Oinspirerad och sur

Jaha, och så insjuknade jag igen. Hög feber och elak hosta, ont överallt. Låg stilla ett par dagar innan jag packade en liten väska och stapplade till Vårdcentralen. Tänkte att nu blir det en resa till Sös, ospec som vanligt. Men jag fick packa upp boken och tandborsten - hemma. Jag hade fått en helt vanlig pöbelinfluensa. En Svenssonsjukdom hade haft fräckheten att nästla sig in bland de mer dramatiska och mystiska. Så jävla förnedrande.
Efter all denna tid av konvalecens har sängen antagit formen av en hängmatta, om jag hade fått lön de senaste månaderna hade jag köpt en ny. Dessutom känns det som om jag placerats på en brottsplats, de har tejpat upp sådan där randig tejp överallt som de använder vid kallblodiga mord.
De ska bygga en balkong och då ska man tydligen tejpa. När den är klar ska jag sätta mig där, nosa upp mig och gnaga på en lakritspuck. Vilket kärt återseende, vårens godaste nyhet alla bonör.
För övrigt känner jag mig som dålig VD för den här bloggen. Jag har tappat gnistan och blir pressad när jag vet att jag borde sköta leveransen. Har funderat på att lägga ner den, men beslutar mig istället för att bara skriva när jag har lust. Det kan dröja ett tag mellan gångerna, men jag vill att det ska kännas kul. Vi får se när vi hörs igen!

Jesus dog på posten

Hmmm, möjligen är detta lite fusk, eller åtminstone något lättjefullt: Att ta en gammal text och peta in i sin blogg, men jag tycker man får vara både lat och fuskig i påsktider, så jag bjuder nu på ett kåseri som jag skrev för DN, Namn och Nytt en skärtorsdag för 100 år sedan.

Jesus dog på posten.
För ett par år sedan följde jag med en förskolegrupp till kyrkan. På morgonsamlingen förbereddes barnen med en dos bibelkunskap. Fröken Ingela tog upp ett litet krucifix ur fickan, ett konfirmationsminne som vandrade runt i ringen så alla fick titta. Jesus på korset var en rafflande historia som stod sig väl i dagens konkurrens. Alla lyssnade storögt utom Petter, som hellre ville visa upp sin senaste grimas. Ingela spände ögonen i honom:
- Vad berättade jag nyss Petter?
- Att Jesus dog på posten, replikerade han tveklöst.

Stina, 5, stirrade på honom och rättade:

- Nej, han dog på PÅSKEN och föddes på julen. Han fick inte leva länge precis, det var inte länge sedan det var jul. Ändå hann han få skägg.
Så gav vi oss iväg till den mäktiga kyrkan. Vi hade avtalat tid med prästen som skulle komma och prata endast för oss. Vi krympte ihop runt altaret under takmålningar och kristallkronor. Prästen trollband när han gick fram och tillbaka, viftade med armarna och höjde och sänkte rösten teatraliskt. Han uppehöll sig länge vid sekvensen när de spikade upp Jesus på korset, hur han blödde, led och avled.
- Och ett par dagar senare, viskade prästen, var Jesus försvunnen! Och inte nog med det, det fanns de som påstod sig ha sett Jesus vandra omkring bland folket, livs levande!
Barnens ögon tindrade ikapp, munnarna gapade. Då ekade Petters röst:
- De hade säkert lyckats bättre om de hade SKRUVAT fast honom!
Väl tillbaka på förskolan, ritade barnen teckningar från besöket. Ingela tog åter upp krucifixet ur fickan och placerade det mitt på bordet för att barnen skulle få lite vägledning. Stina ritade Jesus på väg till himlen med en raket mellan benen och ett annat barn målade varsin fotboll på Maria och Jesus huvuden: ”De brukar ju ha fotbollar på huvudet.”
Det var en stor dag, barnen var inte vana vid att bli matade med våldsamheter på förskolan. Man ville ju inte gärna skrämma upp dem. Här läste man ”Linnea planterar” och sjöng ”Kan du vissla Johanna?”
En besynnerlig dag var till ända. De hade vältrat sig i tortyr från morgon till kväll, de var till och med tvungna att lyssna på alla detaljer om detta dödsstraff. Och det var inte ens någon saga, det var verklighet och det fanns bevis på det.
När Kalles mamma kom och hämtade, rusade han fram mot henne och skrek:

- Mamma, mamma vet du att Jesus är död!

- Eh, ja...

- Och Ingela har honom i fickan!

Repet svängde

Jag har fått komma ut en sväng.
Till Globen.
Min goda vän Annika, till vardags en strukturerad och seriös person, förbyts i schlagertider.
Nu var det genrep och hon hade samlat oss alla.
Fylld av förväntan tog hon emot med schlagerstövlarna på, de kommer fram en gång om året, är vita, i slimmad plast och sylvassa i klack och tå. Omsorgsfullt delade hon ut varsin schlagersjal till oss, en variant i paljett och pärlglans.
Väl på plats beordrade Luuk oss att göra vågen, alla armar upp, som Bedrups rullstolsgymnastik ungefär.
Sen började själva uppträdandena, det svängde riktigt bra om de flesta.
Vad jag tänkte mest på var att Perelli hade väldigt långa knän. Men Erik, som satt bredvid mig, trodde knäna var sminkade på något sätt.
Han undrade också om Amy Diamond var min förebild.
Och när Linda Bengtzing berättade att hon hade blivit så glad att gå vidare att hela huvudet blåstes ut, drog Erik en lättnadens suck: ”Det kunde ju ha varit en vital del som drabbades.”
Sedan var det jättekonstigt, för en vithårig studioman med sjörövarlook blev intervjuad under namnet Ola Salo och samma kvinna satt i både Norrköping, Kiruna och Stockholm för att meddela röstresultat.
Mest applåder fick Björn Gustafsson så gäspigt förutsägbart. Några av Annikas kompisar ylade och torkade tårar när han dök upp. De rusade ner med mobilkameror och tog närbilder på Björn och efteråt stångades de i autografkö. De var tio år och skörden blev mager, bara Bengtzings färdigskrivna som en betjänt gick och delade ut.
På genrepet vann Sanna Nielsen och tvåa kom Amy Diamond.
I kväll hejar jag på tvillingarna i rött. Annika och jag ska satsa 100 kronor var på dem.
Oddsen är 11.50.

Effektiv

en Jag har en massa vänner som inte läser min blogg. Men de gillar att prata i telefon. När de nu ringer upp och frågar hur jag mår, känner jag innerlig leda. Orkar inte rapa upp samma historia om och om igen. Vill liksom svara:
- Har du tillgång till en dator? Gå in på www. michanek...

Är det detta som kallas institutionsskadad?

Ameh!!

Vad är det som pågått medan jag legat på mitt yttersta? Min tidigare så obefläckade yta har intagits av Tourette-tanter i jämfotahopp, fniss och flabb. Med sådana vänner behöver man minsann inga ovänner, skaffa egen snuskblogg!
Vill ni veta vad som hände mig under tiden ni förlustade er? Jag sändes i ambulanstaxi till Sös med 245 i sänka. Man ska ha 8.
Sös kirurgakut är en mycket udda samlingsplats en fredagsafton. De flesta liknade hjonen i Lönneberga, många av dem skrek. Monotont och länge. Sedan fanns där några män i 50-årsåldern – utan inbördes relation - som stank sprit, blödde ymnigt och brölade på personalen. Några emoflickor hade skurit sig själva för hårt och grät svårt. Högröstade testosteronstinna krökarkillar hade varit vid något centrum och hamnat i tråkigheter.
För att överleva akuten måste man vara en spänstig sjukling med stabilt psyke. Samt gärna väntarvana. Jag kom dit 15.30 och var klar 05.00. Fastande hade jag bara min egen och andras smärta att ägna mig åt.
Nu gjorde Liza mig sällskap, vilket var tur, för annars hade jag hamnat på psykakuten. Jag ska erkänna en sak, vi skrattade en hel del, tidvis övergick det till regelrätta anfall. Vi har båda en stark böjelse för tjuvlyssning och hade nu hamnat rätt.
När jag väl rullades ut från akuten blev det bättre. Jag har ju tidigare recenserat 57:an med en död kalkon. 72:an höjer absolut snittet på Sös. Enkelrum med egen WC och dusch. Utsikt över Årstaviken. Snäll personal som gav mig allt jag bad om – utom en diagnos. Läkarna kliade sig i huvudet och kallade på expertis men jag är inte någon enkel människa. Folkliga förkylningar får andra dra på. Sänkan gick i alla fall ner och i går fick jag åka hem med en kasse medicin.
Sista morgonen grep jag tag i droppställningen per automatik på väg till frukostbuffen. Höll på att krångla med mackor och bricka med en hand, bad om hjälp och upplystes om att det inte fanns någon slang som band mig samman med ställningen.
Nästa gång blir det nog en recension från den geriatriska avdelningen.