Michanek

Skjuts till Paradiset

2010-06-28T08:01:00.016+02:00

Det första katten gjorde när vi kom till Gotland var att dö.

Medan vi firade midsommar, satt hon sig i gräset och tittade ut över ängarna. Sedan vandrade hon iväg någonstans, var borta någon timme, men inget att oroa sig över. Hon var 19 år och döv, inte det minsta nyfiken, staplade stelt och stilla fram och led av onda njurar. Hon skulle inte gå långt. Efter punchen stod hon åter på verandan och midsommarnatten tillbringade vi tillsammans, sovande intill varandra.

Tidigt på morgonen gick hon upp för att länsa sin matskål. Det har aldrig hänt förut. Hon brukade alltid lämna hälften, oavsett hur mycket mat hon fick. Fråga inte varför, kanske någon instinkt att hamstra inför morgondagens eventuella matbrist.

Nu slukade hon varenda pellets, så högljutt att till och med Annika vaknade i rummet intill och undrade vad som lät. På Midsommardagens morgon gick bakom knuten och försvann.

De senaste åren har hon inte velat gå ut, men sedan en tid tillbaka har hon stått vid ytterdörren och velat hemifrån. Jag har bokat veterinärtid två gånger och avbokat den två gånger, för verkar hon inte lite bättre i dag ändå...? Inför sommaren velade jag hit och dit, men beslutade mig ändå för att ge henne en sista tid i solen. Hon ville annorlunda och vann som vanligt. Att leva med katt är att långsamt acceptera sig själv som loser. Resan hit gruvade jag mig för, hon hatade kattväskan. När hon var ung klädde jag mig i skinnkläder för att slippa förblöda när hon skulle in i väskan. Nu klev hon i självmant, kringlade ihop sig och sov hela vägen.

När vi kom fram, gick hon omkring och nosade i gräset, stillsamt. Kanske tänkte hon att hon redan var framme i Paradiset. Så här efteråt tror jag att hon såg ut ett ställe under midsommaraftonen och sedan kom tillbaka en sista natt. Djur och människor skiljer sig åt rent dödsmässigt. Medan vi vill ha våra nära omkring oss, väljer djuren att se det hela som en privatsak.De vill vandra iväg i ensamhet, välja sin egen avgångsplats och dö värdigt.

Farväl lilla Knorpa.

Mer om Pirris:

http://michanek.blogspot.com/2007/11/min-katt-hrmas.html

Blodstörtning

2010-01-14T20:32:00.018+01:00

Här har man gått genom ett långt liv som en vanlig rödblodig nobody. Mina gener är en michmach från trötta tjecker och folkskollärare i Västsverige. Ändå har jag alltid haft en vag känsla av att något inte stämmer. Jag har så att säga ett gott ledarskap, får folk att göra ärenden åt mig, har svårt för grovjobb och är ofta lite klen. Mina vänner har kallat mig såväl ”Prinsessan på Ärten” som ”Grevinnan” – och det har kommit helt naturligt ur deras munnar. (Jag har även uppfattat att vissa väst "Härskarinnan" bakom min rygg, utan att på något sätt tagit illa vid mig.)

Så kom då detta med foten. Jag låg framför brasan och läste romaner, folk strömmade ut och in med mat och dryck och jag kände att jag äntligen kommit hem: Det är ju så här jag ska leva, det är detta jag är skapt för.

Mitt i mättnad och glöggharmoni befaller en underförfriskad läkare mig att arbeta. Jag blev kränkt förstås och modstulen så till den milda grad att jag sökte tröst på nätet. Håglöst googlade jag mig själv. Vem är jag egentligen? Vad är mitt värde?

Plötsligt uppdagades allting. Jag finns med i Svinhufvuds släktträd och ingen har någonsin berättat detta för mig. Har man inte rätt till sitt ursprung? Inom en kvart hade alla pusselbitar fallit på plats och alla frågetecken rätat ut sig. Så många gånger under de senaste veckorna har jag bara tänkt: ”Jasså, det är därför som…”)

Tänkte först att mina föräldrar avstått från att säga sanningen, för att de ville att jag skulle växa upp som ett vanligt barn. Det visade sig dock att även de var främmande inför mitt ursprung eftersom man bara släktforskat på manssidan. Man kan bli feminist för mindre. Har aldrig velat gifta mig, men ett bröllop på Riddarhuset kan få mig att överväga saken.

I så fall byter jag nog efternamn också.

Observera att jag inte ens nämner Lyxfällan

2009-12-09T15:32:00.007+01:00

Min fot är bruten och sedan två veckor tillbaka ligger jag och glor på TV. Alla program handlar om underklassen, det går upp för mig att de har blivit vår tids cirkusdvärgar. De bara är sig själva rakt av, utan stand-up kurser, mediaträning eller ens en önskan att roa. Alldeles omaskerat visar de upp sig och extra kul är det förstås att de inte ens fattar hur roliga de är.

Jag tänker på Ullared, där en tjock familj tar bilutflykter från campingen till köpcentret varenda semesterdag och mamman slår fast att så kommer det bli alla somrar framöver. Pappans äventyrliga drömmar om Gran Canaria kommer aldrig att förverkligas. En tjej i chockrosa tappar bort kundvagnen och gråter hjärtskärande till fin musik när en hjälte återfinner den. Morgan… ja herregud Morgan vad gör de med dig?

Ibland kollar jag Simon och Thomas när de piffar till Sveriges fulaste hem och råflabbar åt stentroll, träpanel och tavlor på solnedgångar. Hur i fridens namn kan människor ha det så fult omkring sig, ryar de. I ”Du blir vad du äter”, fläker de obildade ut sig bland pizzakartoner och colaburkar och i Paradise hotel försöker Svartenbrants dotter Jackie uttrycka sig efter bästa förmåga.

Om man jämför med ”I en annan del av Köping” och Ica-praktikanten med Downs syndrom är detta förstås helt okontroversiellt. Ingen tycker synd om underklassen och varför skulle man göra det? Det krävs heller inte så mycket av tv-teamet, ingen som helst styrning eller vinkling, trashet är självgående. Hur kommer det sig att ingen har kommit på den här iden förut, och då menar jag förr i världen, inte för tre år sen. Underklassen är ju guld värd.

Ps.

Spaning: När ett par ska benämna sin partner, säger de bara Han eller Hon. Aldrig namn. Som om det vore den enda hanen och honan i Världen.

Barnet som kallades det.

2009-10-17T11:01:00.005+02:00

Det är mycket prat om Genus nu för tiden och det tröttar mig. Tycker vi kan vara tacksamma över att ha fått ett kön, vid närmare eftertanke är det riktigt förnämligt och dessutom naturligt och praktiskt. Alla har rätt till ett häftigt kön.

Jag tänker ibland på Pop, barnet som växer upp utan kön. Eller, rättare sagt, det har ett, men det vet det inte om. Pop ska inte bedömas utifrån sitt kön, tycker dets föräldrar.

- Pojke eller flicka?

- Människa.

Jag undrar lite hur det kan vara att tulta fram i världen som könlöst väsen och inse att det kryllar av pojkar och flickor. Man hör ord som "hennes" och "hans" och man inser att man själv inte hör dit.

Hur blir det när Pop själv börjar undra och blir nedhyschad vid köksbordet?

- Det finns saker man inte talar om i den här familjen.

Nu är jag själv utled på flickor i rosa och pojkar med fula monster på kläderna, reklamen som så tydligt delar upp leksaker i tufft och gulligt, filmer för barn - och vuxna - där flickor är söta och pojkar har kul. Egentligen helt ofattbart att det kan pågå år ut och år in.

Men lösningen kan väl knappast finnas i att plocka bort könen över huvud taget? Det måste väl ändå vara mer tillfredsställande att bli behandlad utifrån sitt kön än utifrån sitt det?

Här kan du läsa mer om Pop:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2559041.svd

Spiken i kistan

2009-09-12T11:38:00.010+02:00

Såg på Kändisdjungeln i går, det slutade med att svenska folket röstade ner Jannicke Björling i en kista med ormar och spindlar. Efter alla år i skymundan vågade hon sig fram igen och spladash begravde vi henne levande. Vi har gott minne och när vi väl bestämt oss för att plåga livet ur någon så ger vi inte upp.

Det finns ett gäng kändisar som hela svenska folket kan häckla och tracka helt öppet. Man kan utsätta dem för folkligt hat, det är helt riskfritt, man har skrattarna på sin sida och det vet man innan man sätter in stöten.

Det kan räcka med att vara tjock som Anna Book, töntig som Runar, lite småfåniga som Lili och Sussie, alkoholiserad som Kikki Danielsson eller ordblind som kungen. Personligen hyser jag inga varmare känslor för någon av dem, fast jag känner inte för att sparka sönder dem. När det gäller monarkin är jag högst tveksam, värdet av den tål sannerligen att diskuteras. Men så gör det då, istället för att tjata om Knugen det ena decenniet efter det andra. Det är inte roligt längre, om det nu någonsin har varit det.

Att mobba någon för dess lyte, måste vara det optimala sättet att avslöja sina lägsta instinkter, och att bara lite ryggdunkigt hänga på är om möjligt ännu värre. I ”Stjärnorna på slottet” berättade Loffe hur det kändes att bli utflabbad av ett helt folk. Stackars jävel. Avsnittet borde visas i alla skolor som avskräckande exempel på pennalism, samtliga redaktioner borde också köpa in det förresten och varför inte varenda svensk familj?

I kväll ser vi Jannicke i kistan bland alla insekter - som en alldeles ny version av Flugornas herre.

Vaken

2009-08-22T13:54:00.002+02:00

Jag har blivit brutalt väckt och snudd på utpressad att skriva om barnet Cecilia. Detta av Beatrix Vnunk. Trodde kanske att denna blogg fallit i glömska och att det börjat växa små blommor på dess grav.
Men som jag behöver Bea som vän, så vet jag att lyda:

Cecilia 10 år.
Tio saker jag gillade att göra:

Korpa praliner ur mammas gömmor.
Smyga upp på kvällen och tjuvlyssna på äldre familjemedlemmar.
Köra motorbåt mycket nära fritidsfiskare, som en räddningsauktion för fiskar med livslust.
Tälta - tända metakök, lukta fuktplast och berätta spökhistorier.
Gråta med kompisar. Metod: Lyssna på ”Gamle Svarten”, ”I en sal på lasarettet”, samt en visa om en flicka som plockade blommor åt sin blinda mamma.
Hoppa och tralla på gatan och låtsas att jag var med i en film.
Åka hiskeliga attraktioner på tivoli.
Framkalla dramatik - tänka att jag var adopterad och mamma egentligen var en trollpacka.
Sätta upp långsiktiga mål för ridlägret jag skulle starta som vuxen.
Tjuvringa till lärare.

Saker jag ogillade:

Den oro som följde när mamma upptäckte en tom chokladask bland linnedukarna och insikten att det inte fungerade att vända på plasten som då var formad efter chokladbitarna.
Tvestjärtarna i tältet och skräcken efter spökhistorierna som gjorde mig inkontinent.
Rädslan för hästar. Jag insåg ju så väl att jag var tvungen att bemästra den. Egentligen åkte jag bara på ridläger för att dricka varm choklad på kvällen och sjunga ”Dra dra, din gamle oxe”.
Geografi – lärde mig under alla år endast Nilen på blindkartan.
Mat – en olust jag kom över.
Surströmmingsdoften från föräldrars uppsluppna kalas.
Åka skidor på långfärd och tvingas äta apelsin med nariga händer.
Ärva min 12 år äldre systers skotskrutiga kjolar.
Att gena över en gård med en arg gubbe som skrek och hötte efter mig. Självdestruktivt genade jag fram och tillbaka i timmar.
Läraren som spårade samtalet och kallade in föräldrar, rektor och skolöverstyrelsen. (Fast då var jag nog ett par år äldre än tio)

Det var vad minnet hade att bjuda på. Nu utmanar jag Liza, Yttermyrskan och SousseAnnika!

Utmaning och utbloggning

2009-02-01T22:53:00.005+01:00

Jag har blivit utmanad av Annica Udda Persson och presenterar härmed mina svar:

Michanek 1 feb-09
Första bästa kompis
Grannarna Storemats, Lillemats, Anna och Gunilla.
Första bil
En pensionerad polisbil med blåljuslyktan kvar
Första kärlek
Ytterligare en Mats som gick på lekis
Första husdjur
Hamstern Filippa
Första semester
Västkusten
Första jobb
Grovstäd på Veterinärhögskolan i Uppsala när den var färdigbyggd och skulle öppnas.
Första köpta skiva
Gullan Bornemark
Första piercing
Har inga.
Första konsert
Bruce Springsteen i Göteborg

8 senaste
Senaste alkoholdrycken
Öl
Senaste bilfärd
Taxi från Kungsgatan
Senaste filmen du såg
Den där de konstsimmar, inget vidare bra faktiskt
Senast ringda telefonsamtal
Födelsedagsgrattis till Liza
Senaste bubbelbadet
Klockan 13
Senast spelade CD-skiva
Feng shui insomningstoner
Senaste gången du grät
Nyss, när de visade hur de slet bort gässens fjädrar på TV. Adjöss duntäcken.
Senaste måltiden
Sushi, fem bitar med avokado, fem med lax.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar
Hur skulle vi annars göra för att ses?
Blivit arresterad
Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet
Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning
Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det
Ja
Busringt till någon
Ja.

7 saker du har på dig
1. T-shirt
2. Påslakan
3. Hårsnodd
4. Läsglasögon
5. Bondkatt (levande)
6. Dator
7.

6 saker du har gjort idag
1. Druckit många koppar kaffe
2. Letat efter frön att sätta i balkongkrukor
3. Köpt Brännhults hallon-blåbärs-smootie
4. Kollat resor på nätet
5. Löst DN:s söndagskryss (Nåja, inte riktigt klart än…)
6. Kollat Mia och Klara och Beck

5 favoritsaker utan rangordning
1.Grön keps från Dublin
2.Frödings dödsmask
3. Tarotkort
4. Balkong
5. Levaxin

4 personer du kan berätta allt för
Jag kan berätta allt vitt och brett, fast vem skulle vara intresserad?

3 val
Blått eller rött? Blått
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad

2 saker att göra innan du dör
1. Fylla i Vita arket
2.Dra ett sista andetag

1 sak du ångrar
När jag stal pengar ur Rädda barnens sparbössa. Den stod i köket, var av papp med ett svältande barn på framsidan. Jag var gottsugen och mycket ung. Godiset smakade sådär och jag skämdes i åratal.

Jaha, jag utmanar Göran, Liza och Mina Lyten!
Sedan måste jag ta farväl, jag känner mig utbloggad och uppbokad. Jag har ju bestämt mig för att lägga ner förr, men aldrig verkställt mitt hot. Så jag kommer kanske tillbaka så småningom, tills dess ser ni mig i andra bloggars kommentarsfält. När jag har något att säga vill säga.

?!

2009-01-10T10:47:00.002+01:00

Jag har tidigare ställt några frågor av teknisk karaktär: http://michanek.blogspot.com/2008/06/varfr-finns-det.html

Nu har jag ett ytterligare spörsmål:
Jag har tagit en massa porträtt med digitalkamera. Riktigt proffsiga faktiskt, med undantag från att alla har fått röda ögon. Jag fick veta att man kunde trycka på en knapp om man inte ville ha röda ögon. Vore det inte enklare att trycka på knappen OM man ville ha röda ögon?

Kommunikationsproblem

2009-01-03T09:07:00.008+01:00

Det blåser upp till storm i bekantskapskretsen, den har blivit infekterad, uppretad och delad i två läger: Samtal eller sms? Så här kan det låta:
- Jag har ringt en massa gånger och du svarar aldrig.
- Nä.
- Jag har talat in på svararen också och du ringer aldrig upp.
- Vaddå? Var det viktigt eller? Varför smsade du inte i så fall?
- Det är väl enklare att prata?!
- Jag hatar att bli störd i onödan! Smsa om du vill nåt!
Så där kan det fortskrida och hur viktig deras kontakt än må vara, kommer ingen av dem att ändra sig. Min diagnos: Ringaren är lite bekvämare av sig, en smula oteknisk, tafflig med mobilknapparna och vill bli tillfredställd NU. Smsaren vill sitta i godan ro och ser kommunikationen som en kreativ stund.
Personligen gillar jag sms bäst i snabbinfosammanhang och när jag talar i telefon är det för att umgås. Då använder jag hemtelefonen eftersom det kan vara störningar i mobilen. Jag blir mycket aggressiv av störningar, detsamma gäller om min medpratare tar axesamtal eller kastar sig över en annan telefon mitt i min berättarglädje. Till annat otyg hör musik, pockande barn och revirpissande man.
Sara har en vana som förbryllar mig. Varje gång hon passerar ett gäng peruanska hippies med säckpipor, tar hon tillfället i akt och ringer upp. Annika tycker det passar bäst när hon röker under fläkten och samtidigt hårdhänt skakar djupfrysta köttbullar i en stekpanna.
Det förnärmar mig. Jag kräver kvalitetstid. Har jag själv inget att ge, drar jag ur jack och stänger av mobil. Finns det någon mer överskattad klyscha än ”Många bollar i luften”? Jag söker fortfarande efter platsannonsen: ”Vi tror att du kan hålla en boll krampaktigt i handen, studera den ingående och sedan minnas dess repor i evighet.”
Om ni ser den annonsen, så hör av er till mig. Gärna på mail, jag läser av dem flera gånger om dagen.
Folk som inte gör det irriterar mig å det grövsta.

Dags för nåt nytt under solen

2008-12-29T10:40:00.006+01:00

Det slår aldrig fel. Varenda gång jag ser Colin Nutleys film ”Under solen” rycker det i regissörsnerven. Och berättelsen liksom bara kommer till mig som Marianne Fredriksson brukade säga. Får jag lov att presentera mitt manus:
En okysst, överviktig kvinna i 40-årsåldern lever ensam i ett snuskigt hus på landet. Hon har inte städat sedan modern dog för 8 år sedan. Det sägs inte rakt ut, men man antar att hon stinker. Nu vill kvinnan ha förändring, nystart, uppryckning: Hon annonserar efter en gårdskarl. Han ska vara ung och svara med foto. Det är minsann inte vem som helst som ska få ynnesten att dela hus med henne.
Karln kommer och är skitsnygg. Ett ungt modelejon. Inte heller är han rädd att ta i. När han ska klä av sig till natten eller får lust att bada i det sällsynt använda karet, gnisslar dörren upp och den fläskiga husfrun dreglar i öppningen.
Utmanande och fräck går den unge mannen kvar på gården. Kvinnan skvätter pottkiss omkring honom och lägger av en brakfis när det vill sig så. Men den snygge ynglingen tar inte illa upp, han är större än så. Han ser till hennes inre. Han blir kär.
Ibland kommer en ung, sexig brud på besök till gården. Hon viker ut sig för mannen, men vad har hon för det? Han vill bara ha den gamla, tjocka, inpissade. För hon är en finare och snällare människa - och det är ju trots allt det viktigaste.

Jag tror det blir en riktigt bra film faktiskt. Och medan jag ändå är i farten, tänkte jag stuva om lite i Skönheten och Odjuret också.

En ljusdrottnings dag

2008-12-13T15:21:00.001+01:00

På Luciadagen för 40 år sedan föddes ett flickebarn i mörkaste Norrland.
Kölden var den strängaste på hundra år, röken stod rakt upp ur skorstenarna, hon fick resa hem i babypäls och stanna inomhus sina första månader.
Detta har jag fått berättat för mig, för jag var inte med. Jag visste inte ens att hon fanns förrän en smällkall jul för si så där fyra år sedan. Jag var utarmad och hade tagit extrajobb som garderobsslusk på restaurang Flustret i Uppsala. Plötsligt slogs dörren upp och chefens fru kom på inspektion. Jag var fylld av vördnad. Om jag minns rätt så neg jag.
Jag vet inte om hon såg mig.
Men jag fortsatte att flina upp mig och i dag är jag bjuden på kalas. Det känns stort. Det är stort. Jag har tagit fram min gröna sidenblåsa och tittar på klockan stup i kvarten. Tiden går alldeles för sakta, jag vill gå på fest nu.
Kom ihåg detta gott folk: Extrajobb kan ge rikedom för livet.

Grannar kan.

2008-12-07T20:46:00.004+01:00

Alla borde ha en egen granne. Om man fick ge bort lite grannar till folk i julklapp skulle jorden bli en ljus plats att hänga på. Mina egna behåller jag dock själv. I morse vandrade de ut ur sina lägenheter och marscherade in i min hall. I nävarna höll de tunga verktygslådor. En stunds överläggning och jag hör dem tala vattenpass, millimeterskruv, sticksåg, reglar och plåtsax.
Bara så där en söndag i advent kan feminina grannar genomgå en metamorfos och plötsligt ställa sig bredbent och borra aggressivt i massiv plåt.
Som jag förut nämnt gillar jag devisen att alla gör det de är bäst på. Jag är bra på att titta på. Sedan lade jag mig i sängen och löste DN:s söndagskryss. Det var inte heller så enkelt.
Jag återkommer med bild när de byggt klart väggarna, det kommer kanske ta någon vecka. Den ena har fått semester för att hinna med. Hepp.

Skåpmat

2008-11-14T20:29:00.006+01:00

En gång i tiden var min farfar döende. Jag tog hem honom från långvården och pysslade om honom en sista helg. Jag var i Göteborg och våren hade kommit. Paradoxalt nog blev allt till liv utanför hans fönster. När han sov tungt, hittade jag en bok i hans hylla och gick ut och satte mig vid rabatten nära sovrumsfönstret. Boken hette "Bevingade ord" och efteråt skrev jag ett kåseri i DN som jag nu repricerar i brist på nutida kreativitet:

"Ärans och hjältarnas."
Arma utlänningar som ska lära sig vårt svenska språk. Hur förvirrade ska de inte bli av att lära sig våra vardagsfraser? Försök visualisera följande:
- Pelle måste ju vara FÖDD I FARSTUN som inte märker hur LÄTTFOTAD Ulla är.
- Ja, totalt BAKOM FLÖTET, så som hon HOPPAR ÖVER SKACKLARNA och sedan kommer hem och LÅTSAS SOM DET REGNAR.
Har du någonsin funderat över hur en sådan oborstad typ som BORSTBINDAREN fick behålla sitt arbete med sin taskiga arbetsmoral? Som han ljög, svor, rökte och söp mellan knutarna.
Den stackaren är dessvärre oskyldigt anklagad. Uttrycket härstammar från en tysk ordlek: ”Wie ein bürstenbinder”. Bürsten betyder ju supa på tyska och detta har helt vårdslöst översatts till borstbindare och sedan har rökningen, svärandet och lögnanklagelserna lagts till av bara farten. Så den som utbildar sig till borstbindare i tron att ostört få utöva sina dåliga vanor, den har allt hoppat i GALEN TUNNA. Precis som mannen som badade bastu och ville svalka sig med att hoppa i en tunna med kallt vatten. Dessvärre tog han fel och hamnade i en med tjära.
Om någon säger till dig att du är en LYCKOST, ler du kanske förnöjt. Lyckligt ovetandes om att ost i själva verket är synonymt med dumbom, och när man säger lyckost menar man i själva verket att lyckan fallit orättvist på någon som inte förtjänar den.
Kanske någon latmask eller SJUSOVARE?
Sjusovare… Vittnar det verkligen om någon överdriven lättja att sova ända till klockan sju?
Nej, ordet sjusovare härstammar från en gammal berättelse om sju fromma män från staden Efesos som undvek förföljelserna mot de kristna år 251. De blev inmurade i en grotta där de tog sig en tupplur på 200 år.
Kanske lämnade de sju männen efter sig en och annan GRÄSÄNKA under sin långa utflykt? Gräsänka betyder nu inte att man tar sig en pipa som tröst. Nej, gräsänka är från början en flicka som blivit förförd ute i det fria och sedan blir övergiven på en grönskande äng. Där fick hon ligga stackarn, med sin TVÄTTADE HALS. Minns du historien om pojken som tvättade sig för att han trodde att han skulle få gå på kalas? Och så blev han inte bjuden och fick stå där med sin tvättade hals helt i onödan.
Förhoppningsvis gick det FLER TÅG. Den gamla frasen från tidningen Söndagsnisse har blivit väl använd genom åren. Historien om den gamle bondgubben som inte lyckas pruta när han skulle köpa tågbiljett och därför utbrast som slutkläm: ”Åh, var så lagom morsk, det går la fler tåg.”
Han pratade GALLIMATIAS den bonden. Kanske skulle han förlora en intelligenstävling mot en tupp? Gallius betyder tupp på latin och mathia betyder vetande. Vi får väl ändå hoppas att biljettförsäljaren inte upplyste bonngubben om det, för i så fall gjorde han honom en BJÖRNTJÄNST. Som björnen i fabeln som skulle jaga bort en fluga från sin husses näsa och drämde till med alla sina björnkrafter.
Olyckligtvis blev herren ihjälslagen på kuppen. Hur det gick med flugan förtäljer inte historien?

Bland blommiga madrasser, blodsmak och bloggmörker.

2008-11-06T20:23:00.012+01:00

Vad hette den nu igen, den där manicken som dog om den inte fick käk? Tamaguchi? Min blogg känns just nu som en sådan. Den måste ju få lite bokstäver ibland och kanske en bild. Så jag tar mitt ansvar trots att jag i ärlighetens namn inte har lust. Jag vill endast ägna mig åt ohämmad desillusion.
Nåväl , vad har jag då sysslat med under senare tid? Låtit riva vägg och kastat blytunga cementklumpar i en stor orange behållare som kallas Big-bag och som lättsamt placeras på trottoaren. När den är färdigpackad kommer det gubbar och hämtar den. Grejen med detta är att det kostar väldigt mycket mer om materialet i den är blandat. Således fick där bara vistas väggbitar. Ett oanat problem seglade upp: Det började vittras blodsmak bland folket i stan. Kastare från när och fjärran vallfärdade till min port och stoppade ner bråte. Den mest överraskande slängningen var ett julbrev från 1995. Ett mysterium utan dess like. Har någon tänkt: ”Titta en Big-bag, äntligen störta hem och kasta Yngves gamla julbrev sedan 13 år tillbaka?” eller har personen gått omkring med brevet i väskan i alla år och bara väntat in lämplig Big-bag? Allt är och förblir höljt i dunkel.
Väggen jag rev gick till en klädkammare och därför måste prylarna därinne kraftigt reduceras. Och nu måste jag komma med ett sorgebud: Blommiga madrassen finns inte längre bland oss.
För er som aldrig fick träffa Blommiga madrassen kan jag berätta att den flyttade in till mig och en pojkvän på 80-talet. Vi var så glada över den, vår alldeles första egenköpta madrass, bäddade om den och slumrade in var kväll. Men tiden gick och madrassen byttes ut mot yngre förmågor. Föredettingen förpassades in i mörkret och fick endast delta vid festliga tillfällen, det vill säga i slutet av dem. Då kunde hon brutalt slitas ut av någon överförfriskad drulle som släpade henne i snusk och aska till köket. Klämde henne i köksdörren och glömde mestadels bädda om henne. Inte sällan var de fler om att golva henne. Dagen efter kunde hon få ligga kvar ända tills kvällen, sparkades hit och dit och blev nerspilld av treo, avslagen öl och kattmat. Ibland fick hon inte ens komma undan innan nya gästers salivsträngar blötte hennes glada röda blommor.
I slutet av livet fick hon inte komma ut alls. Övergiven av alla framhärdade hon i mörkret med sin taskiga hygien. Sviken av forna vänner. Det anstår inte en blommig madrass att bo hos medelålders. Festerna antar en alltmer prydlig karaktär och även en blommig madrass kan vissna i brist på näring och närhet, likt en tamaguchi, eller vad det nu heter. Nu har hon knoppat in för gott i en container på Årsta partihallar. Men jag tror det är få madrasser som är så omtalade som just denna. Hon blev ett begrepp, alla kände henne och hon kände alla. Faktum är att hon vet mer om mina vänner än vad jag gör. Och om bloggandet hade funnits i madrassens ungdom hade hon fått en egen blogg, där hon kunde blomma ut och berätta om alla människor hon träffade och allt hon såg och hörde.
Om karmalagen gäller blommiga madrasser, tror jag hon blir ett champagneglas av kristall i sitt nästa liv.
Framtagen i kvällens allra första stund av förväntan.

Luther jobbar på förskola

2008-10-18T11:02:00.006+02:00

Häromdagen pratade jag med en kvinna som var barnskötare på ett personalkooperativ. Om personalen hade varit tillräckligt ekonomiska under året, fick de bonus till jul - några tusen extra på lönen. Men se det gick inte hem hos alla. Vissa av kollegorna tackade nej med motiveringen: ”Man ska inte tjäna pengar på barn”.
Eh... så klart man ska. Vad ska man annars tjäna pengar på om man jobbar som barnskötare? De stoiska menade alltså: ”Jag är inte värd en semesterresa/nya kläder/restaurangbesök när jag är ledig, jag jobbar med människor och bör därför ha en torftig fritid”. Följden blev att de övriga kände girig skam och allt blev infekterat och pinsamt.
Men varför i fridens namn är det så här? Är kvinnor per automatik masochister? Varför sätter vi oss själva i sista hand - till och med när ingen kräver det? Vem är mer förtjänt av en bonus än den som jobbat in den?
Ibland kan man faktiskt fråga sig om kvinnor har självsvält i generna. Efter årtusenden av förtryck har vi väl gosat in oss i offerrollen. Och dessvärre barkar det åt fanders med jämställdheten, personligen tycker jag kvinnoföraktet verkar värre i dag än på 60-talet. Männen kan vi glömma, de kommer inte hjälpa till, ska det bli ändring får vi göra jobbet själva.
Fast jag börjar misströsta. Allt tyder på att vi kommer fortsätta så här. Antagligen blir det ännu värre.

Att hugga i sten

2008-10-05T12:02:00.004+02:00

I själva verket har jag aldrig gillat klädkammaren, den var för dammig för min smak. Trång och mörk var den också, egentligen var det bara pälsängrarna som trivdes där. Nu föll deras värld samman. I går morse steg en ung man med kofot in i mitt hem och började svinga. Det flög småsten och dunsade storflak och vips var den forna garderoben ett med vardagsrummet. Jag hade skaffat bärhjälp och den ena tunga IKEA-kassen efter den andra bars ner till några Bigbag på trottoaren. Själv är jag inte så duktig på att bära, däremot kan jag koka kaffe som få. Det var ju kanelbullens dag i går – det är stort. Jag rusade och köpte bullar och ovetandes om detta, hade systerdottern dykt upp under tiden med bullpåse. Jag gillar devisen att alla ska göra det de är bra på, vi är bra på att prata och satte oss därför på balkongen och hade kanelbullsprovning medan de andra gick in i väggen.
I skrivande stund håller min granne på att finslipa det nya utrymmet i vardagsrummet, jag ligger i sängen med katten och tittar på Nyhetsmorgon. Min tv har anlänt och den är så där modernt bred. Jag tycker alla liksom fläbbar ut, Tilde de Paula ser ut som en hjulbent dvärg som när som helst ska falla ihop av trillingfödsel. Kan någon förklara varför tv-bilden inte görs fyrkantig längre?

Inge bra å tjuva känslor

2008-09-20T19:06:00.011+02:00

Barnpsykologer talar ofta om det: Säg inte till ett gråtande barn om kvällen, ”Du är trött och behöver sova ”. Säg istället: ”Vi orkar inte med ditt skrikande, nu får du lägga dig”.
I journalistiken tar man också upp det: Intervjuar du en människa som gråter, så skriv inte att hon är ledsen. Skriv istället att ögonen tåras. Rapportera endast det du ser, något annat vet du de facto inte. Skriv inte att en utsikt är vacker, utan beskriv istället hur den ser ut. Det som behagar ditt öga, behöver inte behaga din läsare.
Häromdagen talade jag med Anna. Hon brukar vara bjuden på kräftskiva varje år ute i skärgården, en tradition hon gärna vill fortsätta med. Men det fick hon inte nu, hon var inte bjuden. Hennes mamma hade dött under sommaren och hennes ”närmaste vän” sa till värden att det inte var någon idé att fråga Anna, eftersom hon var i sorg och absolut inte kunde komma. Anna blev jätteledsen – ja, hon uttryckte sig åtminstone så :-) - för att hon var utesluten.
Inte vet jag, kanske vill man bara väl när man snor andras känslor, fast i själva verket anser jag det vara direkt ohövligt. Ett stort jävla fett bevis på att man inte respekterar en annan människa.
Jag försöker, men ibland halkar jag dit. När Liza blev ensamstående mamma bjöd hon hem oss kompisar för att hälsa på bebisen och efter nattning, hade hon planerat att umgås. Men trots att hon köpt hem allsköns godsaker, så gick vi efter en liten stund. ”Du är trött och behöver sova”, sa vi. Hon protesterade, ”Nej, jag vill att ni ska vara kvar”. Fast vi bestämde att hon bara var artig och gick därifrån. Efteråt har hon berättat hur tråkigt det var att vi bara drog. Hon hade sett fram mot en kväll med vuxna människor och undrade om vi hon inte var värd att tillbringa en lördagskväll med längre.
Är det något man har rätt till, så är det sina egna känslor. Och har man inte vett att säga ifrån när man känner så, får man lära sig det. Det blir mycket enklare så.
Tycker jag.

En sista önskan

2008-09-10T19:58:00.003+02:00

- Det finns egentligen bara en sak jag önskar mig mer av livet, sa min snart 83-årige far. Det är att få resa till Capri och bo på San Michele en gång till.
Nu är han inte vidare frisk och sund, rätt skruttig faktiskt och intagen på hem med all tänkbar service och omsorg. Han kan omöjligt ta sig någonstans på egen hand. Så efter en stunds funderande och överläggande med systerdottern, tog vi beslutet: ”Vi gört”. Vi är två stycken psykiskt kompetenta kvinnor och hon dessutom apotekare. Vi kom fram till att fem dagar var lagom och när jag ringde upp honom för att meddela vårt sällskap var jag upplivad av inre godhet.
- Ja, ni får följa med, sa han. Men… minst två veckor får det bli.
- Fast det blir svårt för oss att få ledigt mer än en vecka.
- Lyssna nu på mig, ni kommer ångra er. Det tar minst en vecka att se Capri, sedan måste vi till Neapel också när vi ändå är där. (Sjukresan började andas tågluff…)
- Men alltså…
- Jag vet hur det är på Capri, man hittar nya vänner med en gång där och när det är som roligast, så kan man helt enkelt inte packa sin väska och lämna alla, förkunnade han.
- Det är väl ändå bättre att stanna en vecka än att inte åka alls?
- Tråkigt om ni måste resa hem, men jag stannar ett tag till.
- Du kan ju inte vara där ensam…
- Det skulle inte falla mig in, vid det laget har jag hittat en massa trevliga människor att umgås med.
Herregud, jag visste att man kunde regrediera till småbarnsstadiet på ålderns höst, men finns det en tonåringsplatå där man kan stanna till på vägen?

Vacker tass

2008-08-29T18:48:00.013+02:00

Jag har länge varit en grubblande typ. Under många år funderade jag lite extra på varför folk bytte ut badkar mot dusch? Under tiden studerade jag nogsamt folk i bekantskapskretsen och kom fram till att de mer skyndsamma gärna duschar. Det effektiva folket. Snabbt ren, i stående ställning och sen pinna iväg. Vi andra kan ligga i timmar, filosofera, bli visa och förhoppningsvis lite rena. Det är meditationen vi vill åt. Hur mycket djupsinne kan födas ur en snabb tvagning? Ibland när det är brått, brukar folk fråga mig om det verkligen är tvunget med ett bad. Då säger jag som det är, jag KAN helt enkelt inte duscha. Jag stoppar i mig och går upp illa kvickt om det är nödvändigt. Och dränker därmed jag alla skitpräktiga miljötankar som jag annars har för vana att tråkas med. Nu har jag unnat mig ett nytt badkar. Det gamla var för fult och om ni vill ha det, så skänks det bort på blocket just nu. Snälla ta det, då. Mina grannar orkar inte forsla det till sopen. De har nog med att bära upp det nya. Du får hjärtans gärna hjälpa till med det också.

Själv ser jag fram mot en stund i stillhet.

En brudklännings öde

2008-08-24T19:37:00.007+02:00

En av mina godare vanor är att sätta grannar i arbete. Medan en av dem höll på att spackla mitt sovrumstak, ryckte jag tag i en annan, nyinflyttad och enligt ryktet bilburen. Hon fick förmånen att köra min tv till en container där hon förut bodde. Tv:n var tjock och tung, hon fick ta i ordentligt, men som hon var frisk och sund klarade hon det galant. Det gladde mig.
Mitt bland all bråte skådades en brudklänning, inplastad av omsorg och i den finaste siden. Alltså, sådana kan vandra vidare bland brudar och säljas skitdyrt. Varför kastar man den i en container?
Jag misstänker att det kan vara känslor inblandade, sådana kan få det ekonomiska sinnet ur balans. Jag ser framför mig hur en rival störtar in i sängkammaren och ilar iväg med klänningen dagen innan bröllopet. Eller att paret blivit osams och kastar klänningen i affekt och jävulskap. Och sedan blir vänner igen, försonas och tar en romantisk vandring till containern. Men då finns ingen klänning där längre. För grannen tog den och ska sy kuddar av den.
Själv tiggde jag till mig hennes tv.

Ängrar finns, men hur är det med kvinnor?

2008-08-10T18:31:00.007+02:00

Jag hade tankar på att avsluta semestern med 4:ans Nyhetsmorgon och kollade innehållet på nätet. Silvio Berlusconi, Åke Malm, Jesper Blomqvist, Fredrik Strage, Paolo Roberto, Jens Assur.Jag hade just dragit slutsatsen att vårt land blivit enkönat när jag såg att de slutligen hade klämt in en kvinna som skulle lätta upp med att prata örter. Hade könen varit omstuvade, hade programmet automatiskt beskrivits, ”med kvinnlig touche”.
Jag erkänner att jag var uppretad när jag satte på och sände väl dåliga energier. För nu tog de död på TV:n, vilket var lite väl overkill. Det kommer ju trots allt andra program. Tröstade mig med att städa garderoben. Som vanligt hade pälsängrarna käkat på kläderna och överlämnat sig som randiga lik på hyllorna. Alltså, så intelligenta kan de helt enkelt inte vara. Eller så är de det. De förstår att leka döda när man ska klå dem, de rullar ihop sig till små stilla prickar. Det har jag själv sett. Men nu undrar jag hur det kan komma sig att de alltid anfaller på bästa ställe, d.v.s. där de gör mest skada. Byxor - mitt på knäet. Tröjor – ovan bröstet. När det gäller tightsen skulle jag kunna bjuda på hela överdelen, men den duger inte. Hur är det möjligt att de alltid prickar rätt? Kan någon svara?

Utan Tv blev det radio, Pernilla August sommarpratade och en mening hänger sig kvar: ”Stäng inte ute något svårmod i ditt liv för du vet inte hur dessa tillstånd arbetar med dig.”

Irland

2008-08-06T09:52:00.006+02:00

I mitt nästa liv ska jag bli metrolog på Irland. Det är bara att lära sig ”lite molnigt, lite soligt, lite regnigt” utantill och sen köra det var dag året om. Mitt under pågående regnbågsvecka for jag till Dublin för att uppleva den live. Regnbågen alltså. I övrigt gick det i grönt.
Vi slingrade upp i bergen och det kullade upp sig överallt i evighet. Får med stora lockar och långa svansar såsade mitt i vägen och det var på det hela taget ett herrans betande. Spinkiga bäckar rann omkring och vi ömslöts av tystnad. Och så plötsligt mitt i ödemarken: En pub i full blom. Trubadur och Guinness.Vidare bland små sjöar, vattenfall och vidder av ljung.
Säga vad man vill om Gud, men god smak hade han.

Utmaningen

2008-08-05T14:04:00.007+02:00

Jag har blivit utmanad av Liza att skriva sex udda eller märkliga saker om mig själv. Varsågoda!

Jag minns namnet på alla personer jag träffat i mitt liv, hört talas om eller som på annat sätt flimrat förbi. En gång mötte jag en man som i inledningsskedet berättade om sin son. ”Hade ni en Grattisannons i Södermalmstidningen när han fyllde år i vintras?” undrade jag. ”Ja, eh… hur kan du veta det?” ”Jag såg den."
Jag har bott i samma lägenhet i 26 år.
När jag var tio år besökte jag en kycklingfabrik. Där beslutade jag mig för att sluta äta kött. Jag är utrustad med någon sorts inre övertygelse om att allt är besjälat och att ingen väljer sitt hölje. Därför kan jag omöjligt placera andras liv i någon sorts värdeskala. Under egentvång har jag lärt mig döda myggor och pälsängrar – fast jag ska erkänna att det tar emot.
Det var jag som skrev artikeln ”Hur mycket Kikki Danielsson är du?” för Aftonbladet 2002.
Jag svarar bara i telefon om jag har lust. Jag har betalt mina telefoner med egna pengar och brukar dem endast när jag själv vill.
Jag är ointresserad av musik.
Det är något vaj med mina energier. Apparater brakar samman när jag vandrar förbi dem. När jag jobbade med barnradio på 90-talet var jag förbjuden av teknikerna att visa mig i närheten av mixerbordet. Så fort jag öppnade dörren krackelerade sändningen.
I mitten av 90-talet härjade en aidsman i Stockholm, han var från Iran men hade tagit sig ett amerikanskt namn. Han bodde mitt över mig på gården och poserade naket och grovt för mig var dag. Men trots att han även toppade löpsedlarna, förstod jag aldrig att det var han förrän han försvunnit och en kriminalkommissarie ringde på dörren.
Jag är antingen on eller off. Antingen skriver jag ingenting eller så skriver jag 9 punkter när jag egentligen ska skriva 6. Förlåt.

Jag utmanar tre Annikor: Udda Annica, SundsvallsAnnika och SousseAnnika.

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren tre nya bloggare och gör en lista av deras namn... Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras blogg för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information

Upplevelser i Turkiet

2008-07-20T13:42:00.012+02:00

Veckans uppfattning
All inclusive? Nej tack. Nya restauranger var dag ska det vara! Trodde jag. Att bo vid stranden och då och då släntra upp för att utfodras visade sig dock vara utmärkt avkoppling. Varför ge sig in i byn? Ett neontivoli med karaokebarer, hetsiga försäljare och pizzor med extra allt.

Veckans uppdukning
Folk kan gärna dö, bara det är gratis. Herregud, vad det lassades på! Förrätter och varmrätter blandades i sörja på tallrikarna, klafs, klafs och på med lite till. Under tiden sprang annan familjemedlem och hämtade efterrätter; hela tårtor, halva kakfat, spröda bullar med chokladsås … Inget fick gå dem förbi. Förvissade om detta pöste de slutligen ner och högg in lite hipp som happ, bland söta krämer och stekt korv. (Jag vill inte gärna peka ut någon specifik folkgrupp, men möjligen är ryssarnas kulturella mönster annorlunda än det vi är vana vid.)

Ve Veckans uppsträckning
Baddräkt har man på stranden, går man och äter - om så bara till strandcaféet - så sätter man på sig något. Det är min bestämda uppfattning. Därför var det med förvåning jag mottog klappen på axeln av hotellets hovmästare, följt av en diskret uppmaning att byta kläder mellan stranden och maten. Jag som precis skulle sätta ner min tallrik på linneduken… Stod jag verkligen i baddräkt i matsalen? Till mitt försvar kan jag säga att jag under sommaren ätit och druckit så gott att jag inte gärna vänder blicken nedåt. Det finns vackrare utsikter. Det tyckte tydligen hovmästaren också.

Ve Veckans uppsökning
- Skicka ett sms till Oktay vetja, föreslog jag över en kvällsdrink på balkongen. Oktay var kapten på en stor utflyktsbåt när vi var i Cesme för fyra år sedan. Annika tyckte han var tjusig och de svärmade ett par dagar.
- Ok, sa hon och plitade ner ungefär så här: ”Greetings from Icmeler. Annika from Sweden (Cesme -04)”

Veckans upptrappning
Svar från Oktay: “I am very happy to see you again. Are you coming to me or shall I come to you? I can only think of you. Lots of love.”

Veckans uppringning
Hetspip från Annikas mobil. Varför hade hon inte hört av sig innan hon åkte? Förstod hon inte att de behövde prata? Och inte bara en stund utan flera dagar! De måste planera framtiden, han ville resa en massa med henne! Annika fick något jagat i blicken och när han sedan började ringa, stängde hon darrande av telefonen.

Veckans uppbränning
Andra dagen började det spöregna och mullra, bara så där - out of the blue. Vi ryckte två starka drinkar från baren och kollade blixtar från balkongen. Plötsligt slog en ner i träden på berget intill och det började brinna alldeles förskräckligt. Herrans liv hela natten med helikoptrar och sirener. Vi blev lite rädda och hämtade en drink till.

Veckans uppgivna
Annkas söner, 14 och 16, höll sig på rummet hela veckan, sov helst till fyra på eftermiddagen och gjorde städerskan olycklig. Aldrig fick hon komma in. När de var vakna satt de på sina sängar och spelade vändtia. Vid tilltal kunde de ibland ge ifrån sig ett läte, typ ”Öh?”

Veckans uppvaknande
Jag erkänner, först misstänkte jag ryskorna som kom ut från olika rum hela veckan. Men sedan… Nej, det måste finnas gränser på professionalism. Hela rummet skakade, möblerna tog små skutt och de väggfasta garderoberna bankade brutalt mot väggen. Det var fan jordbävning.
Icmeler ligger 45 minuter från Rhodos och där utanför hade just skett ett jordskalv på 6.3 på Richterskalan.

Veckans uppseendeväckande
En tjock skyltdocka? Jojomensan. Och varför inte? Under denna vecka såg jag fler feta personer än i hela mitt sammanlagda liv och de måste förstås också kunna identifiera sig.

Veckans upp i tok
Hotellets paroll: Har ni beställt all inklusive, får ni faktiskt utnyttja det. Det var förbjudet att dricka egen sprit på rummet, istället skulle man hämta upp från baren. Och varför inte? Den smakade alldeles utmärkt. Men jag är av naturen nyfiken och skulle vilja veta varför…

Veckans uppskörtning
Fyra bitar melon och fyra bitar ost. Pris 150 kronor på strandhak. Meddelades efter måltidens slut.

Veckans upprepning.
Annika och jag har rest utomlands ett tiotal gånger och varje gång tappar jag bort något. När vi var i Goa, tog jag fel på dollar och rupier och gav 800 kronor i dricks på en sylta. (Tre månaders lön för en indisk restauranggosse). Denna gång visade det sig bli en väska. Jag hade hittat en fin utan blaffigt märke och prutat ner den till 300 kronor. Efter en stund slog vi oss ner på en mur vid strandpromenaden för att titta på feta som åt glass. Där glömde jag väskan och när jag upptäckte det och vände om efter fem minuter, var den puts väck.

Veckans uppdykande
Vem var steward på planet hem om inte min gamla gode vän Kjell? Snåla gamla vänner får andra ha, här vankades det båd rödvin och Baileys!

Veckans upplösning
Klockan 04.30, på väg till väskbandet, upptäckte jag att min Cointreau var försvunnen! Vilket elände. Fick tag på Kjell, som föste mig till Sas-disken. En hjälpsam dam satte fart på städarna, men icke. Någon hade stulit min flaska i förvaringsboxen ovan sätet.
Möjligen i samarbete med mina skyddsänglar… Nu väntar ett nyktert och magert liv, sanna mina ord.

Sopigt

2008-07-08T06:15:00.006+02:00

När jag var ute och strosade i spöregnet fann jag en soffa på Kocksgatan. 10 kronor meddelades på ett melittafilter. Ville man slå till på den regnpiskade soffan fick man ringa och komma överens om lämpligt ställe för business. Kan inte låta bli att fundera över om detta är på fullaste allvar eller om någon har tagit sin fiendes telefonnummer? Kanske söker ägaren desperat efter kontakt i julirusket? Inser den forne soffägaren att han inom kort kommer att åka dit för nedskräpning av huvudstad? Vet han att det svåraste med att vara stockholmare är att hitta en sophög?
Jag talar av erfarenhet. Min lägenhet har varit fylld av bråte i åratal. Allra jävligast är det att bli av med saker med sladd. För några år sedan fick jag skjuts långt utanför staden till en Galne-Gunnar-look-alike-affär. Vi fyllde bilen med elprylar, samtliga hade ett års garanti och samtliga började hosta, skaka och tystna efter precis ett år.
I vårt hus finns inget grovsoprum för el, men det händer ibland att någon stryker ner i natten och smugglar in en dator bland tidningarna. Alla i styrelsen är jättearga och jag är en av ledamöterna, därför vore det genant om jag själv blev påkommen med kastning. Så vad göra? En mobil elstation kommer till Söder lite då och då. Hurra vad bra. Men när jag låter mig informeras, märker jag att den nobbar allt över en micros storlek.
Meningen är alltså att jag som bilfri människa ska slå mig ner på tunnelbanan till Östberga som om det vore den naturligaste sak i världen att göra en utflykt med sin dammsugare. Väl framme, får jag ta taxi sista biten till sopstationen. Sedan är det bara att vända hem och hämta nästa pryl.
De bilägare jag känner klagar över hur svårt det är med bil i stan, de miljörapporter jag läser är stränga i frågan. Ändå verkar kommunen utgå från att alla har bil.
En vänlig väninna lät mig kasta allt i hennes soprum för källsortering.
Själv inhandlar jag numer endast saker med mycket hög kvalitet.
I avsaknad av sophögar, tvingas man tydligen bli snobb.

Du gode tid

2008-06-22T19:19:00.008+02:00

Det är här jag bor nu, i Bruna villan på Ljugarn. Friden är här också, det var länge sedan sist. Här finns vidder av tid till korsord, flanering och slummer, för lokalt ystad ost, grillat och cheesecake med jordgubbar.

I går, under en vandring längs kusten, fick vi en insikt: Tur att det finns så många olika sorters hjärnor. Om alla skulle ha identiska hjärnor med Annika och mig skulle allt bli till ett spektakel. Bara det här med vatten. Vi skulle aldrig kommit på att det fanns sötvatten under marken och börja borra. Det skulle inte finnas några borrar heller för den delen. Vi skulle inte ens fatta hur man gjorde upp eld och hjulet vore bara att glömma. Erik och Micke tröstade oss med att vi nog skulle lyckas om vi var tvungna. Vi vet att de har fel.

Hädanefter lovar jag att bli ödmjuk inför andra hjärnsorter. Tycker ändå att det var en djärv satsning av gud, eller vem som nu var ansvarig, att sätta in människor här. Eller gick de grundkursen i ett varmare land och flyttade hit på ett senare stadium? Var bodde stenåldersfolket egentligen?

Själv är jag glad över att komma sent och sätta mig vid dukat bord.

Gammal kvinna söker gammalt dasslock

2008-06-05T10:19:00.004+02:00

Vad trött man kan bli på toalettlock.
Jag är på jakt efter ett sådant där gammalt, tungt, matt, kolsvart som fanns när man var barn - åtminstone jag. Hade man alltför bråttom att stänga igen efter sig kunde det bli en spricka rakt över.
Sådana görs inte längre, men kanske kan man hitta ett gammalt? Går säkert bra om man känner till vad materialet heter. Jag googlar omkring med de få ledtrådar jag har, men det lyckas inte. Är det någon som kan namnet på detta material?
I dag har jag födelsedag, men där lägger jag locket på. Vill inte gärna grotta omkring i den. Men nu har jag suttit fem minuter och undrat om jag ska istället ska länka er vidare till Torgnysdotter Kanske tycker folk att jag är väl självgod, tänkte jag först. Men sen kom jag på att det är jag värd!

Varför finns det?

2008-06-01T14:19:00.001+02:00

Jag har köpt en ny dammsugare och man vill ju ha det fint omkring sig så i går bestämde jag mig för en liten städstund. Men spruttet uteblev. Man fick liksom ta bort borsten (heter det borste, det där rektangulära längst ner?) och trycka stålröret exakt över dammtussen för att den stillsamt skulle singla in. Jag blev ledsen förstås och tänkte kånka tillbaka åbäket till affären, men just då såg jag en liten rundad sak på maskinen och snurrade man där sög det av bara fan.
Slutsats: Man kan välja mellan slö och effektiv sugning. Varför det liksom? När föredrar man den slöa?
Ytterligare en frågeställning har seglat upp under senare tid. På min dator står det: Ladda html för långsamma uppkopplingar.
Är det någon som vill ha långsam uppkoppling? Finns det folk som föredrar att sitta och stirra koncentrerat när den gröna randen långsamt växer till i rektangeln och ordet Klar kommer upp på skärmen?

Den är här nu.

2008-05-29T21:42:00.004+02:00

Tre dagar skulle det ta, sa balkongfirman när jag först kontaktade den. Det har gått tre månader. Med slipdamm i öron och hals, spännpapp längs hela våningen och mot slutet en konstruktion där man som sömngångare snart skulle få vila vågrätt för all framtid.
Dörrarna kom först och golvet för 10 dagar sedan, men inget räcke dök upp. Räckena räckte inte till mig. Grannar fick, men inte jag. Det uppdagades att gubbarna hade tappat mina nycklar, fick ringa låssmed och byta lås. Under tiden försvann på oklart sätt mitt räcke. Tar låssmeder betalt i staket?
I går skickade jag ett mail till balkongfirman. Jag vill inte direkt kalla mig hotfull, men jag var tydlig. I dag stod balkongen för dörren. Vilken fröjd!
Folk har inte sagt något rakt ut, men jag har sett deras blickar. De drömmer sig liksom bort när jag så frimodigt och glatt babblar pelargonfärger och fällstolsben. Jag vet vad de tänker; att jag borde skaffa mig ett liv. Nu har jag skaffat ett balkongliv. Och jag lovar att inte tjata mer.
Iallafall inte om balkonger.

Ett oläsligt problem

2008-05-18T16:29:00.011+02:00

Det finns en sak som gör mig extra modstulen: Jag läser så förtvivlat långsamt. Alla jag känner läser fort. ”Den här boken läser du ut på en kväll”, säger de och lånar ut en roman. ”Ja det gör jag säkert, så tunn som den är”, ljuger jag. För jag har aldrig läst ut en bok på en kväll.
Det är lite skämmigt att läsa långsamt, som om man avslöjar andlig ynkedom och intellektuell slöhet. Det har florerat ett rykte sedan jag föddes: Den som läser mycket, övar upp sig och blir en snabbläsare. Jag kan tala om att så är det inte.
Som sexåring höll jag i sagostunden på lekis och sedan dess har jag läst så fort jag kommit åt – och jag har ofta kommit åt. Men inte fan går det fort för det. Min pappa har ägnat hela sitt liv åt litteratur och han läser också sakta. Går lästekniker i arv?
Liza läser med en hastighet som kan göra vem som helst fartblind. Hon läser om alla sina böcker gång efter annan, eftersom hon inte minns dem. Jag läser aldrig om en bok, det vore meningslöst eftersom jag i stort sett kan dem utantill. Häromdagen upptäckte jag – milt förfärad – att jag mindes tre karaktärers namn i romanen ”Ur kackerlackors levnad” . Jag har läst boken en gång och det var 1985. Under de senaste 23 åren har jag inte funderat över berättelsen något vidare, förrän den nu dök upp i ett samtal. Antingen är man som Liza eller så är man som jag och i båda dragen finns för och nackdelar. Så har jag tänkt.
Men det finns raska läsare som också minns, förstod jag lite deppigt i går när jag kom ut som långsamhetsläsare inför snabbläsaren Sari. Hon trodde att jag hade lärt mig fel teknik från början och det kan så vara, för jag är autodidakt. Hon rådde mig att inte läsa ett ord i taget utan en sätta blicken på en hel mening. Jag har försökt hela förmiddagen, tar sats och sticker blicken i en rad. Men det går inte bra för mig. Ögonen skelar hit och dit och budskapet faller bort helt och hållet.
Jag tycker det talas för lite om långsamhetsläsare, vi kommer helt bort i debatten. Ingen tänker på hur mycket jobbigare vi har det i studiesammanhang. Vi är säkert en massa begåvade människor som inte hinner läsa 300 sidor på ett par dagar och som därför utesluts från yrken vi skulle klara galant.
Är detta någon sorts lightvariant av dyslexi? Detta sega lyte gör mig stressad, för det finns en massa klassiker jag ännu inte hunnit med och samtidigt kommer det nya romaner hela tiden.
Är det någon som har ett tips? Kan man lära in ny teknik på ålderns höst?

Igenbommat

2008-05-11T10:23:00.002+02:00

Bloggen stängd mellan hägg och syren!

Kanske blev det lite för mycket i går...

2008-05-01T11:46:00.005+02:00

Valborg var vårlik.
Skönsång, babbel och bubbel. Punchen kom ren och sval och alla mådde prima.
Trillade in genom dörren i gryningen, men vaknade ändå under flitens lampa. Grejen är den att jag ska renovera badrummet och gick därför in på Tradera för att kolla badkar med lejontass.
Hittade ett badrum som visserligen var fult, men ändå besynnerligt billigt. 10 kronor. Jag stirrade länge, tog en stark klunk kaffe och funderade över varför man över huvud taget orkar annonsera ut något för 10 kronor. Någon hade bjudit 11. För ett komplett badrum.
Men så såg jag att samma Anna även sålde soffor, dubbelsäng och köksmöbler för en spottstyver. Ett par rokokostolar kostade tre kronor.
Jag utmanar er, kära läsare, vad är haken?

Själv är jag rädd för Försäkringskassan

2008-04-27T13:07:00.005+02:00

Vad händer egentligen med välfärdsfolket, vilka vanor unnar sig folk i mättnad? Så vitt jag kan bedöma är det rädsla, paranoja och bacillskräck.
Rädslan har blivit en jätteindustri, folk är försäkrade med extra allt mot allt, antibakteriella medel är högvilt, medelmåttor skaffar gallergrind, bilarnas sirener tjuter så fort en blindkäpp kommer åt plåten och vi är tvångsanslutna till koderna.
I denna valfrihetens högborg vill jag kunna välja en ”skylla mig själv-knapp”. Jag orkar inte hitta på olika koder överallt, beroende på hur många bokstäver och siffror det krävs just för den här grejen. Låt mig ha ett och samma ord, eller inget alls om jag så föredrar, jag skyller mig själv om någon självdestruktiv jävel går in på mitt konto.
Så fort jag får chansen lever jag vidlyftigt. Jag vägrar konsekvent att ha skåp på jobb. En gång blev det inbrott på en arbetsplats, alla skåp bröts upp och folk lipade över sina försvunna plånböcker. Själv var jag förnöjsam, hade kastat väskan på golvet och ingen hade tittat i den.
Min cykel låste jag inte på åtta år och till sist blev den faktiskt stulen på min innergård tillsammans med en massa andra låsta cyklar. Även om någon hade snott den tidigare hade det ändå varit värt friheten. Jag lämnar ofta min ytterdörr öppen och så länge jag hade hyresrätt levde jag utan hemförsäkring.
Jag tycker helt enkelt att det är direkt osunt att gå omkring och vara skraj och dessutom anser jag att det är ohyfsat att vara misstänksam mot sin nästa.
Men visst, jag är också rädd, men mot min oro finns inget skydd. Jag är rädd för uppdragsgivare, arbetsgivare och försäkringskassan. Just nu har kommunen strulat med min lön, en tidning betalar inte min faktura och från försäkringskassan får jag sju veckor efter sjukhusvistelsen ett brev där de upplyser mig om att det kommer ta ytterligare en månad innan de vet hur mycket pengar jag ska få. Försäkringskassan hinner inte med mig, de har fullt upp med att terrorisera dagispersonal med telefonsamtal för att kolla att föräldrar inte fuskar med vaben. Vips blev personalen angivare av obetald karaktär. Svårare blev det för kassan att betala den som verkligen är sjuk.
Som det måndagsexemplar jag är, fick jag en gång lunginflammation. Tror ni jag fick pengar? Icke. De lyfte inte ett finger på tre månader. Till sist fick jag ta till egna åtgärder, tur att man har kompisar på lokal-tv. Colette kom farandes med kamerakille, jag lade mig till med ynkrösten och tittade beklämt och utarmat in i kameran.
Jag toppade tre sändningar med: ”Hon har inte fått pengar från försäkringskassan!”Det blev till och med debatt i studion med ansvarig chef.
Dagen efter ringde chefen, bad om ursäkt och betalade på studs.
Ska man bli tvungen att sitta i tv varenda gång man blir snuvad på pengar?

Skräck Shui

2008-04-20T10:48:00.003+02:00

En dag fick jag för mig att bli harmonisk. Således köpte jag en bok om feng shui och baksidan lovade ett långt och hälsosamt liv och det lät trevligt, tyckte jag.
Men snart insåg jag hur det kan gå när man bara möblerar i godan ro. Företag går omkull om en dörr är felplacerad och små barn kan få betala med livet om de har föräldrar med bristande feng shuikunskaper. En man snickrade ihop en utbyggnad i fel vädersträck och inom kort var hela familjen död i olyckor och sjukdomar.
Plötsligt gick det upp för mig att jag kan bli överkörd om min bror går omkring i sitt hem och flyttar prylar. Det känns faktiskt jävligt tjabbigt. Sidorna fylls av diagram, onda cirklar, gröna drakar och väderstreck och själva andemeningen är komplicerad.
Några krökta floder har jag i alla fall inte utanför fönstret, vilket plötsligt glädjer mig. Inte heller några träd utanför dörren, som kan hindra yangandarna från att komma in. (Och jag som trodde att själva vitsen med andar var just deras fenomenala framkomlighet.)
Sovrummet är viktigt. Sängen bör stå på hjul, aldrig direkt på golvet för då hindras luftcirkulationen. Om man sover under en takbjälke blir man sinnesförvirrad. Prylar under sängen gör mig sjuk. Den får heller inte stå så man bara ser fotändan när dörren är öppen. Men vänta ett tag… Sängen får heller inte placeras mittemot dörren eftersom detta tömmer mig på energi. Vid fönstret? Inte om jag vill undvika leverskador. Den får inte heller stå mitt emot en spegel, eftersom jag kan vakna på natten, få syn på min spegelbild och drabbas av skräck, så stark att jag kan få bestående nervösa besvär. (Tack, för den…)
Under dov förstämning läste jag vidare och nu började det bli riktigt otäckt. En dörr placerad i vänster hörn och hela ekonomin går åt fanders. Här finns massa dörrar i vänsterhörn.
Jag ska elda upp den där boken. Vad fan, jag var ju bara ute efter lite sinnesfrid!

Min kamera dog i Rågsved

2008-04-06T20:29:00.007+02:00

Det kanske inte var så smart egentligen.
Att resa till Rågsved på söndagsutflykt när man redan känner sig sur och trist.
Jag vete fan hur det gick till. Antar att det var någon sorts PK-infall, tyckte väl att jag hade bott i Stockholm länge nog, att det var dags att se något annat än innerstan i allmänhet och Söder i synnerhet.
Såg framför mig kulturella danser, stepp, skratt, stora kjolar, färglada fruktstånd och frejdigt folkliv.
Men... där var snöpligt tyst. De många höga husen vittnade om att många bodde där och kanske trivdes de hemma, för ingen var ute. Anna-Sara och jag strök omkring på tomma stigar av asfalt, såväl lekpark och fotbollsplan låg öde, det enda som rörde sig var en och annan plastpåse i träden.
Jag tog en del bilder, men plötsligt fick kameran nog och dog. Försökte ett upplivningsförsök med nya batterier, men det var för sent.
Så jag får skicka er vidare till Torgnysdotter för bildmaterial och mer utförlig och inspirerande text. Hädanefter finner ni mig på Södermalm tjugofyrasju.

Inga fula fiskar

2008-04-05T21:22:00.004+02:00

I brist på nya idéer håller jag bloggen ljummen med gammal skåpmat. Dagens meny: Torsk.
Tidigare intagen för 100 år sedan på DN:s kultursida:

Norstedts synonymordbok "Ord för ord" är en ovärderlig vän till många skribenter. Men nu har jag blivit förbryllad. Förutom de vanliga synonymerna till kvinna hittar jag följande: Argbigga, våp, kossa, slampa och glädjeflicka.
Jag slår upp man. Här hittar jag bland annat Skapelsernas herre och karlakarl. Den enda synonymen med negativ klang är karlslok. Inte ens snuskgubbe elller skitstövel har lyckats kvala in.
Om nu glädjeflicka är synonymt till kvinna, varför hittar jag i så fall inte torsk som synonym till man?

Oinspirerad och sur

2008-03-31T19:24:00.005+02:00

Jaha, och så insjuknade jag igen. Hög feber och elak hosta, ont överallt. Låg stilla ett par dagar innan jag packade en liten väska och stapplade till Vårdcentralen. Tänkte att nu blir det en resa till Sös, ospec som vanligt. Men jag fick packa upp boken och tandborsten - hemma. Jag hade fått en helt vanlig pöbelinfluensa. En Svenssonsjukdom hade haft fräckheten att nästla sig in bland de mer dramatiska och mystiska. Så jävla förnedrande.
Efter all denna tid av konvalecens har sängen antagit formen av en hängmatta, om jag hade fått lön de senaste månaderna hade jag köpt en ny. Dessutom känns det som om jag placerats på en brottsplats, de har tejpat upp sådan där randig tejp överallt som de använder vid kallblodiga mord.
De ska bygga en balkong och då ska man tydligen tejpa. När den är klar ska jag sätta mig där, nosa upp mig och gnaga på en lakritspuck. Vilket kärt återseende, vårens godaste nyhet alla bonör.
För övrigt känner jag mig som dålig VD för den här bloggen. Jag har tappat gnistan och blir pressad när jag vet att jag borde sköta leveransen. Har funderat på att lägga ner den, men beslutar mig istället för att bara skriva när jag har lust. Det kan dröja ett tag mellan gångerna, men jag vill att det ska kännas kul. Vi får se när vi hörs igen!

Jesus dog på posten

2008-03-20T17:31:00.013+01:00

Hmmm, möjligen är detta lite fusk, eller åtminstone något lättjefullt: Att ta en gammal text och peta in i sin blogg, men jag tycker man får vara både lat och fuskig i påsktider, så jag bjuder nu på ett kåseri som jag skrev för DN, Namn och Nytt en skärtorsdag för 100 år sedan.

Jesus dog på posten.
För ett par år sedan följde jag med en förskolegrupp till kyrkan. På morgonsamlingen förbereddes barnen med en dos bibelkunskap. Fröken Ingela tog upp ett litet krucifix ur fickan, ett konfirmationsminne som vandrade runt i ringen så alla fick titta. Jesus på korset var en rafflande historia som stod sig väl i dagens konkurrens. Alla lyssnade storögt utom Petter, som hellre ville visa upp sin senaste grimas. Ingela spände ögonen i honom:
- Vad berättade jag nyss Petter?
- Att Jesus dog på posten, replikerade han tveklöst.

Stina, 5, stirrade på honom och rättade:

- Nej, han dog på PÅSKEN och föddes på julen. Han fick inte leva länge precis, det var inte länge sedan det var jul. Ändå hann han få skägg.
Så gav vi oss iväg till den mäktiga kyrkan. Vi hade avtalat tid med prästen som skulle komma och prata endast för oss. Vi krympte ihop runt altaret under takmålningar och kristallkronor. Prästen trollband när han gick fram och tillbaka, viftade med armarna och höjde och sänkte rösten teatraliskt. Han uppehöll sig länge vid sekvensen när de spikade upp Jesus på korset, hur han blödde, led och avled.
- Och ett par dagar senare, viskade prästen, var Jesus försvunnen! Och inte nog med det, det fanns de som påstod sig ha sett Jesus vandra omkring bland folket, livs levande!
Barnens ögon tindrade ikapp, munnarna gapade. Då ekade Petters röst:
- De hade säkert lyckats bättre om de hade SKRUVAT fast honom!
Väl tillbaka på förskolan, ritade barnen teckningar från besöket. Ingela tog åter upp krucifixet ur fickan och placerade det mitt på bordet för att barnen skulle få lite vägledning. Stina ritade Jesus på väg till himlen med en raket mellan benen och ett annat barn målade varsin fotboll på Maria och Jesus huvuden: ”De brukar ju ha fotbollar på huvudet.”
Det var en stor dag, barnen var inte vana vid att bli matade med våldsamheter på förskolan. Man ville ju inte gärna skrämma upp dem. Här läste man ”Linnea planterar” och sjöng ”Kan du vissla Johanna?”
En besynnerlig dag var till ända. De hade vältrat sig i tortyr från morgon till kväll, de var till och med tvungna att lyssna på alla detaljer om detta dödsstraff. Och det var inte ens någon saga, det var verklighet och det fanns bevis på det.
När Kalles mamma kom och hämtade, rusade han fram mot henne och skrek:

- Mamma, mamma vet du att Jesus är död!

- Eh, ja...

- Och Ingela har honom i fickan!

Repet svängde

2008-03-15T13:20:00.008+01:00

Jag har fått komma ut en sväng.
Till Globen.
Min goda vän Annika, till vardags en strukturerad och seriös person, förbyts i schlagertider.
Nu var det genrep och hon hade samlat oss alla.
Fylld av förväntan tog hon emot med schlagerstövlarna på, de kommer fram en gång om året, är vita, i slimmad plast och sylvassa i klack och tå. Omsorgsfullt delade hon ut varsin schlagersjal till oss, en variant i paljett och pärlglans.
Väl på plats beordrade Luuk oss att göra vågen, alla armar upp, som Bedrups rullstolsgymnastik ungefär.
Sen började själva uppträdandena, det svängde riktigt bra om de flesta.
Vad jag tänkte mest på var att Perelli hade väldigt långa knän. Men Erik, som satt bredvid mig, trodde knäna var sminkade på något sätt.
Han undrade också om Amy Diamond var min förebild.
Och när Linda Bengtzing berättade att hon hade blivit så glad att gå vidare att hela huvudet blåstes ut, drog Erik en lättnadens suck: ”Det kunde ju ha varit en vital del som drabbades.”
Sedan var det jättekonstigt, för en vithårig studioman med sjörövarlook blev intervjuad under namnet Ola Salo och samma kvinna satt i både Norrköping, Kiruna och Stockholm för att meddela röstresultat.
Mest applåder fick Björn Gustafsson så gäspigt förutsägbart. Några av Annikas kompisar ylade och torkade tårar när han dök upp. De rusade ner med mobilkameror och tog närbilder på Björn och efteråt stångades de i autografkö. De var tio år och skörden blev mager, bara Bengtzings färdigskrivna som en betjänt gick och delade ut.
På genrepet vann Sanna Nielsen och tvåa kom Amy Diamond.
I kväll hejar jag på tvillingarna i rött. Annika och jag ska satsa 100 kronor var på dem.
Oddsen är 11.50.

Effektiv

2008-03-05T10:27:00.007+01:00

en Jag har en massa vänner som inte läser min blogg. Men de gillar att prata i telefon. När de nu ringer upp och frågar hur jag mår, känner jag innerlig leda. Orkar inte rapa upp samma historia om och om igen. Vill liksom svara:
- Har du tillgång till en dator? Gå in på www. michanek...

Är det detta som kallas institutionsskadad?

Ameh!!

2008-03-04T10:47:00.010+01:00

Vad är det som pågått medan jag legat på mitt yttersta? Min tidigare så obefläckade yta har intagits av Tourette-tanter i jämfotahopp, fniss och flabb. Med sådana vänner behöver man minsann inga ovänner, skaffa egen snuskblogg!
Vill ni veta vad som hände mig under tiden ni förlustade er? Jag sändes i ambulanstaxi till Sös med 245 i sänka. Man ska ha 8.
Sös kirurgakut är en mycket udda samlingsplats en fredagsafton. De flesta liknade hjonen i Lönneberga, många av dem skrek. Monotont och länge. Sedan fanns där några män i 50-årsåldern – utan inbördes relation - som stank sprit, blödde ymnigt och brölade på personalen. Några emoflickor hade skurit sig själva för hårt och grät svårt. Högröstade testosteronstinna krökarkillar hade varit vid något centrum och hamnat i tråkigheter.
För att överleva akuten måste man vara en spänstig sjukling med stabilt psyke. Samt gärna väntarvana. Jag kom dit 15.30 och var klar 05.00. Fastande hade jag bara min egen och andras smärta att ägna mig åt.
Nu gjorde Liza mig sällskap, vilket var tur, för annars hade jag hamnat på psykakuten. Jag ska erkänna en sak, vi skrattade en hel del, tidvis övergick det till regelrätta anfall. Vi har båda en stark böjelse för tjuvlyssning och hade nu hamnat rätt.
När jag väl rullades ut från akuten blev det bättre. Jag har ju tidigare recenserat 57:an med en död kalkon. 72:an höjer absolut snittet på Sös. Enkelrum med egen WC och dusch. Utsikt över Årstaviken. Snäll personal som gav mig allt jag bad om – utom en diagnos. Läkarna kliade sig i huvudet och kallade på expertis men jag är inte någon enkel människa. Folkliga förkylningar får andra dra på. Sänkan gick i alla fall ner och i går fick jag åka hem med en kasse medicin.
Sista morgonen grep jag tag i droppställningen per automatik på väg till frukostbuffen. Höll på att krångla med mackor och bricka med en hand, bad om hjälp och upplystes om att det inte fanns någon slang som band mig samman med ställningen.
Nästa gång blir det nog en recension från den geriatriska avdelningen.

frk Michanek lever farligt

2008-02-27T14:47:00.002+01:00

hon är inte bara, i skrivande stund, slav under två influensor och utrustad med begränsad förmåga till förflyttning. Hon har dessutom betrott undertecknad med lösenord och hedersuppdraget att sjukskriva henne från bloggen.
Alltså; Cicci är förbannat sjuk och klen och jag, Anna-Sara Torgnysdotter, är den som smugit in på bloggen som en katt bland hermeliner.
Eftersom jag aldrig kan mäta mig med Michanek vad gäller lysande textproduktion funderar jag på att ta tillfället och makten i akt att skriva knulla rätt många gånger. Eller att förära henne med några fascistiska åsikter och pöbliga intressen. Eller ännu värre; få det att se ut som om hon gillar Thomas Idergard.
Eller så kan jag sluta skriva nu. Risken finns ju att hon blir frisk och spöar mig. Så får det bli.

Michanek är sjuk och men jobbar på att bli frisk så fort hon bara kan.

Knulla.

Med vänliga hälsningar,
Torgnysdotter

På besök i pappas kök

2008-02-18T17:30:00.002+01:00

Bokbål

2008-02-16T17:01:00.007+01:00

Först av allt vill jag be Hans, Katarina, Lars och Kerstin om ursäkt. Detta är ingen personlig vendetta, era verk är säkert viktiga och bra, men sorry. Ändamålen helgar medlen.
Så här ligger det till. I 25 år har min kakelugn stått som en isdrottning, alldeles stympad i sin prakt. Och så vips, kom en murre hem och knackade lite, svingade sig upp på taket och öppnade kanalerna till liv och flöde. Det var magi. För 3 tusen kronor var den fruktbar.
Men inte fan fanns här träbitar. Gick runt och tittade i skåp och klädkammare, men inte en endaste liten pinne. Slog en lov runt bokhyllorna och valde ut några offer. Sådana jag inte visste att jag hade och än mindre att de existerade.
”Min upphovsrätt, handbok för journalister” från 1991. Kändes som den förlorat greppet om verkligheten – eller möjligen jag. Den ouppsprättade skildringen ”Henne fick jag aldrig möta”, från 1947. Motivering: Kommer nog aldrig att plocka fram pennkniven för att få veta vem han inte mötte. ”Lev gott utan alkohol” Själva titeln lockade föga. Och slutligen ”Lugn och harmonisk med psykisk träning” som jag förkastade av innerlig konceptisk leda. Samt inte minst för att mitt lugna psyke redan i dagsläget gränsar till letargi.
Och hej, vad det var kul när det brann! Jag kände mig riktigt slug när jag kom på att böcker på Myrorna är billigare än ved och planerade fet inhandling.
Men underbart är kort, allt slocknade inom någon minut och nu är min ugn fylld av litterära ruiner med svarta blad i spret.
Min granne har vedträn och jag ska få. Snart ska jag sticka in en riktig pinne i brasan.

Alltså, ursäkta mig...

2008-02-13T20:13:00.001+01:00

Men vad har hänt med reklamen? När jag var yngre skulle man frestas, det var glamour och godsaker: En gubbe hetsåt fazerchoklad, filmstjärnor smekte in sig i luxtvål och snyggingar surfade och käkade bounty.
Och nu?
Analklåda, fotsvamp, sur mage, dålig andedräkt, illaluktande flytningar och inkontinens.
Hur har det blivit så här?

Kollektiv skuld

2008-02-03T18:04:00.001+01:00

Sigge och Pelle har hamnat i luven på varandra. (Jag nämner inte deras efternamn, har nämligen lovat några vänner att tiga ihjäl Pelle.)
Nåväl, det hela handlar om kollektiv skuld.
Pelle är förbaskad. Mest på fi, som han anser öppet och ogenerat vräkte ur sig manshat under valrörelsen. Pelle tycker att tjejerna är tjabbiga och att män också är offer.
Sigge menar att sådant här får man stå ut med som man. Många som röstade på fi har jobbat på kvinnojourer och sett misshandlade och våldtagna kvinnor dagarna i ända. Man måste unna dem att hata.
Det är lite krångligt det där med kollektiv skuld, tycker jag. Själv kan jag drabbas lite av den gentemot judarna, trots att jag varken var påtänkt eller tysk under förintelsen. Direkt efter kriget kände så gott som alla dåligt samvete, inte för att de hade någon anledning, men för att det var svårt att värja sig, skulden bara infann sig. Och man lät judarna hata och låter dem fortfarande göra det, utan att försvara sig med att minsann inte alla vita var med på utrotningen. Man ger dem rätt till ilskan, nio miljoner berättigar en del hat.

I dag misshandlas och dödas fler kvinnor varje dag.
Det händer ibland att jag leker med ord, det innebär att jag byter ut kvinna mot svart eller jude.
Jag tänker mig ett samhälle där judar tjänar 5000 mindre i månaden, just för att de är judar och trots att de består av halva befolkningen finns väldigt få av dem representerade vid makten. Därför uppkommer diskussionen om kvotering lite då och då.
- Nej tack, säger judarna. Vi vill inte ha något jobb för att vi är judar, vi vill komma fram på egna meriter.
Och det vore ju inget märkligt med det, om det inte vore så att judar hade högre genomsnittsbetyg och var högre utbildade. Eftersom de ändå inte hade några chefsposter drogs slutsatsen: ”Judar verkar inte vara så intresserade av pengar” eller ”De måste faktiskt lära sig förhandla.” (På vårt vita medelklasssätt.)
I bibeln stod att svarta skulle hålla tyst i församlingen och detta citat låg till grund för många stora frågor inom kyrkan. Svarta var också förbjudna att gå in genom huvudingången på moskéerna och väl därinne fick de sitta bakom ett galler.
Varenda natt blev en svart person torterad för att han var just svart. Men varför skulle han nödvändigtvis vara ute och gå i mörkret? Han borde väl ändå veta hur provocerade människor blev av hans utseende? tyckte folk. Även de med svart hudfärg. På rättegångarna var de svarta tvungna att bevisa att de inte njöt av tortyr.
Eftersom det var både fattigt och farligt att vara svart, fick de en tid åka billigare taxi, såvida det bara var svarta personer i bilen. Men det togs bort sedan det anmälts till diskrimineringsombudsmannen.
De svarta själva? Jo, visst var det bra med rättvisa, det tyckte de allt. Men humanister? Nej, det ville de inte kalla sig. De fnissade lite generat, ”Man vill ju inte vara rabiat.” Många av dem tyckte inte att det fanns orättvisor i Sverige, de hade aldrig märkt av några i alla fall.

Ja kära någon, vilket rubbat samhälle. Jag kan trösta er med att det bara finns i mina fantasier.

På jakt efter den bittra sanningen

2008-01-26T11:44:00.000+01:00

Vi har kört fast i bitterheten, Torgnysdotter och jag. För en tid sedan var hon inne och petade på ämnet i sin blogg och sedan dess har den förföljt oss båda på var sitt håll.
Våra hjärnor har kokat i sin vätska.
Grejen är att vi har full koll på bitterheten som tillstånd. Det som förbryllar oss är bristen på förbarmande den möter. Samt den bottenlösa skräck många känner inför att bli just bittra. En förbannad gamling är rätt ok, kanske till och med lite lätt uppfriskande emellanåt och en sorgsen gamling släpar man inte gärna i smutsen. Bitterhet är en blandning av dessa känslor, men här går det käpprätt åt helvete.
Under ett telefonsamtal försökte vi ringa in bitterheten. Den kräver sina modiga år, en bitter femåring faller på sin egen orimlighet. Torgnysdotter ser urtypen som en äldre man som ångrar de karriärkliv han gick miste om, eller inte antog för att han var feg. Nu sitter han där och knastrar omkring i det förflutna.
Jag ser en kvinna som skött familjen i alla år och när det är klart, drar gubben. Istället för att äntligen kasta sig ut i världen, går hon kvar i deras gråa tvåa, kedjeröker och ger sina barn skuld.
Torgnysdotter tror att bitterhetens låga status beror på att personen har sig själv att skylla. Han var feg, tog inte för sig när tid var och det straffar sig. Med viss rättvisa.
Jag är mer inne på att bitterheten saknar dynamik och därför provocerar. Eftersom den har stelnat är den meningslös att dra omkring på.
Men ingen bitter jävel blir ju bättre av att bli föraktad. Varför kliar vi istället inte den bittra under hakan och bjuder på prinsessbakelse? Jo, för att vi skiter i om den bittra blir bättre eller inte, den jäveln får klara sig bäst den kan. Fast helst inte. Inom oss alla finns tanken: Gå inte här och ta plats – dö!
Varför denna ovilja till förståelse? Det är väl ändå rätt naturligt att bli bitter om man är missnöjd med sitt liv? Vad är det för mörka sidor bitterheten väcker inom oss?
Det är där vi fastnar. Vi slår upp i ordböcker och letar svar. Långa stunder sitter vi i veckpannad tystnad.
Ingenting leder oss vidare. Allt känns gåtfullt.
Så förflöt vår fredagskväll. Man kanske borde skaffa sig ett liv. Nu när man vet vad man annars har att vänta.

Lurad

2008-01-24T09:14:00.001+01:00

I en Seinfeld-episod så blev Jerry Seinfeld uppringd av en telefonförsäljare. Telefonsamtalet löd i stil med följande;
Seinfeld: Jag har inte tid just nu, men om jag får ditt telefonnummer så ringer jag upp dig i morgon.
Försäljaren: Men... jag sitter på mitt jobb...
Seinfeld: Det är OK, du kan ge mig ditt hemtelefonnummer så ringer jag dig i morgon kväll.
Försäljaren: Men... det vill jag ju inte...
Seinfeld: Nej, där ser du (och pang på med luren).

Bara massa lur

2008-01-20T14:35:00.000+01:00

En del lögner avslöjade jag tidigt. Trodde aldrig på ”man blir sån” när man drog ner mungiporna med pekfingrarna för att göra fula grimaser. Men jag kan förstå pedagogiken bakom. Likaså att man fick svart tunga av att svära.
Men vem hittade på att man fick kramp av att bada efter matsäcken? Och framför allt varför? Hur många halvtimmar har man inte förspillt av sin korta barndom, stillasittandes med bullmage och ihärdig längtan att få ge sig hän med badankan? Det måste ha varit Luther som förbjöd oss från att stapla fröjder på varandra. Ungefär som Kerstin Thorvalls mormor som lade sina färska wienerbröd på vänt några dagar innan hon åt upp dem.
Forskningen har gått framåt, nu vet vi att duvor inte är skadedjur och att man kan äta snö utan att få mask i magen. Hår på benen växer inte snabbare om man rakar dem, stråna blir inte ens grövre. Det är nys att vi ska dricka åtta glas vatten om dagen, såvida vi inte är törstiga. Tvärtom kan det generera i inkontinens på äldre dar, hotar forskarna. Hår och naglar växer inte när vi är döda. Och det saknas bevis för att mobiler stör sjukhusutrustning och att människan bara använder tio procent av hjärnan.
Det är illa nog att jag levt i livslögn, det allra olyckligaste är dock att det känns så osynkat.
I dag skulle jag gärna sitta stilla med mätt mage och gott samvete på badplatsen, däremot är jag sällan sugen på snö. Trots att lite mask i magen skulle sitta fint så här inför beach-08. Den skulle bo flott därinne med gott utrymme och helpension. Under alla år har jag varit noga med att inte okynnesraka benen, utan istället lurvat iväg till gym och läkarhus i naturellt tillstånd. Så jävla onödigt.
Hängande mungipor? Jag blev sån ändå. Det jag numer har att se fram emot är inkontinens och ofarliga duvmatningar. Långa naglar kommer jag aldrig att få.
Men forskarna till trots, min övertygelse säger att många människor endast använder tio procent av hjärnan.

Vid sina sunda vätskor (Upplösningen)

2008-01-11T18:02:00.001+01:00

Gott folk. Jag är på lekhumör och tänkte utmana er i frågesport.
Frågan är: Vad dricker Ewa på personalfestens julbord?

5 poäng:
Denna snaps är ovanlig på julbord, utan vetenskaplig undersökning, skulle jag kunna säga att den aldrig har druckits på något julbord någonsin.

4 poäng:
Denna shot har med säkerhet aldrig intagits till fest över huvud taget, fast den har med huvudet att göra.

3 poäng:
Trots sin sällsynthet, äger vi den alla.

2 poäng:
Jag vet att den finns, men jag har aldrig sett den.

1 poäng:
Den första delen av ordet finns inbakat i Miss A:s senaste inlägg, den andra delen i Sousseannikas.

And the winner is…
Herregud, nu är det jag som har huvudbry! I går kväll vid 19-tiden var jag övertygad om att Miss A hade vunnit för sitt svar; hjärnvätska. Samt att Sousseannika hamnade som god tvåa med sin spinalvätska. Var lite tveksam där, slog upp och hade mig så fort jag fått budet om spinalvätskan. Den finns i ryggmärgen, fick jag veta och var därför inte helt rätt. Trodde jag först. Men efter en sista kontroll i går visade det sig att spinalvätska finns både i hjärnan och ryggmärgen. Möjligen är hjärnvätska och spinalvätska samma sak? Känner mig som en okunnig domare på farligt vatten. En sak är dock klar: Priset gick till Norrland. Vad önskar ni er?
Dags att leverera historien:
Ewas arbetskamrat hade en tid gått omkring med rinnig näsa för att inte säga kran, för nu talar vi inte om droppar, utan rännil. Det visade sig så småningom att hon hade hjärnhinneinflammation och då kan hjärnvätskan ta vägen ut via ena näsborren. På julmiddagen lutade sig kollegan över snapsglaset, fyllde upp det och bjöd storstilat. Detta lär vara bland det renaste vi kan dricka och smakar enligt uppgift som extrasaltade tårar.
Tack för god kämparanda!

Hårets rötter?

2008-01-09T14:02:00.001+01:00

I dag har jag varit och snyggat till mig på frisörskola. Medan eleven höll på med mitt hår, hade jag fri utsikt över nybörjarna som fick hålla sig till försöksdockor.
- Är det riktigt hår? undrade jag.
- Jaja, det måste vi ha. Det går inte att köra med konstfiber om man ska lära sig ordentligt.
- Var kommer det ifrån?
- Ja du, vet faktiskt inte. Det importeras från något annat land.
När jag var si så där 11 år, gick det skräckhistorier om en hårtjuvliga som härjade i spöktunnlar och biosalonger. De satt bakom en i mörkret och lurade på svall. När det var som läskigast och alla vrålade som värst, kom saxen fram. För det var så ondskefullt uttänkt att om man upptäckte vad som hände, skulle ingen lägga märke till ens skrik.
Jag nojade på det där, spanade misstänksamt in raden bakom och höll mina elektriska testar i knuten näve när jag vistades bland okända i mörker.
Nu härjar inga ligor längre, svenskarna kan vara trygga på nöjesfälten.
Eleverna på frisörskolan klippte och rakade, stråna yrde och högade ihop sig. Kanske bättre ändå att sälja sitt hår än att sälja sin kropp, tänkte jag. Fast det ena behöver nog inte utesluta det andra? Man väljer kanske inte inriktning direkt.
Håret växer cirka 1 dm om året och här står 15 stycken och friserar varsin hårig skalle.
Varje dag.
Med lite matematik räknade jag ut att håret måste vara billigt i inköp. Kan någon hjälpa mig med det här? Varifrån kommer allt hår? Vems är det och hur går det till?
Svar mottages tacksamt.

Tja ba sjuan!

2007-12-30T14:11:00.000+01:00

I år har jag förlorat:

Några uppdragsgivare (Varför inser inte alla min förträfflighet?)

En keps (Glömd på avskedsmiddag hos Camilla, som flyttade till Irland - tillsammans med kepsen)

Kontrollen - stundvis

En blindtarm (Ofrivilligt)

Två halva ögonlock (Frivilligt)

En 500-lapp (Tappad någonstans i Sjöstaden, troligen på Adidas outlet)

Hemmagym (Sålt på Blocket)

Några kilon (Det gör gott för knubbisar att vara lite sjuka)

En radio freestyle (Förbannat ledsen över detta, finns inga bra i handeln längre)

En tandflisa (Ska åtgärdas i januari)

Två idoler (Ingmar Bergman och Benazir Bhutto)

En ful vävtapet i badrummet

Ett H-tak till datorn

Alkonerv (En ny är under upparbetning)

Några kilo stenkakor (Bortgivna till Ewa)

En del tårar

Fast jag har fått en del också, lite mer förnuft, massa antibiotika, goda samtal, en ny dator, ett fult ärr på magen (ingen större fara, min mage har aldrig varit någon kassako) en ny freestyleradio av Yttermyrskan och sist, men inte minst - en blogg.

Gott nytt år alla läsare och bloggare, låt oss förgylla varandras tillvaro även under åttan!

En mellandag i dietens tecken

2007-12-28T16:25:00.001+01:00

I går träffades Putte och jag för att sambanta. Efter en månads sängliggande, led jag kraftigt av träningsvärk sedan jag tvingats stega upp för en trasig rulltrappa på juldagen. Putte hade helt magstarkt mätt sin midja och upptäckt att han överskridit sitt BMI under julen. Han var förskräckt.
Utrustad med stegräknare och knorrmagar fotvandrade vi Årstaviken fram. Jag hade med mig en mandarin som matsäck, som jag skalade under gång och frikostigt försökte dela med mig av.
- Nej tack, sa Putte och stirrade missmodigt på min utsträckta hand. Du kanske inte vet det, men jag har precis kommit ut som bacillskräckshavare.
- Jaha, sa jag och slök mandarinen.
Jag märkte att det var något som tryckte honom och blev snart varse:
- Jag blev arg när jag läste din blogg, sa han sammanbitet.
Hela mitt bloggliv passerade revy. Vad menade han? Putte, till vardags en huld varelse, hade blivit julilsk och detta var mitt fel.
Det visade sig handla om sjukhusvistelsen.
- Jag blir provocerad när du hackar på offentliga sektorn. Du spelar de privata initiativen i händerna och jag tycker att du är bortskämd.
- Men så menade jag inte, försökte jag.
- Det kan lätt uppfattas så, kontrade han obevekligt.
Jag kände mig stött och bestört. Nu har folk – inte minst jag själv – tyckt synd om mig en månad och det har känts helt i sin ordning. Och så kommer han och kallar mig bortskämd.
- Vi bor i ett förmöget land som borde ha råd med trivsamma sjukhus, muttrade jag.
Något skamsen ska erkännas, men icke desto mindre rustad till försvar.
- Och jag klagade faktiskt inte på personalen, de gjorde sitt bästa. (Nåja, med undantag för en ambulansman och kockarna) Men när man för en gångs skull inte har matlust, och detta så olyckligt sammanfaller med att man tvingas äta, då ska man väl inte behöva kväljas av lukten? Man kan göra billig mat som smakar förnämligt om man är professionell. Dessutom kan man på de flesta sjukhus, få en tv till sängen, mot betalning. Det kostar inte kommunen någonting. Men det fanns inte på Sös och i det allmänna tv-rummet hade folk inte vett att hålla käften, malde jag vidare.
- Tv och dålig mat, fnös Putte. De räddade faktiskt livet på dig.
- Titta vilka fina svanar!
- Du hade en jävla tur.
Jag gjorde en manöver ner till vattenbrynet och fotade svanarna. De var fräsiga och ville gå till attack, inte alls särskilt tacksamma, trots att de hade både flax och flyt, om man säger så.
Vi pratade inte mer om saken. Han fick så småningom en falafel, hungern avtog och han blev sitt forna goda jag. Uppläxningen sitter dock kvar och ger upphov till funderingar. Man måste väl ändå få unna sig missnöje även om man globalt sett är snuskigt prioriterad? Kvinnor i Sverige har en genomsnittlig månadslön på 5000 kronor mindre än män. Det gör mig förbannad. Ändå är jag naturligtvis tacksam över att slippa bli omskuren, stenad och våldtagen. (Om man nu över huvud taget ska behöva känna sig tacksam över detta...?) Det finns små och stora strider. Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska niga och tacka för det lilla?
Fast det är klart, jag känner mig kluven. Min ena kind rodnar lite fortfarande.

Min grannes julfönster

2007-12-23T16:10:00.000+01:00

"Det finns inget okristligt folk på hela jorden som firar högtider vars orsak de inte tror på lika intensivt som det svenska. Inte minst jag när det gäller julfirandet."
(Bodil Malmsten, Kom och hälsa på mig om tusen år.)
Personligen har jag gått ur kyrkan, men skulle ändå vilja komma iväg på julotta. Det verkar äkta på något vis och det känns som om jag längtar efter något sådant. Sådana här genuina tankar brukar dyka upp före jul och varje år ser jag mig själv sitta där på kyrkbänken med from blick och sjunga psalm bland kandelabrar av droppstearin.
Men sist jag kom iväg till julotta var 1970. Varför måste ottan nödvändigtvis vara så okristligt tidig?

Jag - en kvasisnobb

2007-12-19T13:48:00.000+01:00

I morse var mjölken slut och kaffe kräva denna dryck. Således drog jag en klänning över huvudet och satte snabbt och sömnigt på mig ett par tights. Till detta valde jag högklackat och kortjackat och gick ner till speceriaffären nära mig. Det var de gamla vanliga som jobbade, vi hälsade och log.
Jag köpte min mjölk och vandrade hemåt. Alldeles intill porten blev jag omsprungen av en man, som sneglade på mig i lätt genans.
- Ursäkta mig, sa han.
- Jaha, svarade jag. Lite ogästvänligt ska bekännas.
- Du har liksom… ja det har blivit något fel med din klänning, den hänger inte ner där bak. Tänkte bara säga det ifall du kanske ville veta.
Så var det dags igen. Jag hade gått med hela bakre klänningen inknölad i tightsen, det hela blev till en jättestjärt ovan höga klackar och under midjejacka. Brukligt händer sådant här inte fullvuxna människor, med undantag från Bridget Jones och mig.
Dessvärre fyller jag kvoten, det finns otaliga historier som jag undviker att skylta med i detta forum. Fast en kan jag bjuda på eftersom det snart är jul:
Jag jobbade på Östermalm och skulle handla lunch på Konsum. Det var sommar och dörren stod öppen, jag hade bråttom och framför mig stod en tjej och sölade och krånglade med sitt kreditkort. Kassörskan och tjejen delade på en fiskmåsbegåvning. Personligen var jag otålig och i behov av att fostra. När det blev min tur, stack jag ögonen i kassörskan och framförde mitt missnöje, något överlägset, men icke desto mindre rättvist. Jag störtade till de små genomskinliga gratiskassarna som sitter uppsnurrade på en stålmojäng, kastade ner min mat och stolpade ut i högmod. Rakryggad och uppnäst älgade jag Storgatan fram. Men även där kom en människa och knackade mig på axeln.
- Ursäkta, vad är det fröken har efter sig?
Jag hade glömt att riva av påsen i perforeringen och istället snurrat upp hela rullen, efter mig fanns ett släp på cirka 50 meter.
Jag vill ju så gärna vara lite för mer, tycker jag har rätt till det. Jag vill sätta folk på plats när nöden kräver och åldras Margaretha Krookigt. Men min högfärd är inte riktigt vattentät. Jag har bara ett löfte inför 2008 – jag ska bli en snorka av börd.

God bless her

2007-12-15T10:37:00.000+01:00

Nyhetsmorgon lördag
Lasse Bengtsson:
- Och vad gör du för miljön Carola?
- Jo, jag är verkligen den som plockar skräp från marken, kolapapper och sånt.
- Men hur tänker du när du kör bil till exempel?
- Jaha så menar du ... hi hi, hur tänker jag då...? Jag har ju en stor amerikanare, den är svår att köra för fort med.
- Kan du tänka dig byta bil? Till en miljövänlig?
- Ja kanske, de verkar ju vara lätta att parkera. Och så är de söta, tycker jag.

Efterlyses! Alkonerv

2007-12-11T12:51:00.000+01:00

När man nu ändå måste tråka sig fram inomhus i decembermörket, vore det på sin plats att klunka hejdlöst med glögg.
Men något har hänt. Jag är rädd att kirurgen kom åt alkonerven i sin iver att få bort blindtarmen.
Ut från Sös släpptes en icke ont anande människa med frikyrkokropp. Jag mår illa av alla tankar på alkohol och snus. Jag känner mig orolig.
Om detta håller i sig kommer jag stämma sjukhuset.

Arma tarm

2007-12-09T08:38:00.000+01:00

Jag inser, jag kommer inte undan. Folk mailar och vill veta vad jag har varit med om. Ok då.Det hela började förra onsdagen med ont i magen, värre ont i magen och värst ont i magen. Morgonen därpå kunde jag inte gå upp ur sängen. Ringde efter privatjour Torgnysdotter, som störtade hit och kallade på ambulans.Den ena ambulanskillen var tvär. På fem meters avstånd ställde han självsäkert diagnos: ”Det där är vinterkräksjuka och vi vill inte ha upp det på sjukhuset.”Torgnysdotter insisterade och kollegan tog tveksamt beslutet att ändå låta mig följa med. Efter åtta timmar fick jag opereras. Blindtarmen var sprucken och rutten. Buken fylld med var och fick sköljas med koksalt tre gånger.Vid midnatt rullades jag in på ett rum som skulle komma att delas med en äldre dam som mist förståndet.
Hon kastade sig upp och slet i draperiet.
- Det här blir trevligare så vi ser varandra!
Det är svårt att protestera när man är döende. Ingrid hade bråck på magmunnen, vet inte vad det är, men det är ingenting som går ut över talet i alla fall.I två dygn gick hennes käft nonstop. Att inte få sova är en gammal beprövad tortyrmetod, som tillsammans med fysisk smärta framkallar dödslängtan.
När jag inte kvidit på ett tag vrålade hon: ”Hör du mig?” Svarade jag inte, snubblade hon fram i mörkret bland droppställningarna, knackade mig på axeln och skrek i mitt öra: ”Sover du? Stör jag?” Jag viskade att jag mådde mycket dåligt och måste få sömn.
- Ja, kära någon skrek Ingrid. Jag pratar så mycket, det säger Anita också. Min dotter som är frisörska i Farsta och har inglasad balkong!
Ibland provade hon med Gud istället.
- Gud, det är jag. Ingrid! Hjälp mig bli frisk, jag är gammal, ensam och fattig, hjälp hjälp hjälp!
Men mot galenskap står gudarna maktlösa och jag bad sköterskorna om eget rum. Det fick jag inte, avdelningen var överbelagd.
Ingrid berättade att maken bara hade satt sig upp i sängen en natt 1999 och fallit död ner på hennes huvud. Jag förstår honom.
Det var som att hamna i ryskt fångläger. Jag trodde inte att något svenskt sjukhus av i dag kunde vara så slitet, fult och unket. Sköterskorna tvingade mig upp och gå för att undvika blodpropp. Jag hasade korridoren fram och tillbaka med stödstrumpor och droppställning. I vart rum låg gamlingar och vrålade, bleka och såriga. I tv-rummet satt folk i rutiga furusoffor och skrek på finska, med blodpåsar hängandes i fötterna.
Jag blev allt klenare.
Ibland skramlade det till i korridoren, då skulle vi utfordras. Kokboken hade de fått billigt från finska vinterkriget, potatisbullarna stank av härsket margarin och på grönsakerna måtte de haft någon sorts antikrydda. För hur kan man få ärtor och morötter att smaka minus sig själva?Meningen var att jag skulle stanna en vecka, men jag lyckades komma hem efter fyra nätter. Nu kommer jag vara konvalescent hemma under en månad.
Men jag har blivit ganska så bortskämd under den här tiden. Fått fina röda rosor, ulliga strumpor, chokladaskar och sushi. Läst massa böcker och latat mig i mörkret med det godaste av samveten. Mitt tips till er med tarmen kvar: Ska ni drabbas, gör inte det under tider av vinterkräksjuka. Det kan kosta er livet, om ni inte har en envis kamrat vid er sida.Avslutar med en dikt från Anders:
”Smärtan efter vandringen med herrarna i hagen
är nog ingenting emot blindtarmen vid magen.
Knappt att det ens hjälper med all kärlek från vart håll
när den lilla illbattingen spricker som ett troll.”

Hemma nu

2007-12-05T11:03:00.000+01:00

och tänkte berätta om min vistelse på Chateau Sös.
Men det tar emot, känns för svårt, för nära, för ont.
I förra inlägget skrev jag att fan hade slagit rot i mig.
Det kommer jag aldrig mer göra.
För nu vet jag hur det känns.
Jag lyfter istället blicken ut i mediabruset. Där finns två saker som jag inte blir klok på.

1. Varför är alla så upprörda över att Juha släpps efter 19 år? Mördare brukar väl släppas ut efter två.

2. På nyhetsmorgon ifrågasatte programledaren om en bordellhärva från 70-talet verkligen kan vara av intresse i dag.
Men kära någon. Om ett lands ledande hjärnor kan tortera barn för sitt eget höga nöjes skull är det naturligtvis av högsta intresse. Mänskligt, psykologiskt och animaliskt.
I så fall må fan slå rot i dem.

Ont ska med ont förgås

2007-11-26T19:08:00.000+01:00

- Jag ska gå vidare med det här!
Har alltid fnissat till när någon säger så. Som att säga att min pappa är polis, fast på storsätt liksom.
Men nu har djävulen slagit rot inom mig. Han flyttade in efter den störda lördagsfriden och är redan hemmastadd. Detta tar sig uttryck i att jag marscherar fram och tillbaka med endast en tanke i huvudet: Jag ska fan i mig döda provoice.
Googlar på provoice och upptäcker att de förstör liv på löpande band. Ingen går säker, de ringer även dem med hemligt nummer. Folk har skriat på hjälp, men provoice lever obekymrat vidare. Provoice är maffia. En av deras tekniker är att ringa från skyddat nummer och när man svarar är det knäpptyst.
Knappt hade jag läst på om detta, förrän de tysta samtalen började. Flera stycken om dagen. Hornen spänner nu konstant vid tinningarna och jag har skickat ett mail till Nix telefon, som står handfallna. En del företag skiter i förbudet och då finns inget att göra.
Maffian har små filialer placerade runt om i samhället, som anfaller IRL. Det sker när jag är ute och fotvandrar. Jag brukar då tala i mobil, lyssna på mp3 eller bara umgås med mina egna högt uppskattade tankar. Plötsligt står en slyngel framför mig, viftar med papper och försöker punktmarkera.
- Vilket telefonbolag har du?
- Skit i det du.
Odågan flänger efter mig, dunkar mig i ryggen, drar mig i armen.
- Men du kan ju inte bara gå vidare utan att höra vad jag har att erbjuda!
Och någonstans här tar amygdala över. Det är hjärnans känslocentrum, som inte är mottagligt för logik och där bland annat fruktan hör hemma.
Amygdala vill hugga efter honom med eldgaffel. Mycket och länge. Förnuftet kämpar som en idiot för att segra över amygdala, men det är chanslöst.
Min integritet är kränkt, jag vill försvara mig, jag vill krossa.
Men om vi nu skulle stanna upp här ett tag och lyssna på förnuftet. Vad skulle det då säga?
”Kära husbonde, har du tänkt på att den här pojken eventuellt inte vill jobba som säljare? Att han kanske inte har något val för då mister han A-kassan. Och eftersom han vill ha bra referenser och dessutom jobbar på provosion, måste han sälja mycket."
Kollade på Plus härom dagen, brukar aldrig göra det och fattar inte hur jag hamnade där. Det måste varit djävulen som ledde mig dit. För just då, berättade flera jättegamla tanter hur de blivit förföljda av säljare på gator och torg, blivit livrädda och skrivit under avtal i rena förskräckelsen. Utan att förstå vad det var för papper. Tanterna satt oförstående vid sina köksbord och skakade, Sverker var skitarg och jag med.
Om det nu är så att ungdomar inte behövs till annat än detta, så betalar jag gärna mer skatt. Jag ger hellre av mina pengar än av min frihet. Om det enda som står till buds är att skrämma gamla damer och reta upp något yngre sådana, så ge ungdomarna A-kassa för bövelen. Låt dem hellre ta en promenad med sin gamla mormor, sitta på rummet och klinka gitarr, träna sig utmattade eller flumma runt på Ibiza. Jag är övertygad om att de utvecklas mer av det.
Personligen för jag nitiskt bok på vilka tider provoice ringer.
För jag kommer gå vidare med det här.

tips från coachen

2007-11-24T14:46:00.000+01:00

detta är torgnysdotter som visar michanek hur man länkar. Hepp.

Avskum!

2007-11-24T13:14:00.000+01:00

Låg just i ett skumbad.
Mös och tyckte livet var rättvist.
Telefonen ringer, väntar samtal, suckar, halkar upp.
Skummar av mig på golvet. Svarar. Elektronisk röst.
"Hej vi ringer från Provoice och söker dig för ett erbjudande. Dessvärre har vi ingen ledig säljare just nu, men lägg på luren så lovar vi att återkomma så snart vi kan."
Är det möjligt att återinföra dödsstraffet?

Nej, ni vill inte se någon bild på mitt hem.

2007-11-22T18:05:00.000+01:00

Förut hade jag en lapp på kylskåpet:
”Att städa är ett helvete,
Man dammsuger, diskar och skurar.
Och efter ett halvår är det dags igen!”
Jag hade tagit det från någon tidning, och vet inte vems citatet är, men om det inte redan var gjort, skulle jag skriva det själv.
Halvårsdagen är inne, det är dags att riva igång, insåg jag i morse.
Jag har under min livstid, tagit del av otaliga städråd utan framgång. Det är det där med organisationen som rör till allting. Man ska tydligen börja med ett rum, lägga alla prylar som ska vidare till nästa i en hög och när man är klar med typ köket, betar man sig vidare genom sin boning.
Intensionen denna morgon var att börja med disken som legat i blöt en tid. Men just då hittade jag en penna i fönstret och tofflade stillsamt in i sovrummet för att sätta den i pennstället. På vägen dit, såg jag att stearinljusen i vardagsrummet behövde bytas, jag lade av mig pennan och vände tillbaka till köket för att fylla på ljus från kökslådan. Där hittade jag en massa skojiga recept, som jag lade ut på köksbordet och lusläste. Kom på att jag gärna skulle vilja göra den där gamla kronärtskocksrätten från förr och kikade in i kylen för att se vad där fanns för ingredienser. Där var kladdigt och jag snodde halvhjärtat runt en mirakeltrasa i klibbet, men såg att trasan var smutsig. Så även alla andra trasor. Gick ner i tvättstugan och fick tid på studs.
Samlade ihop alla smutskläder, men upptäckte under dov förstämning att pälsängrarna hade käkat på min nya ylleklänning. Det sägs att precis alla djur är viktiga för kretsloppet och är det någon som står upp för pälsängrarnas vara, så delge mig gärna. I mitt hem nollmärker de nykomlingar i rasande fart. Tvångspenetrerar hårt och lämnar dem till sitt öde. Jag älgade resolut till järnhandeln och köpte en väldig flaska Radar som jag sedan for runt med i garderoben med klena nerver och ont uppsåt. For runt var kanske lite övermaga uttryckt, eftersom det inte fanns plats för mig i den ganska väl tilltagna klädkammaren.
Det är plastlådornas fel. För ett år sedan köpte jag ett tiotal sådana med lock, som skulle förändra mitt liv. Där skulle jag lägga icke säsongskläder, skor och diverse prylar. Men nu ligger allt huller om buller, lådorna gapar tomma, är staplade bland allt annat bråte och anfaller när man ska in och hämta något.
Alla dessa goda tankar och alla dessa miserabla resultat.
Men har man städdag så har man. Jag kastade ut allting på golvet och sprayade så jag fick märke i fingret. Radar är onyttigt för människor och husdjur så jag stängde garderoben, storklev över alla högar och började med byrålådorna istället. Räkningar och mängder av tidningsurklipp som jag tänkt ha som inspiration till frilansartiklar. Räkningarna stoppade jag i plastmappen med den luggade etiketten: ”Ekonomi och sånt”.
En längre tid ägnade jag åt gallringen av urklippen. Ibland hamnade jag på fel sida och baksidor är icke att förakta. Det var där jag fann insändaren, undertecknad: "Leif Bergman, Östhammar":
”Och så ska vi fira kanelbullens dag också!
I Östhammars kommunhus i Roslagen vill man byta namn till öar på sammanträdesrummen. 1,2 och 3, ska istället heta Gräsö, Örskär och Ormön. Vad är det för trams? Finns det inget vettigare för politiker att syssla med? Det kostar säkert pengar också!
Samtidigt ska vi fira kanelbullens dag! Vi blir överösta med butiksgräddade halvfabrikat som är alldeles för söta och kladdiga så att man måste ha handskar på sig. Och dessutom måste man tvätta ansiktet efteråt. ”
Och mina tankar gick i denna stund till Leif Bergman. Där vandrade han omkring i Östhammars gränder, svårt tyngd av politikernas ohämmade slöseri med skärgårdsnamn. Allt medan vanligt folk får nöja sig med siffror på portarna. Och just när det såg som mörkast ut, drabbas han dessutom av kanelbullens dag. Det blev naturligtvis för mycket för Leif, med sitt nytvättade ansikte, var det var dags att höja näven, räta ut sin krumma rygg och kasta sig in i debatten.
När jag kommit halvvägs med papprena, bytte jag vatten i diskhon och skulle precis baxa tillbaka allt i garderoben. Det hade börjat mörkna. Det kändes fritid. Och plötsligt fick jag gratulationer från när och fjärran. Jag har namnsdag!
Då ska man inte behöva städa, då får man slå upp ett glas rött och blogga av sig. Skillnaden mellan citatmänniskan och mig är att för mig tar själva städningen ett halvår.
Får man önska sig en städerska i namnsdagspresent?

Ps. I övrigt vill jag tacka för att ingen påpekade min obäddade säng i förra inlägget. Våndades lite över det...

Pss. Ni måste läsa Bengt Ohlssons krönika i dagens på stan. Den är rolig, angelägen och tja...tung.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=717783

Min katt härmas

2007-11-15T19:54:00.000+01:00

För sexton år sedan kom en god vän hem till mig, oanmäld. I famnen hade hon en kattunge . ”Kan du ta hand om den här över helgen, vi har avlivningstid på måndag. Min katt har ju fått ungar och den här blev över…"
Kattungen fjäskade så infernaliskt den där helgen, kuttrade och snuttade. Lärde sig omedelbart att gå på låda och verkade så nyfiken på det liv hon just fått sig tilldelat.
Min intension var att leva fritt och bekymmerslöst, men vem kan göra det med axlar tyngda av skuld?
Pirko bor kvar. (Ja, jag vet. Det är inget vidare kattnamn, men min smak är pikant.)
Det märkliga var, att så snart hon kommit i hamn var smekmånaden all. Det är framför allt mina vänner hon avskyr. Den ena kompisen efter den andra har, efter ett par glas vin, erkänt att de tycker hon är jävligt otäck. Och man kan inte annat än förstå dem, när de hastar härifrån omplåstrade och förskräckta.
Pirko är vacker men grym.
Jag var länge osäker på om jag ville ha henne här för alltid, men alltefter tiden gick förstod jag att ingen vettig människa skulle vilja ta över henne. Jag gjorde en halvvariant, släppte ut henne på min innergård, resonerade som så att smet hon och blev överkörd, var det naturens gång. Har man gett en katt liv, ska hon också få ett som är rättrådigt henne.
En fredagskväll var hon försvunnen. Och jag förbluffades över de matteskapskänslor hon väckte. Jag satte upp lappar på hela Södermalm och på söndagen hetsringde jag den numer bortgångna sierskan Saida. Jag grät och våndades. Sent vid helgens slut, ringde en granne på dörren. ”Är det här din katt, jag gick hemifrån i fredags och nu när jag kom hem fanns hon i min säng.”
Efter det var hon kravlöst älskad.
Hon fortsatte att gå ut på gården, det var klös i henne, hon satte kattkillarna på plats och jag var stolt över min feministiska fostran. Men så någonstans i medelåldern, (hennes alltså) kom en ungdomskatt till gården och jagade upp henne i ett träd. Jag greps av flickig ynkedom och kallade hit alla män i min närhet för att få hjälp. De kom farandes med höga stegar, klätterskor och oömma kläder, men icke. De fick bara fräs och fientlighet tillbaka.
Efter två dygn kom hon ner av sig själv. Fly förbannad lade hon sig på soffan och morrade.
Och slutade hon gå ut. Istället började hon härmas.
Om jag ska diska, ska hon äta vid mina fötter, när jag badar, krafsar hon uppfordrande på dörren och ska tvätta sig på mattan, i skrivande stund har jag puttat ner henne tre gånger från tangentbordet. Så fort det ringer på dörren, skuttar hon upp och vräker ut sig i soffan där gästen kanske kunde få sitta. Om jag läser tidningen, måste jag ligga i sängen i en speciell pose för att hon inte ska fläbba ut sig över nyheterna. När jag bäddar med nya lakan lägger hon sig på sängen och förstör.
Hon vägrar dricka sitt eget vatten, men jag har ertappat henne ett flertal gånger med att lapa ur mitt vattenglas! Då är väl ändå måttet rågat? Det där med att katter är självständiga… jag vet inte? Eller jag fick väl ett måndagsexemplar? (Utan vidare koppling till avlivningsdagen för sexton år sedan?)
Kanske är hon ingen katt, utan en hermelin?

Ängbygårdens ljus

2007-11-08T19:49:00.001+01:00

Det hela började med ett telefonsamtal.
- Jag går här med min rollator i mörkret, glödlampan i taket har gått sönder och jag kan inte stå på en stol och byta, säger far.
-Men kan du inte ringa på personal?
-Jag har påtalat detta under en längre tid, men ingenting händer.
Jag stuvade ner några glödlampor av olika storlekar och satte mig på tåget till Knivsta. Väl där lyste flitens lampa, jag skuttade upp på en stol och började skruva runt en glaskupol i taket. Och jag skruvade och skruvade. Aldrig trillade glashelvetet av.
Pappa ringde i en högtalartelefon.
-Kan ni komma hit och hjälpa mig att få lite ljus?
-Det ingår inte i våra arbetsuppgifter, har du ingen anhörig som kan hjälpa dig?
Jag stred till verket.
-Jag har försökt, men får inte loss glashöljet. Finns det någon som kan rycka in?
-Nej, jag vet inte. Men du har väl en bror?
-Ja, i Luleå.
-Jaha…
-Finns det någon vaktmästare eller något?
-Jo, det gör det kanske…
En kraftig arbetare kom i skägg och blåställ. Skruvade och hade sig med mejsel. Och ljus varde!
Pappa envisades med att kalla honom aposteln och jag tackade för hjälpen.
Sedan fick jag ett dricksglas sött vitvin. Men det fanns ingenstans att sitta, för det låg travar med papper överallt. Jag meckade omkring lite bland högarna och fick en liten ruta i soffan. Mitt glas ställde jag på några bilder av, för oss båda, okända julkortsungar som antagligen är fullvuxna vid det här laget.
Pappa hade ont i sina ben, var trött och nedstämd, men tog strängt min blick.
-Jag vill INTE veta av någon begravning i stillhet.
Pappa har tyckt mycket om kalas.
Jag berättade om en artikel jag läst i dagens DN om Tove Jansson.
- Jag brevväxlade med henne, sa pappa.
- Får jag se?
-Men jag vet inte var jag har gjort av alla mina papper…
Hittade slutligen en mapp med brev, märkt J. Där fanns hans brev till Tove kopierade, men inga svar från henne.
- Jag rensar ju hela tiden, suckade han.
Men säg den suck som varar för evigt. Plötsligt hade han en massa tomma mazarinformar i sin hand.
- Jag köper mazariner varenda dag. Nu har jag 92 stycken sådana här fina formar och när jag får 100 ska jag sälja dem.
- Vart då?
- Till mazarinfabriken.
- Men de vill väl inte ha dem?
-Jo, men de behöver ju formarna, de gör ju mazariner!
- Men det går inte till så. Allting måste vara väldigt kliniskt nuförtiden.
- De har väl någon smörgåsnisse som kan diska dem försiktigt?
Och nu går det snabbt för hjärnan att byta sida.
Han visar en recension som han skrivit i dagens UNT, en ny bok om Fröding som han behandlat kritiskt och underhållande.
Han ger mig ett pussel från Hedenhös tid, hundratals mikroskopiska bitar så att jag ska ha något att göra på juldagen och så får jag några böcker som han fordom skrivit och som jag redan fått.
- De gamla är väl söndertummade kan jag tro, log han.
Och även om alla bord och stolar var fulla av inbjudningskort från 83, inköpslistor från 94 och gulnade tidningsurklipp, råder ordning i köket. Där har han satt upp lappar på skåpluckorna: ”Servetter, Skara, socker, sysaker” står på en lapp. Så är något överstruket med tipex. Där har stått ”Nonstop”, ser jag.
- Chokladen tog slut.
- Men sysaker...Men du har väl aldrig sytt?
- Nej.
Han vill presentera mig för Ickan, en sällskapsdam på 92 vårar.
-Hon är lite äldre än jag, men vi har mycket trivsamt tillsammans. Vi högläser ”Gösta Berling” för varandra. Men jag tänker inte gifta om mig.
Ickan satt i rullstol och hade sin dotter från Montreux på besök. Vi hälsade på gränsen till översvallande och pappa berättade om en husaruniform som han bar under tiden som kavallerist i Ångermanland.
När jag gick ersatte han mig för resan med tre kronor.
Stunden därpå uthärdade jag mörker och köld på centralen i Knivsta och fick sms från Torgnysdotter i Indiens Kerala: ”Egen hängmatta precis vid havet, ska ta mig en tur på kanalerna och avnjuta den stora ljusfesten. Här råder det de kallar ´den lilla monsunen´ vilket gör klimatet helt fantastiskt. Ätit jätteräkor på sylta och ligger nu och läser. Åk hit, du kommer älska det!”
Och jag funderar som vanligt på att byta liv. Passa på medan man ännu har ett i utbyte.

Döden är ingen Disneyfilm

2007-10-31T18:58:00.000+01:00

När jag var liten fanns ingen Halloween, då fick Allhelgona lysa ensamt.
Och det var Allhelgona väldigt duktig på.
Man tog sina nära och kära med sig till kyrkogården,
vandrade i stilla samspråk, frasade fram bland löven,
stannade vid sin dödings grav och tände en lykta.
Sedan vårdade man platsen lite,
petade bort någon pinne och lite jord så namnet syntes.
Så lyfte man blicken och tittade ut över alla andra
föredettingar som fått ljus vid sina stenar.
Ja och det var allt.
Man bara stod där mitt i ett väldigt fält med död.
En stunds melankoli av njutbart slag.
Ödesmättat, lite ruskigt och vördnadfullt.
För något år sedan besökte jag en kyrkogård.
Utanför entrén tjoades det och såldes korv och ballonger.
Det hoppade fram barnskelett och skrek BUU bakom gravstenarna.
De tiggde godis och hade munnarna fulla av geleormar.
Och jag ville liksom bara hugga tag i pöbelföräldrarna och
upplysa dem om att det är ofint med likhumor just här och nu.
Och jag kände mig gråtfärdig på ett oskönt sätt.
Jag älskar också häxor och snask,
men var sak har sin plats.
Och det var faktiskt Allhelgona som var här först.
Varför måste man trycka in dessa motsatsens högtider på samma helg?
Häxor har ingenting på kyrkogårdar att göra, det har historien utvisat.
Och i duellen häxa-kyrka håller jag alltid på häxorna.
Förutom på Allhelgona.
Då hejar jag på Vemodet.
Men Vemodet behöver fler anhängare och det snabbt.
För snart har råflabbet och hallaballot trängt sig in i vartenda skrymsle
och förlett oss alla in i den stora enfalden.
Jag röstar för att vi kvoterar in Vemodet.

För dina blågröna ögon...

2007-10-26T18:57:00.000+02:00

Under en tid har jag studerat spalten ”Efterlysning” i DN:s privatannonser.
Med stigande förundran.
En typisk annons kan se ut så här:

"Killen med svarta skinnjackan!
Vi sågs i tobaksaffären på Ringvägen den 3 oktober.
Du köpte en dosa ettan och Ahlgrens bilar.
Jag stod med en Expressen bakom dig i kön.
När du gick möttes våra blickar.
Hör av dig!"
(Sto 950395)

Eller:
"Gröna T-banan söderut, lördagen den 6/10 klockan 18.
Du var så fint klädd med bland annat grönt och fint på huvudet.
Du är den vackraste flicka jag någonsin sett."
(Sto 95043)

Märkligt nog underlättar få sökare processen med att bidra sitt eget utseende,
vilket kan vara av intresse för exempelvis den grönhövdade tunnelbaneflickan.
Och finns det någon chans att den snasksugne snusaren rusar hem och kollar om personen bakom honom i kön annonserar efter honom? Även om ögonkastet var nog så magiskt.

Fast ibland handlar det om mer än oskyldiga blickar, förstår man.

Annons i oktober 2007:

"Birka Prinsess i januari 2007.
Du hade mörk kavaj och vi dansade sista dansen.
Vi hade efterfest med tequila i min hytt.
Jag hette Jessica och hade svart klänning.
Du glömde något efter dig."
(Västmanlands län)

En annons blöder jag extra för. Den har funnit med varje dag under den senaste månaden:

”Daniel från Västerås.
Förlåt, jag sa fel saker vid fel tillfälle.
Jag önskar ett samtal från dig”
(Sto 164442)

Och jag undrar:
Hur många Daniel måtte det inte finnas i Västerås?
Finns det någon av dessa som inte har träffat en person som sagt fel saker vid fel tillfälle?
Och jag vill så gärna hjälpa Sto 164442 i sin enträgna ånger. Jag vill tipsa henne om att det möjligen är bättre att annonsera i en lokal Västeråsblaska i ett storstadsforum.
Fast ändå… jag vet inte.
Finns det någon i hela landet som slår upp tidningen för att kolla om de är eftersökta?
Tala om för mig!
Annars tänker jag nog annonsera efter en sådan person.

Bara man är miljövänlig så...

2007-10-20T10:00:00.000+02:00

"MORDMISSTÄNKTA SLÄPPTA
De båda kvinnor som misstänks för barnadråp respektive
mord frigavs på fredagseftermiddagen efter att det döda
spädbarnet hittats på en återvinningsanläggning."

DN 20 Oktober

Synskadad för en stund

2007-10-12T19:10:00.000+02:00

Tar nog den mer blinda looken i dag

En vanlig dyster och daskig oktoberdag
var det dags att fara iväg och ta bort stygnen.

Såg fortfarande blåslagen ut och det kändes olustigt att visa sig bland folk.
Av alla onda ting var solglasögon det bästa tänkbara.
Fast jag vet inte.
Det bästa hade nog varit att bära sina blåtiror med högburet huvud.
Annars blir det liksom ännu troligare att man istället bär på en mörk hemlighet.
Så långt tänkte jag inte.
Först tog jag de stora, blaffiga, kaxiga som jag på något
listigt vis övertog från Anna-Sara.
Det är ju mina snyggaste.
Fångade förnuftet i farstun.
Varför dra extra uppmärksamhet till mig just i denna stund?
Valde istället ett par mycket mörka med tjocka bågar.
På tunnelbanan stirrade folk.
När jag sedan skulle kliva av, ställde jag mig i god tid vid vagnens utgång.
Utan att tänka på att det finns två stycken, mitt emot varandra.

Plötsligt kom några unga flickor,
knackade mig på axeln och undrade om de kunde hjälpa mig av.
De föste mig till den rätta utgången.
Vad gör man?
Låter sig fösas.
Kunde inte med att avslöja att jag inte var blind.

Får man förakta de fåraktiga?

2007-10-10T18:35:00.000+02:00

De senaste dagarna har jag ägnat åt hjärnan.
Funderat över dess skörhet och vad som döljer sig därinne.
Grubblerierna tog fart efter pojkmordet förra helgen.
Och tankarna har letat sig tillbaka i tiden.
För många år sedan hade jag en jobbarkompis som var såväl stendum som högljudd.
En olycklig kombination, som förstärks ytterligare om du dessutom saknar ödmjukhet.
Hon var 18 år, gravid och beskäftig.
Hennes skräck var att få ett homosexuellt barn.
Hon fick ingen bög. Hon fick en mördare.
Sonen är iallafall misstänkt för mord.
”Jahaja, det var ju föga överraskande.
Att det skulle gå så här, det kunde jag ha berättat för länge sedan”,
tänkte jag självgott.
Sekunden eftertåt slog samvetet till.
Är jag helt jävla empatistörd? Sparkar jag på en som redan ligger?
För jag insåg motvilligt att samma föraktfulla inställning
inte hade dykt upp om hon hade varit fet, blind eller låghalt.
Jag är noga med att inte kränka människor.
Med undantag från dumbommar.
Alltså riktiga idioter har jag inget emot.
De jag möter i film och litteratur är ofta mina favvisar.
Tvättäkta Jönsar provocerar mig inte,
men det går liksom inte att halvfjösa med sin intelligens.
I alla fall inte om man vill ha min sympati.
Jag erkänner. Jag har fördomar mot folkligt stupida.
Nu funderar jag på om det är ok eller inte.
Som jag har förstått har vi olika förutsättningar redan från födseln.
Ändå torde det inte vara helt kört för de sämre utrustade,
eftersom hjärnan lär vara en muskel som andra.
Man kan öva upp den till, om inte briljans, så åtminstone hyfsat klipsk.
På samma sätt gäller det omvända, hjärnan kan förtvina utan utmaning.
Uppenbart är att alla inte tar chansen.
Borde man ha förbarmande?
Som ickeatletisk vet jag att det är motigt att jobba upp
muskler som inte är utvecklade från scratch.
Man ägnar sig åt det råmaterial man fick sig tilldelat, helt enkelt.
När kända bimbos kläcker ur sig något i offentlighetens ljus,
eller när jag har förmånen att springa in i någon blåst person i verkliga livet,
då känner jag mig upprymd, kluckar elakt inombords och memorerar.
Ibland väcker de istället min vrede.
”Hur fan kan man vara så jävla korkad! ”
Ryar jag stundtals och känner för att gå till attack.
I båda fallen ställer jag dem ansvariga för sin skruttiga hjärna,
på ett sätt som jag inte skulle göra för någon annan skruttig kroppsdel.
Frågan är om jag har rätt till det...
Jag själv då?
Jo, tack, anser mig själv som hyfsat normalbegåvad.
Det är möjligt att min bedömning är oriktig,
men det är den enda jag har tillgång till.
Men jag tänker mig att jag hamnade i en värld av genier,
som gjorde sig lustiga över min skrala begåvning.
Det känns inte roligt alls,
snarare förbannat orättvist eftersom jag inte förmår bättre än så här.
Kanske kryllar världen av oläraktiga personer.
I så fall måste jag skärpa mig och vara barmhärtig.
Fast det kommer att bli svårt.
Jag vill så gärna vara skitviktig och sarkastisk.
Större än så är jag inte.

Små män

2007-10-06T11:25:00.000+02:00

Nu har jag läst DN igen.
I Hälsingland har man startat ett pojkprojekt.
Småkillar utan pappor får gå iväg, träffa vuxna män
och göra killgrejer.
Skjuta luftgevär, brottas och sådant som mammor inte kan.
Jag läser och läser, två hela sidor.
Ingenstans har den manliga journalisten ifrågasatt varför flickor inte är välkomna.
Jag ser framför mig hur den lilla pojken vinkar adjö till sin syster
för att han ska träffa sin extrapappa.
För att han behöver det, eftersom han är pojke.
Risken är stor att pojkar utan manliga förebilder
hamnar i fängelse, påpekas i vanlig ordning.
Pojkar kan börja slå omkring sig om de inte får lära känna män.
Det blir dyrt.
Flickor gör mest illa sig själva.
Ganska billiga att ha att göra med.
Jag känner mig plötsligt misstänksam.
Inte kan det väl vara så att detta behjärtansvärda projekt
uteslutande handlar om samhällsekonomi?

Alla får påsar

2007-10-04T11:49:00.001+02:00

Förut blev jag alltid så bra på kort.
Sedan blev jag plötsligt inte det längre.
Och nu är jag fullständigt ärlig,
jag förstod faktiskt inte vad som hade hänt.
Är man fotogenic så är man väl?
Men jag drabbades liksom av förmörkelse, på bild efter bild.
I spegeln såg jag ingen skillnad,
där lyckades jag tydligen flina upp mig när jag skulle tittas på.
Det funkade några år.
Sedan var det också kört.
Något hängde över mig och det blev för tungt att se.
Ändå var det inget lätt beslut.
Gör jag detta för att SE bättre ut eller för att se BÄTTRE ut?
Jag bestämde mig för första alternativet,
eftersom det kändes mer PK.
Det andra får jag förhoppningsvis på köpet.
För även om skönhet så tjusigt sagt kommer inifrån,
är det svårt att sprudla när man ser en sliten
blodhund varhelst det ska speglas.
Man blir vad man ser sig som.
Just nu föredrar jag att inte titta alls.

Ps: Ni som vill veta mer om själva utförandet
kan gå in på Torgnysdotters blogg, som finns
länkad till höger.

Uppstickare

2007-09-23T11:49:00.000+02:00

Säga vad man vill om bröst, men de går inte obemärkt förbi. Nu har några tjejer badat topless på Fyris och jädrar anacka ett sådant stohej.
På 80-talet jobbade jag på dagis (Jo, man fick fortfarande säga dagis då, nu heter det förskola.)Vi ägnade sommartiden på badplatser av alla de slag. Satt på landstingsgula filtar med tuttarna i vädret och mådde prima. Lite småflummigt måhända, men en och annan regel hade vi. Barnen fick till exempel inte krypa upp i våra knän när vi rökte. De kunde bränna sig och fick till att se upp.
Så en dag i slutet av decenniet, gick Socialförvaltningen ut med nya direktiv.
Det blev förbjudet att bada topless med barnen!
Vi ringde facket och ställde till med extra föräldramöte. En mamma, som var reporter på Aftonbladet, gick i taket och skrev en ursinnig krönika:
”Barnen har precis ammat, för dem är bröst naturliga! Personalen, som ska vara goda förebilder, ska de dölja sina kroppar som om de vore skamliga?"
Samtliga föräldrar ställde upp bakom oss i bröstfrågan och vi talade inte om annat.
En del hotade med att säga upp sig.
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, men det måste ha smugit sig på. För inte har det sprängt fram någon större BH-rörelse så vitt jag märkt. Banden stramades liksom till i tysthet.
För barnens skull spelar det inte så stor roll. De får inte gå och bada med förskolan överhuvudtaget.
Nuförtiden kan de drunkna.

Förbjuden mark?

2007-09-18T17:48:00.001+02:00

Gamla däck, plankor och stockar är numer förbjudet på lekplatser och förskolegårdar.
Risken är att barnen bygger farliga kojor.
Kojorna ingår inte i den gemensamma Europastandarden för lekredskap.
Och detta mina vänner är ingen lek, kraven hårdnar för varje år.
Frågan är, får man fortfarande ta med barn ut i skogen?

Jo, det var det där med livet.

2007-09-09T19:38:00.000+02:00

Jag har varit i Roslagen och umgåtts.
Så här ligger det till:
Vi var en handfull flickor som umgicks intensivt i 20-årsåldern. Med tiden har det blivit allt glesare mellan träffarna, för att slutligen ha ändat ut i cirka vartannat år. När det väl slår till, blir vi lätt så ystra att ingenting egentligen blir sagt. Alla sitter liksom och hetsskriker i mun på varandra i fem timmar. Längre än så blir det sällan, för det måste hastas till centralstationer. Snabba kramar och löften om att nu måste vi skärpa oss och ses oftare.
Sen går det åter några år.
Så blev en av oss plötsligt skitgammal och det förpliktigade. Vi andra ställde till med bjudning. Helhelg med vegopaj, finvin och mandelsnäckor. Fotvandringar genom kohagar, gamla kyrkogårdar och klippmassiv. Päronkonjak och het kamin till aftonen. Nu, när ingen behövde kämpa för sin tid i luften, fick även lyssnandet ett värde.
Vi väckte bryskt varandras begravda minnen:
Nattlift i fjärran land, akuta alkoholförgiftningar, tunga svek, farliga män, skämmiga misstag och allmänt taskiga omdömen.
- Hur kunde vi? Var vi inte mer rädda om livet? Förfasade vi oss gång efter annan.
Nu, så här efteråt när jag har funderat ett varv till, kan jag ändå känna att även om vi inte var rädda om livet som unga, nyttjade vi det i alla fall.
För allt det här utspelades i en tid när Rädslan ännu inte fått grepp om oss.
Nu händer ingenting, ingen jävel bryter upp från jobb, äktenskap eller bostad. Och gott vore det väl så om vi trivdes, men det mesta tyder på att så inte är fallet. För visst vill vi.
(Vill dock nogsamt påpeka att jag inte längre talar om oss fem kamrater utan om fullvuxna människor i allmänhet. )
Detta har känsliga näsor förstått att göra mynt av. Man kan betala en smärre förmögenhet och stega iväg till kursen ”Förverkliga dina drömmar”, livsstilsmagasinen ger otaliga exempel på tankens kraft och betonar ihärdigt att ingenting är omöjligt. De frestar med aldrig så spännande vändpunkter ur riktiga livet:
Folk flyttar hals över huvud till Gotland, inreder en gammal bondgård och startar café. Eller säger upp sig och seglar jorden runt. Eller startar en skola för svenska barn i Thailand. Några enstaka äventyrare gör faktiskt slag i saken, vi andra dagdrömmer en stund i soffan, somnar med magasinet på magen och kommer ingenstans. Lite då och då reser vi oss upp och kliver in i väggen. Så äter vi några piller och ordningen blir återställd.
Och vi är försäkrade mot allt, utom leda.
Det känns ju väldigt tråkigt detta, och värre lär det bli. När vi absolut inte har någon glädje av friheten längre, när vi inte ens vågar gå utanför dörren, då slår snålheten till och lurar i oss att pengar på hög gör oss än mindre skyddslösa.
Jag undrar om inte gud fader, moder natur eller vem som nu är ansvarig, gjorde en miss någonstans. Det skulle väl varit tvärtom, när vi hade lång tid framför oss, hade vi något värdefullt att vårda och borde intagit största möjliga försiktighet. Nu, när vi inte har så mycket att spela på, vore det vettigare med lite våghalsighet.
Att vi, som bor i världens tryggaste land, är besatta av skydd är väl ändå lätt absurt?
Och att vara livrädd att förlora det man ändå inte uppskattar, det måste väl ändå vara höjden av livsförnekelse?

Är män djur?

2007-08-25T14:20:00.001+02:00

Det våldtas på Stureplan.
Om detta stod att läsa i DN förra veckan,
Artikeln var utförlig och analyserande.
Det stod inte att kvinnor fick räkna med våldtäkt om de tog emot en drink,
Men det kunde lika gärna ha gjort det.
För det var budskapet.
Fem kvinnor hade svarat i en enkät: Tar du emot en drink om du blir bjuden av en man i baren?
Samtliga svarade nej. Det kunde missuppfattas, de ville inte sända fel signaler.
När Rokskvinnan sa att män var djur, tyckte jag att det lät lite övermaga.
Men kanske hade hon rätt ändå.
När kroppsspråk och signaler blir viktigare än ord,
då är man inne på djurfostran.
”Spring inte framför hunden, den kan tro att du vill leka och nafsa dig i byxan”, typ.
Svårt att tänka sig något sammanhang där män dumförklarar kvinnor på liknande sätt.
Inte heller kan jag tänka mig ett liknande budskap till en man:
”Låter du dig bjudas på drink av en annan man i baren, kan han tro att du vill bli misshandlad.”
För resonemanget bygger på könsordningen där mannen är vildjuret och kvinnan sitter inne med förnuftet. Och har hon inte vett att använda det, blir hon ett lätt offer.
Män uppfattar inte vad du säger, de styrs av instinkter och signaler.
Ändå är det på detta kön hela världsordningen vilar.
Helvete vad läskigt.

H H - Ja ja!

2007-08-22T20:05:00.000+02:00

Hamnade av en händelse i Hammarby.
Handlade en hemdator för humant pris.
Den är här, hel och hållen.
Hipp hipp hurra!

Brickan i spelet

2007-07-24T20:43:00.000+02:00

Bokstaven mellan G o J gick på sparlåga en längre tid.
Nu finns den inte längre bland oss.
Svävar fridfullt bland bokstavsmolnen.
Under sin livstid fick den inte många glada tillrop.
Blev bara tilltryckt o nedsänkt.
Först nu inser jag vad den egentligen betydde.
Så liten på jorden, men så stor för orden.

Dagens sysslor

2007-07-20T20:45:00.000+02:00

I dag har jag målat en gammal Husquarna cykel och köpt en kamera. Presenterar härmed samarbetet mellan de båda tu.

Muslim i porslin

2007-07-12T14:38:00.000+02:00

Margareta har konverterat till islam.
Omvändningen skedde i går när Liza kom inklivandes i hallen.
- Varsågod, sa hon och viftade med ett grönt stycke tyg.
Först såg jag inte att det var en dock-burka.
- Mamma är hemma på semester från sitt jobb i Afghanistan, sa Liza
Hon köpte med sig lite gåvor.
Vi tittade båda på Margareta, så skyddslös i sin ålderstigna vagn.
- Stackars Margareta, ynkade Liza och såg plötsligt beklämd ut.
- Hon vänjer sig, sa jag. Snart kommer hon känna sig naken utan.

Utan storstrut – utan stor trut.

2007-07-11T13:35:00.001+02:00

När jag var barn och for på utflykt med mina kompisars familjer,

förmanades jag av min far:
- OM de bjuder dig på glass, så FÅR du inte ta storstrut.
Med detta lärde jag mig att ligga lite lågt.
Få saker kan hänga med genom livet som en utebliven storstrut.
Kollade panelen på tv i fredags.
Debatt om varför kvinnor tjänar mindre och har lägre befattningar,
trots att deras betyg är högre och utbildningen längre.
En organisationskonsult tog till orda.
(Fråga mig inte vad en sådan gör, men enligt egen utsago är han en hejare på att anställa folk.)
Utbildning är inte så viktigt längre, berättade han.
Det är ”andra saker” man går på.
Sedan dess har jag funderat över vilka ”andra saker” män har.
Det kan knappast vara lumpen,
militärtjänst känns lika föråldrat som min fostran.
Panelen talade om vikten att kräva och vara socialt kompetent.
Såklart, tänkte jag.
Man ska inte be om ursäkt för sig och samspel med andra är ju väsentligt av bara den.
Men strax gick det upp för mig att jag missförstått alltihop.
Social kompetens handlade paradoxalt nog om egenkärlek.

Det var skrytet i sig man ville åt.

Det gällde att lära sig smickra och slingra sig undan obehag.

Samt nära en svullen självbild.
I känslosammanhang kallas det psykopati.
Det är sådana medarbetare företagen vill ha
och säkert vet de sitt eget bästa.
Men som medborgare tycker jag det känns oroväckande.
Det viktiga är inte att vi är duktiga,
Utan att vi kan säga att vi är duktiga.
Vi bör härmed uppmana unga flickor att strunta i mossig bildning,
och istället investera i kursen ”Nå framgång – Nu!”
Samt lära sig sina goda och dåliga sidor utantill i artikeln ”Så får du jobbet du vill ha”.
Sedan är det bara att sitta och rapa unisona slugheter på intervjuerna.
Kan man inte bli förlägen för mindre?
Själv känner jag mig hyfsat socialt kompetent med mina mått mätt,
åker fortfarande ofta på utflykt med folk.
Ingen har ännu fått bjuda mig på storstrut.
Särskilt framgångsrik har jag dock aldrig blivit.

Undringar

2007-07-06T15:28:00.000+02:00

Skulle vilja dela med mig av några funderingar som blivit obesvarade genom åren:

1. Kineserna har ett tecken för varje ord. Hur stora är deras datorer?

2. Att trampa i hundbajs är förbannat äckligt. Men om det skulle gå upp för dig att det var människobajs vore det rent ut sagt outhärdligt. Varför är det värre?

3. Om kronprinsessan Victoria av någon anledning skulle gifta sig med brittiske prins William. Var skulle de bo? Vem skulle ge upp sitt jobb?

4. Varför har man monterat en stålskena mellan hjulen på herrcyklar?

Tacksam för svar.

Raskens

2007-07-04T13:50:00.000+02:00

Jag minns Raskens som något stort.
Som man längtade till och pratade om.
Nu fattar jag ingenting.
Det är inte så att jag skyggar för det svåra.
Fattigdom i all ära,
men även armod kräver en viss variation för att funka.
Hur enahanda kan det bli?
Jämt sitter de till bords,
som en stor hålögd masochistfamilj.
För någon mat får de inte.
Förutom på julafton.
- I dag ska i få äta er mätta, bräker Ida med sitt fåriga grin.
- Nu ska i få doppa potäterna i salt, men i morgon blir det te o spara igen.
Hon sprutar ur sig ungar, lipar och ojar sig.
Sinar gör hon också.
Och ber till en gud som ger fan i henne.
Jag lackar ur på Raskens också.
Hellre får barnen svälta ihjäl än att han ska be om hjälp.
Men för helvete Raskens, ligg inte där under täcket och var ståndaktig,
ge dig ut, tigg och tjuva om det så ska vara. Dina barn dör.
Allt detta har fått mig att undra över mitt forna omdöme.
Tyckte jag detta var bra?
Hur trist hade jag det egentligen?
Snälla SvT, låt mina minnen förbli fredade.
Att väcka liv i dessa spektakel är ett brott mot griftefriden.
Farväl Raskens och Ida.
Ni har satt er sista potatis.

Grattis Manfred

2007-07-03T09:12:00.000+02:00

Förskoleexamen juni 07.

Utan H-tak

2007-07-02T09:23:00.000+02:00

En dag flög mitt H-tak av.
Alltså plastbrickan med tangenten H.
En pigg, stor som en atom,
som hakade fast H:et på undersidan,
hade gått itu.
Nu finns det bara en plopp kvar,
som man måste trycka benhårt på.
Stegade ner till en butik med
begagnat datamaterial.
Det skulle kosta 600 kronor för
montering av nytt H-tak.
Strök hem och fick en
sparsam idé.
Plockade fram min gamla dator, som är identisk med den nya.
Petade bort H-et med en pincett och försökte haka fast brickan på nya datorn.
Jag lyckades inte.
Nu har jag två datorer utan H-tak.
Samt ett ömt pekfinger.
Försöker undvika den bokstaven nu.
Snåleten ar bedragit viseten.

KORT OM PÖBELN

2007-06-08T20:02:00.001+02:00

Slutligen:
Pöbeln gillar att prata om platt-tv.

PÖBELALLERGI

2007-06-07T22:46:00.000+02:00

Ibland drabbas jag av irriterade ögon, de kliar, svullnar och tåras. Har besökt vårdcentralen, men samtliga allergitester är negativa. Klådan uppstår när jag utsätts för en viss typ av människor, vi kan kalla dem pöbel. De kan vara svåra att känna igen vid första anblicken, då de kan skilja sig åt rent utseendemässigt. Deras beteende och åsikter är däremot helt överensstämmande:

PÖBELN & MILJÖ
Det kan ligga lätt till hands att tro att pöbeln, likt sina föregångare är lite lortiga av sig. Så är inte fallet. Tvärtom, renlighet är faktiskt deras allra största intresse. Ingen kan som dem upptäcka flottiga fingeravtryck på kylskåpsdörrar, de tvår sina händer i desinfektion och de slösar hejdlöst med engångsartiklar. I husets kollektiva tvättstuga hänger de in ett par strumpor i torkskåpet på högsta värme under längsta möjliga tid. (Samma strumpor har körts ensamma i maskinen alldeles innan.)
När det gäller skurande ligger pöbelkvinnorna i topp bland mänskliga grupperingar och de kan alla doceringar utantill. Många av dem har bacillskräck, vilket får till följd att deras barn ofta får allergier. (Dock inte mot pöbel).
Men denna mani begränsar sig något överraskande till inomhusmiljön. De är ointresserade av luftföroreningar och nästan samtliga har bil. Regnskogarna ligger för långt bort och klimathotet är för svårt att förstå och inga slutsatser dras till eget leverne. (Försök inte prata med dem om detta, de kommer bara svara ”Usch, sådant där orkar man ju inte tänka på!”)

PÖBELN & MAT
De livnär sig på kött och har en utvecklad skepsis mot kryddor, särskilt vitlök, ”gubben avskyr när jag stinker”. De går strikt efter recept. Står det att stroganoffen ska innehålla en knivsudd vitpeppar, letar de upp lämplig kniv och måttar just en knivsudd.
De tror att alla vegetarianer enbart äter grönsallad och att samtliga ägnar sig åt att bränna Scanbilar.

PÖBELN & FRITID
Familjeutflykter ligger dem varmt om hjärtat, de stuvar in sig i bilen och tar sig gärna utanför staden, exempelvis till Kungens kurva. (Om de bor i Stockholmsområdet, annars finns liknande ställen att finna överallt i landet)
Där vandrar de njutningslystna bland hyllorna, går i spinn över finesser på vitvaror och apparatur, lille Sebastian får ett nytt dataspel där han får lära sig att slakta allt fler människor på kortast möjliga tid och högsta möjliga splash.
Tonåringen Izabelle körs kvällstid till Gröna lund där hon genom sitt säsongskort tillbringar varenda sommarnatt i samvaro med likasinnade.
Intellektuell nyfikenhet är inte deras starka sida. Lite då och då kan en av dem utropa, ”Astrid Lindgren borde ha fått Nobelpriset”. Då sorlar alla överensstämmande. Kanske inser de hennes storhet, men troligare är att de inte har någon annan författare att jämföra med. För det är inte för Astrids filosofiska tankar hon ska prisas. När det till exempel gäller hennes engagemang för djurens rätt till naturligt liv är de ovetandes. Den enda gången de avstod från Chicken mc Nugget´s var under fågelinfluensan, då de samtidigt var strängt upptagna med att avliva sina katter.

PÖBELN & ALKOHOL
Fullvuxna män kan dricka en del, dock bara på helger och fest. På somrarna kan man se dem på den senaste och största Finlandsbåten fridfullt klunkande sin fjärde taxfria Lappinkulta. Kvinnorna dricker ingenting när barnen är med. Hur skulle det se ut? Pöbeln är mycket rädd för att förväxlas med ”White Trash” och bör så inte göras, även om skillnaden tidvis kan vara hårfin. Visst kan även kvinnorna bli lite på snusen, men sådant får vänta till barnfria kvällen med ”tjejerna”.
Pöbeln arbetar hårt för sin näsa över vattenytan. I detta ingår ett ihärdigt konsumerande, det ska vara barnvagnar med Ac och nummerplåt med barnets namn. De små kläs i blaffiga märken. Nyköpta, nota bene! Second hand är äckligt även om kläderna bara har används av ett litet barn och som sagt återvinningsfrågan är ointressant. När kvinnorna behöver toppa håret, går de till hetaste frissan i stan, gärna till samma som Ebba von Sydow. (Egentligen skulle de lika bra kunna klippa av topparna själva, ingen skulle se skillnad, men något sådant skulle de aldrig någonsin våga.)

PÖBELN & JOBB
Som jag nyss nämnde, de tillhör inte samhällets bottenskikt. De är strävsamma och punktliga på sina arbeten och väljer ofta könstraditionella sådana. Arbetet är vid sidan av renligheten det viktigaste i livet och trots att många av dem jobbar svart, avskyr de människor som på annat sätt försörjer sig på skattemedel, som sjuka och arbetslösa. Bättre då att jobba – med vad det vara månde: Engagera sig i vapenindustrin, föda upp minkar eller tillverka ännu skojigare mobiltelefoner. (Som sagt, de är inte intresserade av sopberg och miljöförstöring.)

PÖBELN & KÄRLEK
Få av dem har klena nerver, de bryter sällan ihop av känslomässiga motgångar. Om de genomgår en skilsmässa, tar det cirka tre lördagsnätter på Aladdin innan de kilar stadigt igen och någon månad senare gnistrar en ny guldring på fingret. (De gillar ringar och gifter sig gärna, inte sällan välsignas de i Las Vegas, Mammons högborg - och vännerna utbringar sin lyckoskål hemma i soffan framför datorn.)
De håller sig gärna i par. Det måste erkännas att man kan avundas dem. Kanske har de lättare än andra att finna partners eftersom det finns så många av dem. Pöbeln är ett brett släkte, det allra vanligaste i människoarten.

PÖBELN & FÖRDOMAR
Möjligen är det för att de själva så lätt hamnar i heterosexuella äktenskap som de föraktar dem som inte gör det. De förfasar sig över kvinnor som förser sig med barn på egen hand och de hävdar styvnackat att homosexualitet är onaturligt.
(Mina modesta bögkompisar köpte för några år sedan ett sött litet hus i ett pöbeltätt område. Det skulle de inte ha gjort. Där frös grannarna ut dem och pöbelbarnen gick till attack och kastade okväde. Mina vänner flyttade till stan igen, till anonymitet och frid.
Rent instinktivt tar Pöbeln avstånd från mörkhyade. Men ”Man ska inte dra alla över en kant”, är ett uttryck som de ofta använder sig av och som är deras alldeles egna. De är lite ängsliga av sig, undviker på alla sätt att sticka ut.
Av deras åsikter skulle man ibland kunna tro att de är kristdemokrater eller Sverigedemokrater, men så är inte fallet. Små partier är udda och konstigt. De föredrar stora och välkända som moderaterna och socialdemokraterna.

PÖBELN I PERSONALRUM
Låt säga att du har rast och äntligen får tid att i lugn och ro ägna dig åt dagens tidning eller en god bok. Där sitter en av dem i furusoffan. Trots att du markerar ointresse, kan de omöjligt låta dig vara ifred. Vad vill de då? Berätta hur trötta de är. De förtydligar sitt budskap med sträckande på överkropp och långdraget gäsp. Om du ler och ser deltagande ut och sedan slår ner blicken i boken, fortsätter de oförtrutet med långdragna beskrivningar om vilken tid de vaknade under natten och hur länge de låg och vred sig. Samt att de var helt slut när klockan väl ringde.
Utan vetenskaplig studie, drar jag ändå slutsatsen att de inte är tröttare än andra, det handlar snarare om ett sätt att fylla ut tystnaden utan att för den skull säga något som kan vara stötande. Ett ymnigt flöde av plattityder är bättre än inget alls. De är dessutom ofta lite krassliga och redogör nogsamt för hur hostan låter och var den sitter, långt ner i halsen eller i svalget, samt vilken utveckling den haft sedan förra veckan. Vill det sig riktigt illa tvingas du lyssna på hur alla familjemedlemmars sjukdomar har gestaltat sig under senare tid.

PÖBELN I DIALOG
De har några favissar:

”Föräldrarna vet vad som är bäst för sina barn…”
(Hur kan det då finnas så många taskiga barndomar?)

Det är för lätt att skiljas…
(Hur kan det då finnas så många äktenskap?)

Jag är inte feminist, men jag står för alla människors lika rättigheter.
(?)

P1: Ja, smaken är som baken, delad.
P2: Ja, vad tråkigt det skulle vara annars, om alla tyckte lika!

P1: Det är förfärligt med rattfylleri!
P2: Ja, för man riskerar inte bara sitt eget liv, utan även andras.

P1: Jag var så ledsen när jag tvingades avliva min hund!
P2: Ja, för det blir ju som en familjemedlem.

P1: Jag tror inte religionen löser något.
P2: Nej, man får ju tänka på att kyrkan är upphov till många krig.

P1: Rika människor är alltid snåla.
P2: Ja, det är väl därför de är så rika…

P1: Man kan inte lappa ihop ett äktenskap med ett barn.
P2: Nej och tänk vad synd det blir om barnet!

P1: De börjar alldeles för tidigt med julskyltningen
P2: Ja, man hinner tröttna på julen innan den är här.