Arma tarm

Jag inser, jag kommer inte undan. Folk mailar och vill veta vad jag har varit med om. Ok då.Det hela började förra onsdagen med ont i magen, värre ont i magen och värst ont i magen. Morgonen därpå kunde jag inte gå upp ur sängen. Ringde efter privatjour Torgnysdotter, som störtade hit och kallade på ambulans.Den ena ambulanskillen var tvär. På fem meters avstånd ställde han självsäkert diagnos: ”Det där är vinterkräksjuka och vi vill inte ha upp det på sjukhuset.”Torgnysdotter insisterade och kollegan tog tveksamt beslutet att ändå låta mig följa med. Efter åtta timmar fick jag opereras. Blindtarmen var sprucken och rutten. Buken fylld med var och fick sköljas med koksalt tre gånger.Vid midnatt rullades jag in på ett rum som skulle komma att delas med en äldre dam som mist förståndet.
Hon kastade sig upp och slet i draperiet.
- Det här blir trevligare så vi ser varandra!
Det är svårt att protestera när man är döende. Ingrid hade bråck på magmunnen, vet inte vad det är, men det är ingenting som går ut över talet i alla fall.I två dygn gick hennes käft nonstop. Att inte få sova är en gammal beprövad tortyrmetod, som tillsammans med fysisk smärta framkallar dödslängtan.
När jag inte kvidit på ett tag vrålade hon: ”Hör du mig?” Svarade jag inte, snubblade hon fram i mörkret bland droppställningarna, knackade mig på axeln och skrek i mitt öra: ”Sover du? Stör jag?” Jag viskade att jag mådde mycket dåligt och måste få sömn.
- Ja, kära någon skrek Ingrid. Jag pratar så mycket, det säger Anita också. Min dotter som är frisörska i Farsta och har inglasad balkong!
Ibland provade hon med Gud istället.
- Gud, det är jag. Ingrid! Hjälp mig bli frisk, jag är gammal, ensam och fattig, hjälp hjälp hjälp!
Men mot galenskap står gudarna maktlösa och jag bad sköterskorna om eget rum. Det fick jag inte, avdelningen var överbelagd.
Ingrid berättade att maken bara hade satt sig upp i sängen en natt 1999 och fallit död ner på hennes huvud. Jag förstår honom.
Det var som att hamna i ryskt fångläger. Jag trodde inte att något svenskt sjukhus av i dag kunde vara så slitet, fult och unket. Sköterskorna tvingade mig upp och gå för att undvika blodpropp. Jag hasade korridoren fram och tillbaka med stödstrumpor och droppställning. I vart rum låg gamlingar och vrålade, bleka och såriga. I tv-rummet satt folk i rutiga furusoffor och skrek på finska, med blodpåsar hängandes i fötterna.
Jag blev allt klenare.
Ibland skramlade det till i korridoren, då skulle vi utfordras. Kokboken hade de fått billigt från finska vinterkriget, potatisbullarna stank av härsket margarin och på grönsakerna måtte de haft någon sorts antikrydda. För hur kan man få ärtor och morötter att smaka minus sig själva?Meningen var att jag skulle stanna en vecka, men jag lyckades komma hem efter fyra nätter. Nu kommer jag vara konvalescent hemma under en månad.
Men jag har blivit ganska så bortskämd under den här tiden. Fått fina röda rosor, ulliga strumpor, chokladaskar och sushi. Läst massa böcker och latat mig i mörkret med det godaste av samveten. Mitt tips till er med tarmen kvar: Ska ni drabbas, gör inte det under tider av vinterkräksjuka. Det kan kosta er livet, om ni inte har en envis kamrat vid er sida.Avslutar med en dikt från Anders:
”Smärtan efter vandringen med herrarna i hagen
är nog ingenting emot blindtarmen vid magen.
Knappt att det ens hjälper med all kärlek från vart håll
när den lilla illbattingen spricker som ett troll.”