Tja ba sjuan!

I år har jag förlorat:

Några uppdragsgivare (Varför inser inte alla min förträfflighet?)

En keps (Glömd på avskedsmiddag hos Camilla, som flyttade till Irland - tillsammans med kepsen)

Kontrollen - stundvis

En blindtarm (Ofrivilligt)

Två halva ögonlock (Frivilligt)

En 500-lapp (Tappad någonstans i Sjöstaden, troligen på Adidas outlet)

Hemmagym (Sålt på Blocket)

Några kilon (Det gör gott för knubbisar att vara lite sjuka)

En radio freestyle (Förbannat ledsen över detta, finns inga bra i handeln längre)

En tandflisa (Ska åtgärdas i januari)

Två idoler (Ingmar Bergman och Benazir Bhutto)

En ful vävtapet i badrummet

Ett H-tak till datorn

Alkonerv (En ny är under upparbetning)

Några kilo stenkakor (Bortgivna till Ewa)

En del tårar

Fast jag har fått en del också, lite mer förnuft, massa antibiotika, goda samtal, en ny dator, ett fult ärr på magen (ingen större fara, min mage har aldrig varit någon kassako) en ny freestyleradio av Yttermyrskan och sist, men inte minst - en blogg.

Gott nytt år alla läsare och bloggare, låt oss förgylla varandras tillvaro även under åttan!

En mellandag i dietens tecken

I går träffades Putte och jag för att sambanta. Efter en månads sängliggande, led jag kraftigt av träningsvärk sedan jag tvingats stega upp för en trasig rulltrappa på juldagen. Putte hade helt magstarkt mätt sin midja och upptäckt att han överskridit sitt BMI under julen. Han var förskräckt.
Utrustad med stegräknare och knorrmagar fotvandrade vi Årstaviken fram. Jag hade med mig en mandarin som matsäck, som jag skalade under gång och frikostigt försökte dela med mig av.
- Nej tack, sa Putte och stirrade missmodigt på min utsträckta hand. Du kanske inte vet det, men jag har precis kommit ut som bacillskräckshavare.
- Jaha, sa jag och slök mandarinen.
Jag märkte att det var något som tryckte honom och blev snart varse:
- Jag blev arg när jag läste din blogg, sa han sammanbitet.
Hela mitt bloggliv passerade revy. Vad menade han? Putte, till vardags en huld varelse, hade blivit julilsk och detta var mitt fel.
Det visade sig handla om sjukhusvistelsen.
- Jag blir provocerad när du hackar på offentliga sektorn. Du spelar de privata initiativen i händerna och jag tycker att du är bortskämd.
- Men så menade jag inte, försökte jag.
- Det kan lätt uppfattas så, kontrade han obevekligt.
Jag kände mig stött och bestört. Nu har folk – inte minst jag själv – tyckt synd om mig en månad och det har känts helt i sin ordning. Och så kommer han och kallar mig bortskämd.
- Vi bor i ett förmöget land som borde ha råd med trivsamma sjukhus, muttrade jag.
Något skamsen ska erkännas, men icke desto mindre rustad till försvar.
- Och jag klagade faktiskt inte på personalen, de gjorde sitt bästa. (Nåja, med undantag för en ambulansman och kockarna) Men när man för en gångs skull inte har matlust, och detta så olyckligt sammanfaller med att man tvingas äta, då ska man väl inte behöva kväljas av lukten? Man kan göra billig mat som smakar förnämligt om man är professionell. Dessutom kan man på de flesta sjukhus, få en tv till sängen, mot betalning. Det kostar inte kommunen någonting. Men det fanns inte på Sös och i det allmänna tv-rummet hade folk inte vett att hålla käften, malde jag vidare.
- Tv och dålig mat, fnös Putte. De räddade faktiskt livet på dig.
- Titta vilka fina svanar!
- Du hade en jävla tur.
Jag gjorde en manöver ner till vattenbrynet och fotade svanarna. De var fräsiga och ville gå till attack, inte alls särskilt tacksamma, trots att de hade både flax och flyt, om man säger så.
Vi pratade inte mer om saken. Han fick så småningom en falafel, hungern avtog och han blev sitt forna goda jag. Uppläxningen sitter dock kvar och ger upphov till funderingar. Man måste väl ändå få unna sig missnöje även om man globalt sett är snuskigt prioriterad? Kvinnor i Sverige har en genomsnittlig månadslön på 5000 kronor mindre än män. Det gör mig förbannad. Ändå är jag naturligtvis tacksam över att slippa bli omskuren, stenad och våldtagen. (Om man nu över huvud taget ska behöva känna sig tacksam över detta...?) Det finns små och stora strider. Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska niga och tacka för det lilla?
Fast det är klart, jag känner mig kluven. Min ena kind rodnar lite fortfarande.

Min grannes julfönster

"Det finns inget okristligt folk på hela jorden som firar högtider vars orsak de inte tror på lika intensivt som det svenska. Inte minst jag när det gäller julfirandet."
(Bodil Malmsten, Kom och hälsa på mig om tusen år.)
Personligen har jag gått ur kyrkan, men skulle ändå vilja komma iväg på julotta. Det verkar äkta på något vis och det känns som om jag längtar efter något sådant. Sådana här genuina tankar brukar dyka upp före jul och varje år ser jag mig själv sitta där på kyrkbänken med from blick och sjunga psalm bland kandelabrar av droppstearin.
Men sist jag kom iväg till julotta var 1970. Varför måste ottan nödvändigtvis vara så okristligt tidig?

Jag - en kvasisnobb

I morse var mjölken slut och kaffe kräva denna dryck. Således drog jag en klänning över huvudet och satte snabbt och sömnigt på mig ett par tights. Till detta valde jag högklackat och kortjackat och gick ner till speceriaffären nära mig. Det var de gamla vanliga som jobbade, vi hälsade och log.
Jag köpte min mjölk och vandrade hemåt. Alldeles intill porten blev jag omsprungen av en man, som sneglade på mig i lätt genans.
- Ursäkta mig, sa han.
- Jaha, svarade jag. Lite ogästvänligt ska bekännas.
- Du har liksom… ja det har blivit något fel med din klänning, den hänger inte ner där bak. Tänkte bara säga det ifall du kanske ville veta.
Så var det dags igen. Jag hade gått med hela bakre klänningen inknölad i tightsen, det hela blev till en jättestjärt ovan höga klackar och under midjejacka. Brukligt händer sådant här inte fullvuxna människor, med undantag från Bridget Jones och mig.
Dessvärre fyller jag kvoten, det finns otaliga historier som jag undviker att skylta med i detta forum. Fast en kan jag bjuda på eftersom det snart är jul:
Jag jobbade på Östermalm och skulle handla lunch på Konsum. Det var sommar och dörren stod öppen, jag hade bråttom och framför mig stod en tjej och sölade och krånglade med sitt kreditkort. Kassörskan och tjejen delade på en fiskmåsbegåvning. Personligen var jag otålig och i behov av att fostra. När det blev min tur, stack jag ögonen i kassörskan och framförde mitt missnöje, något överlägset, men icke desto mindre rättvist. Jag störtade till de små genomskinliga gratiskassarna som sitter uppsnurrade på en stålmojäng, kastade ner min mat och stolpade ut i högmod. Rakryggad och uppnäst älgade jag Storgatan fram. Men även där kom en människa och knackade mig på axeln.
- Ursäkta, vad är det fröken har efter sig?
Jag hade glömt att riva av påsen i perforeringen och istället snurrat upp hela rullen, efter mig fanns ett släp på cirka 50 meter.
Jag vill ju så gärna vara lite för mer, tycker jag har rätt till det. Jag vill sätta folk på plats när nöden kräver och åldras Margaretha Krookigt. Men min högfärd är inte riktigt vattentät. Jag har bara ett löfte inför 2008 – jag ska bli en snorka av börd.

God bless her

Nyhetsmorgon lördag
Lasse Bengtsson:
- Och vad gör du för miljön Carola?
- Jo, jag är verkligen den som plockar skräp från marken, kolapapper och sånt.
- Men hur tänker du när du kör bil till exempel?
- Jaha så menar du ... hi hi, hur tänker jag då...? Jag har ju en stor amerikanare, den är svår att köra för fort med.
- Kan du tänka dig byta bil? Till en miljövänlig?
- Ja kanske, de verkar ju vara lätta att parkera. Och så är de söta, tycker jag.

Efterlyses! Alkonerv

När man nu ändå måste tråka sig fram inomhus i decembermörket, vore det på sin plats att klunka hejdlöst med glögg.
Men något har hänt. Jag är rädd att kirurgen kom åt alkonerven i sin iver att få bort blindtarmen.
Ut från Sös släpptes en icke ont anande människa med frikyrkokropp. Jag mår illa av alla tankar på alkohol och snus. Jag känner mig orolig.
Om detta håller i sig kommer jag stämma sjukhuset.

Arma tarm

Jag inser, jag kommer inte undan. Folk mailar och vill veta vad jag har varit med om. Ok då.Det hela började förra onsdagen med ont i magen, värre ont i magen och värst ont i magen. Morgonen därpå kunde jag inte gå upp ur sängen. Ringde efter privatjour Torgnysdotter, som störtade hit och kallade på ambulans.Den ena ambulanskillen var tvär. På fem meters avstånd ställde han självsäkert diagnos: ”Det där är vinterkräksjuka och vi vill inte ha upp det på sjukhuset.”Torgnysdotter insisterade och kollegan tog tveksamt beslutet att ändå låta mig följa med. Efter åtta timmar fick jag opereras. Blindtarmen var sprucken och rutten. Buken fylld med var och fick sköljas med koksalt tre gånger.Vid midnatt rullades jag in på ett rum som skulle komma att delas med en äldre dam som mist förståndet.
Hon kastade sig upp och slet i draperiet.
- Det här blir trevligare så vi ser varandra!
Det är svårt att protestera när man är döende. Ingrid hade bråck på magmunnen, vet inte vad det är, men det är ingenting som går ut över talet i alla fall.I två dygn gick hennes käft nonstop. Att inte få sova är en gammal beprövad tortyrmetod, som tillsammans med fysisk smärta framkallar dödslängtan.
När jag inte kvidit på ett tag vrålade hon: ”Hör du mig?” Svarade jag inte, snubblade hon fram i mörkret bland droppställningarna, knackade mig på axeln och skrek i mitt öra: ”Sover du? Stör jag?” Jag viskade att jag mådde mycket dåligt och måste få sömn.
- Ja, kära någon skrek Ingrid. Jag pratar så mycket, det säger Anita också. Min dotter som är frisörska i Farsta och har inglasad balkong!
Ibland provade hon med Gud istället.
- Gud, det är jag. Ingrid! Hjälp mig bli frisk, jag är gammal, ensam och fattig, hjälp hjälp hjälp!
Men mot galenskap står gudarna maktlösa och jag bad sköterskorna om eget rum. Det fick jag inte, avdelningen var överbelagd.
Ingrid berättade att maken bara hade satt sig upp i sängen en natt 1999 och fallit död ner på hennes huvud. Jag förstår honom.
Det var som att hamna i ryskt fångläger. Jag trodde inte att något svenskt sjukhus av i dag kunde vara så slitet, fult och unket. Sköterskorna tvingade mig upp och gå för att undvika blodpropp. Jag hasade korridoren fram och tillbaka med stödstrumpor och droppställning. I vart rum låg gamlingar och vrålade, bleka och såriga. I tv-rummet satt folk i rutiga furusoffor och skrek på finska, med blodpåsar hängandes i fötterna.
Jag blev allt klenare.
Ibland skramlade det till i korridoren, då skulle vi utfordras. Kokboken hade de fått billigt från finska vinterkriget, potatisbullarna stank av härsket margarin och på grönsakerna måtte de haft någon sorts antikrydda. För hur kan man få ärtor och morötter att smaka minus sig själva?Meningen var att jag skulle stanna en vecka, men jag lyckades komma hem efter fyra nätter. Nu kommer jag vara konvalescent hemma under en månad.
Men jag har blivit ganska så bortskämd under den här tiden. Fått fina röda rosor, ulliga strumpor, chokladaskar och sushi. Läst massa böcker och latat mig i mörkret med det godaste av samveten. Mitt tips till er med tarmen kvar: Ska ni drabbas, gör inte det under tider av vinterkräksjuka. Det kan kosta er livet, om ni inte har en envis kamrat vid er sida.Avslutar med en dikt från Anders:
”Smärtan efter vandringen med herrarna i hagen
är nog ingenting emot blindtarmen vid magen.
Knappt att det ens hjälper med all kärlek från vart håll
när den lilla illbattingen spricker som ett troll.”

Hemma nu

och tänkte berätta om min vistelse på Chateau Sös.
Men det tar emot, känns för svårt, för nära, för ont.
I förra inlägget skrev jag att fan hade slagit rot i mig.
Det kommer jag aldrig mer göra.
För nu vet jag hur det känns.
Jag lyfter istället blicken ut i mediabruset. Där finns två saker som jag inte blir klok på.

1. Varför är alla så upprörda över att Juha släpps efter 19 år? Mördare brukar väl släppas ut efter två.

2. På nyhetsmorgon ifrågasatte programledaren om en bordellhärva från 70-talet verkligen kan vara av intresse i dag.
Men kära någon. Om ett lands ledande hjärnor kan tortera barn för sitt eget höga nöjes skull är det naturligtvis av högsta intresse. Mänskligt, psykologiskt och animaliskt.
I så fall må fan slå rot i dem.