Döden är ingen Disneyfilm

När jag var liten fanns ingen Halloween, då fick Allhelgona lysa ensamt.
Och det var Allhelgona väldigt duktig på.
Man tog sina nära och kära med sig till kyrkogården,
vandrade i stilla samspråk, frasade fram bland löven,
stannade vid sin dödings grav och tände en lykta.
Sedan vårdade man platsen lite,
petade bort någon pinne och lite jord så namnet syntes.
Så lyfte man blicken och tittade ut över alla andra
föredettingar som fått ljus vid sina stenar.
Ja och det var allt.
Man bara stod där mitt i ett väldigt fält med död.
En stunds melankoli av njutbart slag.
Ödesmättat, lite ruskigt och vördnadfullt.
För något år sedan besökte jag en kyrkogård.
Utanför entrén tjoades det och såldes korv och ballonger.
Det hoppade fram barnskelett och skrek BUU bakom gravstenarna.
De tiggde godis och hade munnarna fulla av geleormar.
Och jag ville liksom bara hugga tag i pöbelföräldrarna och
upplysa dem om att det är ofint med likhumor just här och nu.
Och jag kände mig gråtfärdig på ett oskönt sätt.
Jag älskar också häxor och snask,
men var sak har sin plats.
Och det var faktiskt Allhelgona som var här först.
Varför måste man trycka in dessa motsatsens högtider på samma helg?
Häxor har ingenting på kyrkogårdar att göra, det har historien utvisat.
Och i duellen häxa-kyrka håller jag alltid på häxorna.
Förutom på Allhelgona.
Då hejar jag på Vemodet.
Men Vemodet behöver fler anhängare och det snabbt.
För snart har råflabbet och hallaballot trängt sig in i vartenda skrymsle
och förlett oss alla in i den stora enfalden.
Jag röstar för att vi kvoterar in Vemodet.

För dina blågröna ögon...

Under en tid har jag studerat spalten ”Efterlysning” i DN:s privatannonser.
Med stigande förundran.
En typisk annons kan se ut så här:

"Killen med svarta skinnjackan!
Vi sågs i tobaksaffären på Ringvägen den 3 oktober.
Du köpte en dosa ettan och Ahlgrens bilar.
Jag stod med en Expressen bakom dig i kön.
När du gick möttes våra blickar.
Hör av dig!"
(Sto 950395)

Eller:
"Gröna T-banan söderut, lördagen den 6/10 klockan 18.
Du var så fint klädd med bland annat grönt och fint på huvudet.
Du är den vackraste flicka jag någonsin sett."
(Sto 95043)

Märkligt nog underlättar få sökare processen med att bidra sitt eget utseende,
vilket kan vara av intresse för exempelvis den grönhövdade tunnelbaneflickan.
Och finns det någon chans att den snasksugne snusaren rusar hem och kollar om personen bakom honom i kön annonserar efter honom? Även om ögonkastet var nog så magiskt.

Fast ibland handlar det om mer än oskyldiga blickar, förstår man.


Annons i oktober 2007:

"Birka Prinsess i januari 2007.
Du hade mörk kavaj och vi dansade sista dansen.
Vi hade efterfest med tequila i min hytt.
Jag hette Jessica och hade svart klänning.
Du glömde något efter dig."
(Västmanlands län)

En annons blöder jag extra för. Den har funnit med varje dag under den senaste månaden:

”Daniel från Västerås.
Förlåt, jag sa fel saker vid fel tillfälle.
Jag önskar ett samtal från dig”
(Sto 164442)

Och jag undrar:
Hur många Daniel måtte det inte finnas i Västerås?
Finns det någon av dessa som inte har träffat en person som sagt fel saker vid fel tillfälle?
Och jag vill så gärna hjälpa Sto 164442 i sin enträgna ånger. Jag vill tipsa henne om att det möjligen är bättre att annonsera i en lokal Västeråsblaska i ett storstadsforum.
Fast ändå… jag vet inte.
Finns det någon i hela landet som slår upp tidningen för att kolla om de är eftersökta?
Tala om för mig!
Annars tänker jag nog annonsera efter en sådan person.

Bara man är miljövänlig så...

"MORDMISSTÄNKTA SLÄPPTA
De båda kvinnor som misstänks för barnadråp respektive
mord frigavs på fredagseftermiddagen efter att det döda
spädbarnet hittats på en återvinningsanläggning."

DN 20 Oktober

Synskadad för en stund

Tar nog den mer blinda looken i dag

En vanlig dyster och daskig oktoberdag
var det dags att fara iväg och ta bort stygnen.

Såg fortfarande blåslagen ut och det kändes olustigt att visa sig bland folk.
Av alla onda ting var solglasögon det bästa tänkbara.
Fast jag vet inte.
Det bästa hade nog varit att bära sina blåtiror med högburet huvud.
Annars blir det liksom ännu troligare att man istället bär på en mörk hemlighet.
Så långt tänkte jag inte.
Först tog jag de stora, blaffiga, kaxiga som jag på något
listigt vis övertog från Anna-Sara.
Det är ju mina snyggaste.
Fångade förnuftet i farstun.
Varför dra extra uppmärksamhet till mig just i denna stund?
Valde istället ett par mycket mörka med tjocka bågar.
På tunnelbanan stirrade folk.
När jag sedan skulle kliva av, ställde jag mig i god tid vid vagnens utgång.
Utan att tänka på att det finns två stycken, mitt emot varandra.

Plötsligt kom några unga flickor,
knackade mig på axeln och undrade om de kunde hjälpa mig av.
De föste mig till den rätta utgången.
Vad gör man?
Låter sig fösas.
Kunde inte med att avslöja att jag inte var blind.

Får man förakta de fåraktiga?

De senaste dagarna har jag ägnat åt hjärnan.
Funderat över dess skörhet och vad som döljer sig därinne.
Grubblerierna tog fart efter pojkmordet förra helgen.
Och tankarna har letat sig tillbaka i tiden.
För många år sedan hade jag en jobbarkompis som var såväl stendum som högljudd.
En olycklig kombination, som förstärks ytterligare om du dessutom saknar ödmjukhet.
Hon var 18 år, gravid och beskäftig.
Hennes skräck var att få ett homosexuellt barn.
Hon fick ingen bög. Hon fick en mördare.
Sonen är iallafall misstänkt för mord.
”Jahaja, det var ju föga överraskande.
Att det skulle gå så här, det kunde jag ha berättat för länge sedan”,
tänkte jag självgott.
Sekunden eftertåt slog samvetet till.
Är jag helt jävla empatistörd? Sparkar jag på en som redan ligger?
För jag insåg motvilligt att samma föraktfulla inställning
inte hade dykt upp om hon hade varit fet, blind eller låghalt.
Jag är noga med att inte kränka människor.
Med undantag från dumbommar.
Alltså riktiga idioter har jag inget emot.
De jag möter i film och litteratur är ofta mina favvisar.
Tvättäkta Jönsar provocerar mig inte,
men det går liksom inte att halvfjösa med sin intelligens.
I alla fall inte om man vill ha min sympati.
Jag erkänner. Jag har fördomar mot folkligt stupida.
Nu funderar jag på om det är ok eller inte.
Som jag har förstått har vi olika förutsättningar redan från födseln.
Ändå torde det inte vara helt kört för de sämre utrustade,
eftersom hjärnan lär vara en muskel som andra.
Man kan öva upp den till, om inte briljans, så åtminstone hyfsat klipsk.
På samma sätt gäller det omvända, hjärnan kan förtvina utan utmaning.
Uppenbart är att alla inte tar chansen.
Borde man ha förbarmande?
Som ickeatletisk vet jag att det är motigt att jobba upp
muskler som inte är utvecklade från scratch.
Man ägnar sig åt det råmaterial man fick sig tilldelat, helt enkelt.
När kända bimbos kläcker ur sig något i offentlighetens ljus,
eller när jag har förmånen att springa in i någon blåst person i verkliga livet,
då känner jag mig upprymd, kluckar elakt inombords och memorerar.
Ibland väcker de istället min vrede.
”Hur fan kan man vara så jävla korkad! ”
Ryar jag stundtals och känner för att gå till attack.
I båda fallen ställer jag dem ansvariga för sin skruttiga hjärna,
på ett sätt som jag inte skulle göra för någon annan skruttig kroppsdel.
Frågan är om jag har rätt till det...
Jag själv då?
Jo, tack, anser mig själv som hyfsat normalbegåvad.
Det är möjligt att min bedömning är oriktig,
men det är den enda jag har tillgång till.
Men jag tänker mig att jag hamnade i en värld av genier,
som gjorde sig lustiga över min skrala begåvning.
Det känns inte roligt alls,
snarare förbannat orättvist eftersom jag inte förmår bättre än så här.
Kanske kryllar världen av oläraktiga personer.
I så fall måste jag skärpa mig och vara barmhärtig.
Fast det kommer att bli svårt.
Jag vill så gärna vara skitviktig och sarkastisk.
Större än så är jag inte.

Små män

Nu har jag läst DN igen.
I Hälsingland har man startat ett pojkprojekt.
Småkillar utan pappor får gå iväg, träffa vuxna män
och göra killgrejer.
Skjuta luftgevär, brottas och sådant som mammor inte kan.
Jag läser och läser, två hela sidor.
Ingenstans har den manliga journalisten ifrågasatt varför flickor inte är välkomna.
Jag ser framför mig hur den lilla pojken vinkar adjö till sin syster
för att han ska träffa sin extrapappa.
För att han behöver det, eftersom han är pojke.
Risken är stor att pojkar utan manliga förebilder
hamnar i fängelse, påpekas i vanlig ordning.
Pojkar kan börja slå omkring sig om de inte får lära känna män.
Det blir dyrt.
Flickor gör mest illa sig själva.
Ganska billiga att ha att göra med.
Jag känner mig plötsligt misstänksam.
Inte kan det väl vara så att detta behjärtansvärda projekt
uteslutande handlar om samhällsekonomi?

Alla får påsar

Förut blev jag alltid så bra på kort.
Sedan blev jag plötsligt inte det längre.
Och nu är jag fullständigt ärlig,
jag förstod faktiskt inte vad som hade hänt.
Är man fotogenic så är man väl?
Men jag drabbades liksom av förmörkelse, på bild efter bild.
I spegeln såg jag ingen skillnad,
där lyckades jag tydligen flina upp mig när jag skulle tittas på.
Det funkade några år.
Sedan var det också kört.
Något hängde över mig och det blev för tungt att se.
Ändå var det inget lätt beslut.
Gör jag detta för att SE bättre ut eller för att se BÄTTRE ut?
Jag bestämde mig för första alternativet,
eftersom det kändes mer PK.
Det andra får jag förhoppningsvis på köpet.
För även om skönhet så tjusigt sagt kommer inifrån,
är det svårt att sprudla när man ser en sliten
blodhund varhelst det ska speglas.
Man blir vad man ser sig som.
Just nu föredrar jag att inte titta alls.

Ps: Ni som vill veta mer om själva utförandet
kan gå in på Torgnysdotters blogg, som finns
länkad till höger.