Skjuts till Paradiset

Det första katten gjorde när vi kom till Gotland var att dö.

Medan vi firade midsommar, satt hon sig i gräset och tittade ut över ängarna. Sedan vandrade hon iväg någonstans, var borta någon timme, men inget att oroa sig över. Hon var 19 år och döv, inte det minsta nyfiken, staplade stelt och stilla fram och led av onda njurar. Hon skulle inte gå långt. Efter punchen stod hon åter på verandan och midsommarnatten tillbringade vi tillsammans, sovande intill varandra.

Tidigt på morgonen gick hon upp för att länsa sin matskål. Det har aldrig hänt förut. Hon brukade alltid lämna hälften, oavsett hur mycket mat hon fick. Fråga inte varför, kanske någon instinkt att hamstra inför morgondagens eventuella matbrist.

Nu slukade hon varenda pellets, så högljutt att till och med Annika vaknade i rummet intill och undrade vad som lät. På Midsommardagens morgon gick bakom knuten och försvann.

De senaste åren har hon inte velat gå ut, men sedan en tid tillbaka har hon stått vid ytterdörren och velat hemifrån. Jag har bokat veterinärtid två gånger och avbokat den två gånger, för verkar hon inte lite bättre i dag ändå...? Inför sommaren velade jag hit och dit, men beslutade mig ändå för att ge henne en sista tid i solen. Hon ville annorlunda och vann som vanligt. Att leva med katt är att långsamt acceptera sig själv som loser. Resan hit gruvade jag mig för, hon hatade kattväskan. När hon var ung klädde jag mig i skinnkläder för att slippa förblöda när hon skulle in i väskan. Nu klev hon i självmant, kringlade ihop sig och sov hela vägen.

När vi kom fram, gick hon omkring och nosade i gräset, stillsamt. Kanske tänkte hon att hon redan var framme i Paradiset. Så här efteråt tror jag att hon såg ut ett ställe under midsommaraftonen och sedan kom tillbaka en sista natt. Djur och människor skiljer sig åt rent dödsmässigt. Medan vi vill ha våra nära omkring oss, väljer djuren att se det hela som en privatsak.De vill vandra iväg i ensamhet, välja sin egen avgångsplats och dö värdigt.

Farväl lilla Knorpa.

Mer om Pirris:

http://michanek.blogspot.com/2007/11/min-katt-hrmas.html

Blodstörtning

Här har man gått genom ett långt liv som en vanlig rödblodig nobody. Mina gener är en michmach från trötta tjecker och folkskollärare i Västsverige. Ändå har jag alltid haft en vag känsla av att något inte stämmer. Jag har så att säga ett gott ledarskap, får folk att göra ärenden åt mig, har svårt för grovjobb och är ofta lite klen. Mina vänner har kallat mig såväl ”Prinsessan på Ärten” som ”Grevinnan” – och det har kommit helt naturligt ur deras munnar. (Jag har även uppfattat att vissa väst "Härskarinnan" bakom min rygg, utan att på något sätt tagit illa vid mig.)

Så kom då detta med foten. Jag låg framför brasan och läste romaner, folk strömmade ut och in med mat och dryck och jag kände att jag äntligen kommit hem: Det är ju så här jag ska leva, det är detta jag är skapt för.

Mitt i mättnad och glöggharmoni befaller en underförfriskad läkare mig att arbeta. Jag blev kränkt förstås och modstulen så till den milda grad att jag sökte tröst på nätet. Håglöst googlade jag mig själv. Vem är jag egentligen? Vad är mitt värde?

Plötsligt uppdagades allting. Jag finns med i Svinhufvuds släktträd och ingen har någonsin berättat detta för mig. Har man inte rätt till sitt ursprung? Inom en kvart hade alla pusselbitar fallit på plats och alla frågetecken rätat ut sig. Så många gånger under de senaste veckorna har jag bara tänkt: ”Jasså, det är därför som…”)

Tänkte först att mina föräldrar avstått från att säga sanningen, för att de ville att jag skulle växa upp som ett vanligt barn. Det visade sig dock att även de var främmande inför mitt ursprung eftersom man bara släktforskat på manssidan. Man kan bli feminist för mindre. Har aldrig velat gifta mig, men ett bröllop på Riddarhuset kan få mig att överväga saken.

I så fall byter jag nog efternamn också.

Observera att jag inte ens nämner Lyxfällan

Min fot är bruten och sedan två veckor tillbaka ligger jag och glor på TV. Alla program handlar om underklassen, det går upp för mig att de har blivit vår tids cirkusdvärgar. De bara är sig själva rakt av, utan stand-up kurser, mediaträning eller ens en önskan att roa. Alldeles omaskerat visar de upp sig och extra kul är det förstås att de inte ens fattar hur roliga de är.

Jag tänker på Ullared, där en tjock familj tar bilutflykter från campingen till köpcentret varenda semesterdag och mamman slår fast att så kommer det bli alla somrar framöver. Pappans äventyrliga drömmar om Gran Canaria kommer aldrig att förverkligas. En tjej i chockrosa tappar bort kundvagnen och gråter hjärtskärande till fin musik när en hjälte återfinner den. Morgan… ja herregud Morgan vad gör de med dig?

Ibland kollar jag Simon och Thomas när de piffar till Sveriges fulaste hem och råflabbar åt stentroll, träpanel och tavlor på solnedgångar. Hur i fridens namn kan människor ha det så fult omkring sig, ryar de. I ”Du blir vad du äter”, fläker de obildade ut sig bland pizzakartoner och colaburkar och i Paradise hotel försöker Svartenbrants dotter Jackie uttrycka sig efter bästa förmåga.

Om man jämför med ”I en annan del av Köping” och Ica-praktikanten med Downs syndrom är detta förstås helt okontroversiellt. Ingen tycker synd om underklassen och varför skulle man göra det? Det krävs heller inte så mycket av tv-teamet, ingen som helst styrning eller vinkling, trashet är självgående. Hur kommer det sig att ingen har kommit på den här iden förut, och då menar jag förr i världen, inte för tre år sen. Underklassen är ju guld värd.

Ps.

Spaning: När ett par ska benämna sin partner, säger de bara Han eller Hon. Aldrig namn. Som om det vore den enda hanen och honan i Världen.

Barnet som kallades det.

Det är mycket prat om Genus nu för tiden och det tröttar mig. Tycker vi kan vara tacksamma över att ha fått ett kön, vid närmare eftertanke är det riktigt förnämligt och dessutom naturligt och praktiskt. Alla har rätt till ett häftigt kön.

Jag tänker ibland på Pop, barnet som växer upp utan kön. Eller, rättare sagt, det har ett, men det vet det inte om. Pop ska inte bedömas utifrån sitt kön, tycker dets föräldrar.

- Pojke eller flicka?

- Människa.

Jag undrar lite hur det kan vara att tulta fram i världen som könlöst väsen och inse att det kryllar av pojkar och flickor. Man hör ord som "hennes" och "hans" och man inser att man själv inte hör dit.

Hur blir det när Pop själv börjar undra och blir nedhyschad vid köksbordet?

- Det finns saker man inte talar om i den här familjen.

Nu är jag själv utled på flickor i rosa och pojkar med fula monster på kläderna, reklamen som så tydligt delar upp leksaker i tufft och gulligt, filmer för barn - och vuxna - där flickor är söta och pojkar har kul. Egentligen helt ofattbart att det kan pågå år ut och år in.

Men lösningen kan väl knappast finnas i att plocka bort könen över huvud taget? Det måste väl ändå vara mer tillfredsställande att bli behandlad utifrån sitt kön än utifrån sitt det?

Här kan du läsa mer om Pop:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2559041.svd

Spiken i kistan

Såg på Kändisdjungeln i går, det slutade med att svenska folket röstade ner Jannicke Björling i en kista med ormar och spindlar. Efter alla år i skymundan vågade hon sig fram igen och spladash begravde vi henne levande. Vi har gott minne och när vi väl bestämt oss för att plåga livet ur någon så ger vi inte upp.

Det finns ett gäng kändisar som hela svenska folket kan häckla och tracka helt öppet. Man kan utsätta dem för folkligt hat, det är helt riskfritt, man har skrattarna på sin sida och det vet man innan man sätter in stöten.

Det kan räcka med att vara tjock som Anna Book, töntig som Runar, lite småfåniga som Lili och Sussie, alkoholiserad som Kikki Danielsson eller ordblind som kungen. Personligen hyser jag inga varmare känslor för någon av dem, fast jag känner inte för att sparka sönder dem. När det gäller monarkin är jag högst tveksam, värdet av den tål sannerligen att diskuteras. Men så gör det då, istället för att tjata om Knugen det ena decenniet efter det andra. Det är inte roligt längre, om det nu någonsin har varit det.

Att mobba någon för dess lyte, måste vara det optimala sättet att avslöja sina lägsta instinkter, och att bara lite ryggdunkigt hänga på är om möjligt ännu värre. I ”Stjärnorna på slottet” berättade Loffe hur det kändes att bli utflabbad av ett helt folk. Stackars jävel. Avsnittet borde visas i alla skolor som avskräckande exempel på pennalism, samtliga redaktioner borde också köpa in det förresten och varför inte varenda svensk familj?

I kväll ser vi Jannicke i kistan bland alla insekter - som en alldeles ny version av Flugornas herre.

Vaken

Jag har blivit brutalt väckt och snudd på utpressad att skriva om barnet Cecilia. Detta av Beatrix Vnunk. Trodde kanske att denna blogg fallit i glömska och att det börjat växa små blommor på dess grav.
Men som jag behöver Bea som vän, så vet jag att lyda:

Cecilia 10 år.
Tio saker jag gillade att göra:

1. Korpa praliner ur mammas gömmor.
2. Smyga upp på kvällen och tjuvlyssna på äldre familjemedlemmar.
3. Köra motorbåt mycket nära fritidsfiskare, som en räddningsauktion för fiskar med livslust.
4. Tälta - tända metakök, lukta fuktplast och berätta spökhistorier.
5. Gråta med kompisar. Metod: Lyssna på ”Gamle Svarten”, ”I en sal på lasarettet”, samt en visa om en flicka som plockade blommor åt sin blinda mamma.
6. Hoppa och tralla på gatan och låtsas att jag var med i en film.
7. Åka hiskeliga attraktioner på tivoli.
8. Framkalla dramatik - tänka att jag var adopterad och mamma egentligen var en trollpacka.
9. Sätta upp långsiktiga mål för ridlägret jag skulle starta som vuxen.
10. Tjuvringa till lärare.

Saker jag ogillade:

1. Den oro som följde när mamma upptäckte en tom chokladask bland linnedukarna och insikten att det inte fungerade att vända på plasten som då var formad efter chokladbitarna.
2. Tvestjärtarna i tältet och skräcken efter spökhistorierna som gjorde mig inkontinent.
3. Rädslan för hästar. Jag insåg ju så väl att jag var tvungen att bemästra den. Egentligen åkte jag bara på ridläger för att dricka varm choklad på kvällen och sjunga ”Dra dra, din gamle oxe”.
4. Geografi – lärde mig under alla år endast Nilen på blindkartan.
5. Mat – en olust jag kom över.
6. Surströmmingsdoften från föräldrars uppsluppna kalas.
7. Åka skidor på långfärd och tvingas äta apelsin med nariga händer.
8. Ärva min 12 år äldre systers skotskrutiga kjolar.
9. Att gena över en gård med en arg gubbe som skrek och hötte efter mig. Självdestruktivt genade jag fram och tillbaka i timmar.
10. Läraren som spårade samtalet och kallade in föräldrar, rektor och skolöverstyrelsen. (Fast då var jag nog ett par år äldre än tio)

Det var vad minnet hade att bjuda på. Nu utmanar jag Liza, Yttermyrskan och SousseAnnika!

Utmaning och utbloggning

Jag har blivit utmanad av Annica Udda Persson och presenterar härmed mina svar:

Michanek 1 feb-09
Första bästa kompis
Grannarna Storemats, Lillemats, Anna och Gunilla.
Första bil
En pensionerad polisbil med blåljuslyktan kvar
Första kärlek
Ytterligare en Mats som gick på lekis
Första husdjur
Hamstern Filippa
Första semester
Västkusten
Första jobb
Grovstäd på Veterinärhögskolan i Uppsala när den var färdigbyggd och skulle öppnas.
Första köpta skiva
Gullan Bornemark
Första piercing
Har inga.
Första konsert
Bruce Springsteen i Göteborg

8 senaste
Senaste alkoholdrycken
Öl
Senaste bilfärd
Taxi från Kungsgatan
Senaste filmen du såg
Den där de konstsimmar, inget vidare bra faktiskt
Senast ringda telefonsamtal
Födelsedagsgrattis till Liza
Senaste bubbelbadet
Klockan 13
Senast spelade CD-skiva
Feng shui insomningstoner
Senaste gången du grät
Nyss, när de visade hur de slet bort gässens fjädrar på TV. Adjöss duntäcken.
Senaste måltiden
Sushi, fem bitar med avokado, fem med lax.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar
Hur skulle vi annars göra för att ses?
Blivit arresterad
Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet
Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning
Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det
Ja
Busringt till någon
Ja.

7 saker du har på dig
1. T-shirt
2. Påslakan
3. Hårsnodd
4. Läsglasögon
5. Bondkatt (levande)
6. Dator
7.

6 saker du har gjort idag
1. Druckit många koppar kaffe
2. Letat efter frön att sätta i balkongkrukor
3. Köpt Brännhults hallon-blåbärs-smootie
4. Kollat resor på nätet
5. Löst DN:s söndagskryss (Nåja, inte riktigt klart än…)
6. Kollat Mia och Klara och Beck

5 favoritsaker utan rangordning
1.Grön keps från Dublin
2.Frödings dödsmask
3. Tarotkort
4. Balkong
5. Levaxin

4 personer du kan berätta allt för
Jag kan berätta allt vitt och brett, fast vem skulle vara intresserad?

3 val
Blått eller rött? Blått
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad

2 saker att göra innan du dör
1. Fylla i Vita arket
2.Dra ett sista andetag

1 sak du ångrar
När jag stal pengar ur Rädda barnens sparbössa. Den stod i köket, var av papp med ett svältande barn på framsidan. Jag var gottsugen och mycket ung. Godiset smakade sådär och jag skämdes i åratal.

Jaha, jag utmanar Göran, Liza och Mina Lyten!
Sedan måste jag ta farväl, jag känner mig utbloggad och uppbokad. Jag har ju bestämt mig för att lägga ner förr, men aldrig verkställt mitt hot. Så jag kommer kanske tillbaka så småningom, tills dess ser ni mig i andra bloggars kommentarsfält. När jag har något att säga vill säga.