Ont ska med ont förgås

- Jag ska gå vidare med det här!
Har alltid fnissat till när någon säger så. Som att säga att min pappa är polis, fast på storsätt liksom.
Men nu har djävulen slagit rot inom mig. Han flyttade in efter den störda lördagsfriden och är redan hemmastadd. Detta tar sig uttryck i att jag marscherar fram och tillbaka med endast en tanke i huvudet: Jag ska fan i mig döda provoice.
Googlar på provoice och upptäcker att de förstör liv på löpande band. Ingen går säker, de ringer även dem med hemligt nummer. Folk har skriat på hjälp, men provoice lever obekymrat vidare. Provoice är maffia. En av deras tekniker är att ringa från skyddat nummer och när man svarar är det knäpptyst.
Knappt hade jag läst på om detta, förrän de tysta samtalen började. Flera stycken om dagen. Hornen spänner nu konstant vid tinningarna och jag har skickat ett mail till Nix telefon, som står handfallna. En del företag skiter i förbudet och då finns inget att göra.
Maffian har små filialer placerade runt om i samhället, som anfaller IRL. Det sker när jag är ute och fotvandrar. Jag brukar då tala i mobil, lyssna på mp3 eller bara umgås med mina egna högt uppskattade tankar. Plötsligt står en slyngel framför mig, viftar med papper och försöker punktmarkera.
- Vilket telefonbolag har du?
- Skit i det du.
Odågan flänger efter mig, dunkar mig i ryggen, drar mig i armen.
- Men du kan ju inte bara gå vidare utan att höra vad jag har att erbjuda!
Och någonstans här tar amygdala över. Det är hjärnans känslocentrum, som inte är mottagligt för logik och där bland annat fruktan hör hemma.
Amygdala vill hugga efter honom med eldgaffel. Mycket och länge. Förnuftet kämpar som en idiot för att segra över amygdala, men det är chanslöst.
Min integritet är kränkt, jag vill försvara mig, jag vill krossa.
Men om vi nu skulle stanna upp här ett tag och lyssna på förnuftet. Vad skulle det då säga?
”Kära husbonde, har du tänkt på att den här pojken eventuellt inte vill jobba som säljare? Att han kanske inte har något val för då mister han A-kassan. Och eftersom han vill ha bra referenser och dessutom jobbar på provosion, måste han sälja mycket."
Kollade på Plus härom dagen, brukar aldrig göra det och fattar inte hur jag hamnade där. Det måste varit djävulen som ledde mig dit. För just då, berättade flera jättegamla tanter hur de blivit förföljda av säljare på gator och torg, blivit livrädda och skrivit under avtal i rena förskräckelsen. Utan att förstå vad det var för papper. Tanterna satt oförstående vid sina köksbord och skakade, Sverker var skitarg och jag med.
Om det nu är så att ungdomar inte behövs till annat än detta, så betalar jag gärna mer skatt. Jag ger hellre av mina pengar än av min frihet. Om det enda som står till buds är att skrämma gamla damer och reta upp något yngre sådana, så ge ungdomarna A-kassa för bövelen. Låt dem hellre ta en promenad med sin gamla mormor, sitta på rummet och klinka gitarr, träna sig utmattade eller flumma runt på Ibiza. Jag är övertygad om att de utvecklas mer av det.
Personligen för jag nitiskt bok på vilka tider provoice ringer.
För jag kommer gå vidare med det här.

tips från coachen

detta är torgnysdotter som visar michanek hur man länkar. Hepp.

Avskum!

Låg just i ett skumbad.
Mös och tyckte livet var rättvist.
Telefonen ringer, väntar samtal, suckar, halkar upp.
Skummar av mig på golvet. Svarar. Elektronisk röst.
"Hej vi ringer från Provoice och söker dig för ett erbjudande. Dessvärre har vi ingen ledig säljare just nu, men lägg på luren så lovar vi att återkomma så snart vi kan."
Är det möjligt att återinföra dödsstraffet?

Nej, ni vill inte se någon bild på mitt hem.

Förut hade jag en lapp på kylskåpet:
”Att städa är ett helvete,
Man dammsuger, diskar och skurar.
Och efter ett halvår är det dags igen!”
Jag hade tagit det från någon tidning, och vet inte vems citatet är, men om det inte redan var gjort, skulle jag skriva det själv.
Halvårsdagen är inne, det är dags att riva igång, insåg jag i morse.
Jag har under min livstid, tagit del av otaliga städråd utan framgång. Det är det där med organisationen som rör till allting. Man ska tydligen börja med ett rum, lägga alla prylar som ska vidare till nästa i en hög och när man är klar med typ köket, betar man sig vidare genom sin boning.
Intensionen denna morgon var att börja med disken som legat i blöt en tid. Men just då hittade jag en penna i fönstret och tofflade stillsamt in i sovrummet för att sätta den i pennstället. På vägen dit, såg jag att stearinljusen i vardagsrummet behövde bytas, jag lade av mig pennan och vände tillbaka till köket för att fylla på ljus från kökslådan. Där hittade jag en massa skojiga recept, som jag lade ut på köksbordet och lusläste. Kom på att jag gärna skulle vilja göra den där gamla kronärtskocksrätten från förr och kikade in i kylen för att se vad där fanns för ingredienser. Där var kladdigt och jag snodde halvhjärtat runt en mirakeltrasa i klibbet, men såg att trasan var smutsig. Så även alla andra trasor. Gick ner i tvättstugan och fick tid på studs.
Samlade ihop alla smutskläder, men upptäckte under dov förstämning att pälsängrarna hade käkat på min nya ylleklänning. Det sägs att precis alla djur är viktiga för kretsloppet och är det någon som står upp för pälsängrarnas vara, så delge mig gärna. I mitt hem nollmärker de nykomlingar i rasande fart. Tvångspenetrerar hårt och lämnar dem till sitt öde. Jag älgade resolut till järnhandeln och köpte en väldig flaska Radar som jag sedan for runt med i garderoben med klena nerver och ont uppsåt. For runt var kanske lite övermaga uttryckt, eftersom det inte fanns plats för mig i den ganska väl tilltagna klädkammaren.
Det är plastlådornas fel. För ett år sedan köpte jag ett tiotal sådana med lock, som skulle förändra mitt liv. Där skulle jag lägga icke säsongskläder, skor och diverse prylar. Men nu ligger allt huller om buller, lådorna gapar tomma, är staplade bland allt annat bråte och anfaller när man ska in och hämta något.
Alla dessa goda tankar och alla dessa miserabla resultat.
Men har man städdag så har man. Jag kastade ut allting på golvet och sprayade så jag fick märke i fingret. Radar är onyttigt för människor och husdjur så jag stängde garderoben, storklev över alla högar och började med byrålådorna istället. Räkningar och mängder av tidningsurklipp som jag tänkt ha som inspiration till frilansartiklar. Räkningarna stoppade jag i plastmappen med den luggade etiketten: ”Ekonomi och sånt”.
En längre tid ägnade jag åt gallringen av urklippen. Ibland hamnade jag på fel sida och baksidor är icke att förakta. Det var där jag fann insändaren, undertecknad: "Leif Bergman, Östhammar":
”Och så ska vi fira kanelbullens dag också!
I Östhammars kommunhus i Roslagen vill man byta namn till öar på sammanträdesrummen. 1,2 och 3, ska istället heta Gräsö, Örskär och Ormön. Vad är det för trams? Finns det inget vettigare för politiker att syssla med? Det kostar säkert pengar också!
Samtidigt ska vi fira kanelbullens dag! Vi blir överösta med butiksgräddade halvfabrikat som är alldeles för söta och kladdiga så att man måste ha handskar på sig. Och dessutom måste man tvätta ansiktet efteråt. ”
Och mina tankar gick i denna stund till Leif Bergman. Där vandrade han omkring i Östhammars gränder, svårt tyngd av politikernas ohämmade slöseri med skärgårdsnamn. Allt medan vanligt folk får nöja sig med siffror på portarna. Och just när det såg som mörkast ut, drabbas han dessutom av kanelbullens dag. Det blev naturligtvis för mycket för Leif, med sitt nytvättade ansikte, var det var dags att höja näven, räta ut sin krumma rygg och kasta sig in i debatten.
När jag kommit halvvägs med papprena, bytte jag vatten i diskhon och skulle precis baxa tillbaka allt i garderoben. Det hade börjat mörkna. Det kändes fritid. Och plötsligt fick jag gratulationer från när och fjärran. Jag har namnsdag!
Då ska man inte behöva städa, då får man slå upp ett glas rött och blogga av sig. Skillnaden mellan citatmänniskan och mig är att för mig tar själva städningen ett halvår.
Får man önska sig en städerska i namnsdagspresent?

Ps. I övrigt vill jag tacka för att ingen påpekade min obäddade säng i förra inlägget. Våndades lite över det...

Pss. Ni måste läsa Bengt Ohlssons krönika i dagens på stan. Den är rolig, angelägen och tja...tung.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=717783

Min katt härmas

För sexton år sedan kom en god vän hem till mig, oanmäld. I famnen hade hon en kattunge . ”Kan du ta hand om den här över helgen, vi har avlivningstid på måndag. Min katt har ju fått ungar och den här blev över…"
Kattungen fjäskade så infernaliskt den där helgen, kuttrade och snuttade. Lärde sig omedelbart att gå på låda och verkade så nyfiken på det liv hon just fått sig tilldelat.
Min intension var att leva fritt och bekymmerslöst, men vem kan göra det med axlar tyngda av skuld?
Pirko bor kvar. (Ja, jag vet. Det är inget vidare kattnamn, men min smak är pikant.)
Det märkliga var, att så snart hon kommit i hamn var smekmånaden all. Det är framför allt mina vänner hon avskyr. Den ena kompisen efter den andra har, efter ett par glas vin, erkänt att de tycker hon är jävligt otäck. Och man kan inte annat än förstå dem, när de hastar härifrån omplåstrade och förskräckta.
Pirko är vacker men grym.
Jag var länge osäker på om jag ville ha henne här för alltid, men alltefter tiden gick förstod jag att ingen vettig människa skulle vilja ta över henne. Jag gjorde en halvvariant, släppte ut henne på min innergård, resonerade som så att smet hon och blev överkörd, var det naturens gång. Har man gett en katt liv, ska hon också få ett som är rättrådigt henne.
En fredagskväll var hon försvunnen. Och jag förbluffades över de matteskapskänslor hon väckte. Jag satte upp lappar på hela Södermalm och på söndagen hetsringde jag den numer bortgångna sierskan Saida. Jag grät och våndades. Sent vid helgens slut, ringde en granne på dörren. ”Är det här din katt, jag gick hemifrån i fredags och nu när jag kom hem fanns hon i min säng.”
Efter det var hon kravlöst älskad.
Hon fortsatte att gå ut på gården, det var klös i henne, hon satte kattkillarna på plats och jag var stolt över min feministiska fostran. Men så någonstans i medelåldern, (hennes alltså) kom en ungdomskatt till gården och jagade upp henne i ett träd. Jag greps av flickig ynkedom och kallade hit alla män i min närhet för att få hjälp. De kom farandes med höga stegar, klätterskor och oömma kläder, men icke. De fick bara fräs och fientlighet tillbaka.
Efter två dygn kom hon ner av sig själv. Fly förbannad lade hon sig på soffan och morrade.
Och slutade hon gå ut. Istället började hon härmas.
Om jag ska diska, ska hon äta vid mina fötter, när jag badar, krafsar hon uppfordrande på dörren och ska tvätta sig på mattan, i skrivande stund har jag puttat ner henne tre gånger från tangentbordet. Så fort det ringer på dörren, skuttar hon upp och vräker ut sig i soffan där gästen kanske kunde få sitta. Om jag läser tidningen, måste jag ligga i sängen i en speciell pose för att hon inte ska fläbba ut sig över nyheterna. När jag bäddar med nya lakan lägger hon sig på sängen och förstör.
Hon vägrar dricka sitt eget vatten, men jag har ertappat henne ett flertal gånger med att lapa ur mitt vattenglas! Då är väl ändå måttet rågat? Det där med att katter är självständiga… jag vet inte? Eller jag fick väl ett måndagsexemplar? (Utan vidare koppling till avlivningsdagen för sexton år sedan?)
Kanske är hon ingen katt, utan en hermelin?

Ängbygårdens ljus

Det hela började med ett telefonsamtal.
- Jag går här med min rollator i mörkret, glödlampan i taket har gått sönder och jag kan inte stå på en stol och byta, säger far.
-Men kan du inte ringa på personal?
-Jag har påtalat detta under en längre tid, men ingenting händer.
Jag stuvade ner några glödlampor av olika storlekar och satte mig på tåget till Knivsta. Väl där lyste flitens lampa, jag skuttade upp på en stol och började skruva runt en glaskupol i taket. Och jag skruvade och skruvade. Aldrig trillade glashelvetet av.
Pappa ringde i en högtalartelefon.
-Kan ni komma hit och hjälpa mig att få lite ljus?
-Det ingår inte i våra arbetsuppgifter, har du ingen anhörig som kan hjälpa dig?
Jag stred till verket.
-Jag har försökt, men får inte loss glashöljet. Finns det någon som kan rycka in?
-Nej, jag vet inte. Men du har väl en bror?
-Ja, i Luleå.
-Jaha…
-Finns det någon vaktmästare eller något?
-Jo, det gör det kanske…
En kraftig arbetare kom i skägg och blåställ. Skruvade och hade sig med mejsel. Och ljus varde!
Pappa envisades med att kalla honom aposteln och jag tackade för hjälpen.
Sedan fick jag ett dricksglas sött vitvin. Men det fanns ingenstans att sitta, för det låg travar med papper överallt. Jag meckade omkring lite bland högarna och fick en liten ruta i soffan. Mitt glas ställde jag på några bilder av, för oss båda, okända julkortsungar som antagligen är fullvuxna vid det här laget.
Pappa hade ont i sina ben, var trött och nedstämd, men tog strängt min blick.
-Jag vill INTE veta av någon begravning i stillhet.
Pappa har tyckt mycket om kalas.
Jag berättade om en artikel jag läst i dagens DN om Tove Jansson.
- Jag brevväxlade med henne, sa pappa.
- Får jag se?
-Men jag vet inte var jag har gjort av alla mina papper…
Hittade slutligen en mapp med brev, märkt J. Där fanns hans brev till Tove kopierade, men inga svar från henne.
- Jag rensar ju hela tiden, suckade han.
Men säg den suck som varar för evigt. Plötsligt hade han en massa tomma mazarinformar i sin hand.
- Jag köper mazariner varenda dag. Nu har jag 92 stycken sådana här fina formar och när jag får 100 ska jag sälja dem.
- Vart då?
- Till mazarinfabriken.
- Men de vill väl inte ha dem?
-Jo, men de behöver ju formarna, de gör ju mazariner!
- Men det går inte till så. Allting måste vara väldigt kliniskt nuförtiden.
- De har väl någon smörgåsnisse som kan diska dem försiktigt?
Och nu går det snabbt för hjärnan att byta sida.
Han visar en recension som han skrivit i dagens UNT, en ny bok om Fröding som han behandlat kritiskt och underhållande.
Han ger mig ett pussel från Hedenhös tid, hundratals mikroskopiska bitar så att jag ska ha något att göra på juldagen och så får jag några böcker som han fordom skrivit och som jag redan fått.
- De gamla är väl söndertummade kan jag tro, log han.
Och även om alla bord och stolar var fulla av inbjudningskort från 83, inköpslistor från 94 och gulnade tidningsurklipp, råder ordning i köket. Där har han satt upp lappar på skåpluckorna: ”Servetter, Skara, socker, sysaker” står på en lapp. Så är något överstruket med tipex. Där har stått ”Nonstop”, ser jag.
- Chokladen tog slut.
- Men sysaker...Men du har väl aldrig sytt?
- Nej.
Han vill presentera mig för Ickan, en sällskapsdam på 92 vårar.
-Hon är lite äldre än jag, men vi har mycket trivsamt tillsammans. Vi högläser ”Gösta Berling” för varandra. Men jag tänker inte gifta om mig.
Ickan satt i rullstol och hade sin dotter från Montreux på besök. Vi hälsade på gränsen till översvallande och pappa berättade om en husaruniform som han bar under tiden som kavallerist i Ångermanland.
När jag gick ersatte han mig för resan med tre kronor.
Stunden därpå uthärdade jag mörker och köld på centralen i Knivsta och fick sms från Torgnysdotter i Indiens Kerala: ”Egen hängmatta precis vid havet, ska ta mig en tur på kanalerna och avnjuta den stora ljusfesten. Här råder det de kallar ´den lilla monsunen´ vilket gör klimatet helt fantastiskt. Ätit jätteräkor på sylta och ligger nu och läser. Åk hit, du kommer älska det!”
Och jag funderar som vanligt på att byta liv. Passa på medan man ännu har ett i utbyte.