I går träffades Putte och jag för att sambanta. Efter en månads sängliggande, led jag kraftigt av träningsvärk sedan jag tvingats stega upp för en trasig rulltrappa på juldagen. Putte hade helt magstarkt mätt sin midja och upptäckt att han överskridit sitt BMI under julen. Han var förskräckt.
Utrustad med stegräknare och knorrmagar fotvandrade vi Årstaviken fram. Jag hade med mig en mandarin som matsäck, som jag skalade under gång och frikostigt försökte dela med mig av.
- Nej tack, sa Putte och stirrade missmodigt på min utsträckta hand. Du kanske inte vet det, men jag har precis kommit ut som bacillskräckshavare.
- Jaha, sa jag och slök mandarinen.
Jag märkte att det var något som tryckte honom och blev snart varse:
- Jag blev arg när jag läste din blogg, sa han sammanbitet.
Hela mitt bloggliv passerade revy. Vad menade han? Putte, till vardags en huld varelse, hade blivit julilsk och detta var mitt fel.
Det visade sig handla om sjukhusvistelsen.
- Jag blir provocerad när du hackar på offentliga sektorn. Du spelar de privata initiativen i händerna och jag tycker att du är bortskämd.
- Men så menade jag inte, försökte jag.
- Det kan lätt uppfattas så, kontrade han obevekligt.
Jag kände mig stött och bestört. Nu har folk – inte minst jag själv – tyckt synd om mig en månad och det har känts helt i sin ordning. Och så kommer han och kallar mig bortskämd.
- Vi bor i ett förmöget land som borde ha råd med trivsamma sjukhus, muttrade jag.
Något skamsen ska erkännas, men icke desto mindre rustad till försvar.
- Och jag klagade faktiskt inte på personalen, de gjorde sitt bästa. (Nåja, med undantag för en ambulansman och kockarna) Men när man för en gångs skull inte har matlust, och detta så olyckligt sammanfaller med att man tvingas äta, då ska man väl inte behöva kväljas av lukten? Man kan göra billig mat som smakar förnämligt om man är professionell. Dessutom kan man på de flesta sjukhus, få en tv till sängen, mot betalning. Det kostar inte kommunen någonting. Men det fanns inte på Sös och i det allmänna tv-rummet hade folk inte vett att hålla käften, malde jag vidare.
- Tv och dålig mat, fnös Putte. De räddade faktiskt livet på dig.
- Titta vilka fina svanar!
- Du hade en jävla tur.
Jag gjorde en manöver ner till vattenbrynet och fotade svanarna. De var fräsiga och ville gå till attack, inte alls särskilt tacksamma, trots att de hade både flax och flyt, om man säger så.
Vi pratade inte mer om saken. Han fick så småningom en falafel, hungern avtog och han blev sitt forna goda jag. Uppläxningen sitter dock kvar och ger upphov till funderingar. Man måste väl ändå få unna sig missnöje även om man globalt sett är snuskigt prioriterad? Kvinnor i Sverige har en genomsnittlig månadslön på 5000 kronor mindre än män. Det gör mig förbannad. Ändå är jag naturligtvis tacksam över att slippa bli omskuren, stenad och våldtagen. (Om man nu över huvud taget ska behöva känna sig tacksam över detta...?) Det finns små och stora strider. Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska niga och tacka för det lilla?
Fast det är klart, jag känner mig kluven. Min ena kind rodnar lite fortfarande.
3 kommentarer:
Hm, svårt att alltid kliva omkring och vara fromt tacksam. Fast man är det ändå, tacksam alltså. De flesta är inte som Gandhi eller Jesus. Ibland måste det få vara mest synd om just dig. Utan att du behöver rodna. Putte har nog en poäng, men mest tyckte han väl synd om sig själv? Sur och grinig för sin julrondör, (tänk på barnen i Biafra!) men, glad som en lärka efter maten.
Man klagar för att man (oftast) vill att saker ska bli bättre, menar jag. Om alla svenskar fortsätter att niga och tiga om exempelvis sjukvården blir det ju heller aldrig någon förbättring utan allt förblir som det är. Och alla vill väl ändå ha en sjukvård i toppklass? Att kvinnor ska tjäna lika mycket som män? Att våra skolor ska vara de bästa i världen?
Så fortsatt klaga du - och våga blogga om det och framför allt - våga säga till dem det berör direkt också. (Men det vet jag att du gjorde på sjukhuset, helt rätt!)
Keep up the good spirit! Heja!
man har rätt att klaga, ibland görs det kanske för mkt dock. det är en form av socialt umgänge, på gott och ont kanske. man klagar för att man inte är nöjd med hur det är, ibland kan det gå till ältande och att fastna i det dåliga utan att försöka komma ur det. ibland kan det till och med vara skönt att få tycka lite synd om sig själv ett tag. att andra kan ha det värre är inget som förbättrar, det gör snarare att det fortf är en missnöjd situation plus dåligt samvete för att inte är nöjd. men att vara konstant nöjd med allt här i livet är nog till och med ogenomförbart skulle jag tro. jag hänvisar till alfons farmor. för att riktigt uppskatta det goda så är det nog bra med lite dåligt ibland. det finns något positivt i det mesta, det gäller bara att hitta det. usch så jag babblar. jag slutar nu :) gott nytt år.
Skicka en kommentar