögner avslöjade jag tidigt. Trodde aldrig på ”man blir sån” när man drog ner mungiporna med pekfingrarna för att göra fula grimaser. Men jag kan förstå pedagogiken bakom. Likaså att man fick svart tunga av att svära.
Men vem hittade på att man fick kramp av att bada efter matsäcken? Och framför allt varför? Hur många halvtimmar har man inte förspillt av sin korta barndom, stillasittandes med bullmage och ihärdig längtan att få ge sig hän med badankan? Det måste ha varit Luther som förbjöd oss från att stapla fröjder på varandra. Ungefär som Kerstin Thorvalls mormor som lade sina färska wienerbröd på vänt några dagar innan hon åt upp dem.
Forskningen har gått framåt, nu vet vi att duvor inte är skadedjur och att man kan äta snö utan att få mask i magen. Hår på benen växer inte snabbare om man rakar dem, stråna blir inte ens grövre. Det är nys att vi ska dricka åtta glas vatten om dagen, såvida vi inte är törstiga. Tvärtom kan det generera i inkontinens på äldre dar, hotar forskarna. Hår och naglar växer inte när vi är döda. Och det saknas bevis för att mobiler stör sjukhusutrustning och att människan bara använder tio procent av hjärnan.
Det är illa nog att jag levt i livslögn, det allra olyckligaste är dock att det känns så osynkat.
I dag skulle jag gärna sitta stilla med mätt mage och gott samvete på badplatsen, däremot är jag sällan sugen på snö. Trots att lite mask i magen skulle sitta fint så här inför beach-08. Den skulle bo flott därinne med gott utrymme och helpension. Under alla år har jag varit noga med att inte okynnesraka benen, utan istället lurvat iväg till gym och läkarhus i naturellt tillstånd. Så jävla onödigt.
Hängande mungipor? Jag blev sån ändå. Det jag numer har att se fram emot är inkontinens och ofarliga duvmatningar. Långa naglar kommer jag aldrig att få.
Men forskarna till trots, min övertygelse säger att många människor endast använder tio procent av hjärnan.

Vid sina sunda vätskor (Upplösningen)

Gott folk. Jag är på lekhumör och tänkte utmana er i frågesport.
Frågan är: Vad dricker Ewa på personalfestens julbord?

5 poäng:
Denna snaps är ovanlig på julbord, utan vetenskaplig undersökning, skulle jag kunna säga att den aldrig har druckits på något julbord någonsin.

4 poäng:
Denna shot har med säkerhet aldrig intagits till fest över huvud taget, fast den har med huvudet att göra.

3 poäng:
Trots sin sällsynthet, äger vi den alla.

2 poäng:
Jag vet att den finns, men jag har aldrig sett den.

1 poäng:
Den första delen av ordet finns inbakat i Miss A:s senaste inlägg, den andra delen i Sousseannikas.

And the winner is…
Herregud, nu är det jag som har huvudbry! I går kväll vid 19-tiden var jag övertygad om att Miss A hade vunnit för sitt svar; hjärnvätska. Samt att Sousseannika hamnade som god tvåa med sin spinalvätska. Var lite tveksam där, slog upp och hade mig så fort jag fått budet om spinalvätskan. Den finns i ryggmärgen, fick jag veta och var därför inte helt rätt. Trodde jag först. Men efter en sista kontroll i går visade det sig att spinalvätska finns både i hjärnan och ryggmärgen. Möjligen är hjärnvätska och spinalvätska samma sak? Känner mig som en okunnig domare på farligt vatten. En sak är dock klar: Priset gick till Norrland. Vad önskar ni er?
Dags att leverera historien:
Ewas arbetskamrat hade en tid gått omkring med rinnig näsa för att inte säga kran, för nu talar vi inte om droppar, utan rännil. Det visade sig så småningom att hon hade hjärnhinneinflammation och då kan hjärnvätskan ta vägen ut via ena näsborren. På julmiddagen lutade sig kollegan över snapsglaset, fyllde upp det och bjöd storstilat. Detta lär vara bland det renaste vi kan dricka och smakar enligt uppgift som extrasaltade tårar.
Tack för god kämparanda!

Hårets rötter?

I dag har jag varit och snyggat till mig på frisörskola. Medan eleven höll på med mitt hår, hade jag fri utsikt över nybörjarna som fick hålla sig till försöksdockor.
- Är det riktigt hår? undrade jag.
- Jaja, det måste vi ha. Det går inte att köra med konstfiber om man ska lära sig ordentligt.
- Var kommer det ifrån?
- Ja du, vet faktiskt inte. Det importeras från något annat land.
När jag var si så där 11 år, gick det skräckhistorier om en hårtjuvliga som härjade i spöktunnlar och biosalonger. De satt bakom en i mörkret och lurade på svall. När det var som läskigast och alla vrålade som värst, kom saxen fram. För det var så ondskefullt uttänkt att om man upptäckte vad som hände, skulle ingen lägga märke till ens skrik.
Jag nojade på det där, spanade misstänksamt in raden bakom och höll mina elektriska testar i knuten näve när jag vistades bland okända i mörker.
Nu härjar inga ligor längre, svenskarna kan vara trygga på nöjesfälten.
Eleverna på frisörskolan klippte och rakade, stråna yrde och högade ihop sig. Kanske bättre ändå att sälja sitt hår än att sälja sin kropp, tänkte jag. Fast det ena behöver nog inte utesluta det andra? Man väljer kanske inte inriktning direkt.
Håret växer cirka 1 dm om året och här står 15 stycken och friserar varsin hårig skalle.
Varje dag.
Med lite matematik räknade jag ut att håret måste vara billigt i inköp. Kan någon hjälpa mig med det här? Varifrån kommer allt hår? Vems är det och hur går det till?
Svar mottages tacksamt.